Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Privat vård

Bristol Hospitals & Medical Institutions by brizzle born and bred, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  brizzle born and bred 

 

För någon tid sedan hälsade jag på en gammal skolkamrat som jag inte hade sett på länge. Jag hajade till lite när skolkamraten (höll på att skriva hen – det smittar!) med självklarhet yttrade ungefär så här: ”Den med privat sjukförsäkring lämnar ju plats åt någon annan i sjukvårdskön.” Ja, så kan man ju också tänka, tänkte jag och det kändes som om det inte var läge att prata mer om detta när vi nu hade träffats efter en lång tid. I grunden har jag alltid varit negativ till det som jag betraktar som att betala sig till förtur i vården.

Härom kvällen – i bastun förstås – läser jag en artikel – ”En av tio har privat sjukförsäkring” (LFT 9 dec 2015) – om privata sjukvårdsförsäkringar. Artikeln informerar mig om en del saker som jag inte känt till. Ca 73% av de privata försäkringarna är betalda av arbetsgivare av skäl att man vill ha tillbaka en vårdbehövande arbetstagare i jobb snabbare. Jag vet inte hur ja ska ställa mig till detta. För arbetstagaren måste det ju vara positivt.

Genom en sjukvårdsförsäkring kan man alltså korta väntetiden för operation från de max 90 dagar man har rätt till (i bästa fall) till några veckor kanske. Det säger sig självt att man skulle vara tacksam för detta om det gällde en själv. Men vilka blir konsekvenserna på en samhällelig nivå av sådana lösningar?

Självklart gynnas de som arbetar vid företag som betalar en sådan försäkring; andra (vi) får vänta i våra 90 dagar (minst). Sjukvårdslagen stipulerar också att den som är mest i behov av vård ska ha vård först. Men eftersom försäkringstagarna är kunder och inte vårdtagare är det inget hinder att frångå den turordningen och behandla harmlösa åkommor före allvarligare. En del hävdar till och med att det är bra eftersom den offentliga kön minskar genom att några ställer sig i en annan (kortare) kö – en betalkö.

Förespråkarna för privata lösningar brukar ange att så länge köerna till en offentliga vården är så långa är de privata alternativen ett nödvändigt(?) alternativ. Här blir det lite Moment 22 för mig: om allt fler vill ha privat vård kommer naturligtvis den sektorn att växa (Marknaden!).

Men om det nu finns en begränsad mängd specialistkompetens – för så måste det väl vara – och om fler och fler väljer att arbeta inom privat vård, måste väl köerna öka ännu mer inom den offentliga vården? Alltså, köerna driver fram privata alternativ som i sin tur dränerar det offentliga så att köerna växer. Att de (20-30 000) med privat försäkring inte ”belastar” den offentliga vården är säkert av begränsad betydelse här.

Dagligen läser vi ju också om allt svårare arbetsförhållanden inom den offentliga vården. Om detta tänker jag följande:

läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal måste naturligtvis se till sitt eget bästa: får man ett mer attraktivt jobb med högre lön tar man detta (skulle jag också göra)

sjukvårdpolitiker/administratörer måste vara totalt ignoranta eller ideologiskt förblindade som inte inser att löner och arbetsvillkor måste förbättras inom offentlig vård

i en sorts ”jackassmentalitet” väljer man att anställa stafett- och hyrpersonal till betydligt högre kostnader än de man redan förlorat genom att vara dumsnål

Slutsats: betala efter förtjänst och ge goda villkor så kommer personalen tillbaka. Jag tror att sjukvårdpersonal i grunden vill vårt gemensamma bästa men inte till vilket pris som helst.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Framtrollade jobb

Låt mig återvända till temat arbete och arbetslöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Idag, några dagar försent, läser jag om ”framtrollade” jobb i Landets Fria, 6 nov – av någon anledning uteblev Svenska Dagbladet från min brevlåda denna dag! Skribenten Annerfalk funderar över (precis som jag själv gjort) varför man inte kan dela på jobben  och därigenom  minska såväl stress som arbetslöshet. Varför kan vi inte dela på jobben?

11/12 Manual Labor - Taking out the Garb by Jer Kunz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Jer Kunz 

Istället för att dela på jobben när varje arbetande numera är oerhört mycket mer produktiv jämfört med tidigare, kör regeringen sitt eviga mantra om ”riktiga jobb”. Dessvärre har även socialdemokraternas Lövén gett sig den moderata uppfattningen i våld när han vill jaga ”snoozande ungdomar”. Inget gott att vänta där heller således. Såväl moderaternas som socialdemokraternas uppfattning är klar: ett arbete av vilket slag det vara månde är bättre än att vara utan arbete. I den nuvarande regimens ”arbetslinje” leder detta just till att man måste ”trolla fram” en stor mängd lågkvalificerade och lågt betalda jobb.

De framtrollade ”enkla”jobben urholkar naturligtvis såväl löner som anställningsförhållanden (sannolikt ett delmål för regeringen) så att den stackars arbetsökande blir tvungen att ta vilket jobb som helst eftersom ett ”riktigt jobb” trots allt är bättre än varje annat tillstånd enligt regeringen.

Som det är idag växer också kadern av arbetsförmedlare, jobbcoacher och gud-vet-vad. Vi behöver inte fler av dessa! Därtill har det visat sig att idén med de s.k. coacherna är både dyrbar och verkningslös. De arbetssökande å sin sida skall  hållas sysselsatta med att skriva ansökningar till anställningar som varken de själva vill ha eller som ansvariga på arbetsplatserna har tid att ta del av.

I förlängningen kan man förstås se en struktur där vi har en uppdelning mellan högavlönade med inflytande och makt  å ena sidan och ett löneproletariat med usel lön och oacceptabla villkor å den andra. Nu när socialdemokraterna försöker krypa upp i knät på moderaterna i ett försök att känna efter vart valvinden blåser är det nog knappast därifrån man skall vänta sig några visioner om att vrida politiken åt ett annat håll.