Sida 38 av 43

Skönhet, lust och motstånd i biblisk storpolitik

Jag har tidigare beskrivit mitt projekt att försöka läsa Bibeln rakt igenom eftersom jag tycker att det på något vis hör till allmänbildningen och att jag skaffat mig en läsplatta där jag kan läsa utan att väcka alltför vittgående föreställningar hos omgivningen. Ifall nu någon exeget skulle läsa detta vill jag undrstryka att jag läser med lekmannens ögon.

I min förra ”rapport” förundrades jag över hur Herren styrde och ställde med ”sitt”folk när de irrade omkring i öknen och hur de då och då gjorde vad som var ”ont i Herrens ögon”, vilket regelmässigt fick svåra konsekvenser. Jag har också förundrats över det ständiga offrandet av tusentals boskapsdjur, enbart felfria enligt Herrens föreskrifter..

När de väl kommit till ”sitt land” spänner berättelserna över många år där det mest iögonenfallande har varit hur man byggt och byggt och återuppbyggt Herrens hus, templet. Utöver detta har man fört ständiga krig, blivit bortförda och åter hemförda. Allt detta är berättat med ständiga uppräkningar av kungalängder och släkter. Jag tror att Krönikeböckerna var värst när det gäller uppräkningar. Riktigt osmakligt med dagens referensramar är förbudet att beblanda sig med andra folk och att brott mot detta åtgärdas genom att ingifta kvinnor och de barn som blivit till drivs bort så att folket hålls rent.

När jag kom till den lilla korta Esters bok, verkade det emellertid inträffa ett stilbyte och den boken kunde man faktiskt läsa som en spännande saga med en klar dramatisk nerv.

Den börjar med att kungen Xerxes har gästabud för sina befallningsmän och när de har festat i flera dagar och kungen blivit ”upprymd” av vinet vill han visa upp sin vackra drottning Vashti för de andra karlarna. Nu inträffar det oerhörda att drottningen vägrar infinna sig hos de, får man väl anta, beskänkta herrarna.

En sådan oerhörd skymf får givetvis inte passera ostraffad och kungen råds att statuera exempel för att visa att han är herre i sitt eget hus. Om detta skulle komma ut i landet, kunde även andra få liknande problem med sina kvinnor.

Drottningen fråntas sin drottningvärdighet och rådgivarna bestämmer att det skall letas upp ”vackra orörda flickor” som skall föras till kungens harem. Där skall de genomgå flera månaders skönhetsbehandling varefter kungen liksom skall testa av utbudet. Givetvis blir kungen begapad i judinnan Ester dock utan att veta att hon är judinna.

Sen följer det en rad dramatiska händelser där Esters styvfar juden Mordokaj lyckas få reda på att det finns en sammansvärjning mot kungen. Genom Ester får kungen reda på detta och detta visar sig även bli Mordokajs lycka eftersom han genom att ha avslöjat sammansvärjningen blir kungens närmaste man och därmed lyckas avstyra en utrotning av alla judar i kungens rike.

Ja, detta är i stora drag berättelsen som faktiskt lite liknar en folksaga med sina dramatiska inslag och sitt lyckliga slut för ”våra hjältar”. Med dagens ögon är detta förstås en fruktansvärt politiskt inkorrekt historia med kungen som skall visa upp sin sköna kvinna när han är ”upprymd”, att man hämtar en samling ”vackra orörda” flickor som kungen skall pröva på och kanske är det inte heller helt comme ilfaut att Ester utnyttjar sina behag för att vinna fördelar även om vi skall tycka att det var för ett gott syfte i det här fallet.

De onda får som sig bör, i en dramatisk berättelse, hemska straff. Den onda drivkraften i berättelsen blir av med både hus och alla söner och blir därtill upphängd på den påle som han själv riggat för Esters styvfar; en biblisk variant på ”den som gräver en grop för andra …”

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vinst i vården – läxor i skolan?

Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.

Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.

Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.

Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.

Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster.  Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.

En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag:  å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.

Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.

Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.

Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.

Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.

Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Bara ord!

Det finns de som skiljer på ord och handling, ibland uttryckt som att ”gå från ord till handling” eller ”det är bara prat”. Implicit i dessa uttryck ligger att pratet är en sak och handlingen en annan; ofta finns också en underton som antyder att handlingen är något viktigt medan pratet är något av mindre värde.

Sad child by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Nu tror jag inte att pratet eller orden är av sådant sekundärt värde utan man skulle nog kunna hävda att uttalade ord kan ha drastiska konsekvenser; krigsförklaringar, politiska idéer handlingsplaner, visioner och andra verbala aktiviteter. Nog kan sådana ord och idéer åstadkomma mer omfattande förändringar än när någon eller några tar sig före att gå ”från ord till handling”. Vi behöver bara tänka på hur den nuvarande regeringen har skapat ett segregerat skolsystem genom att låta de som har möjlighet och speciella ambitioner välja bort sådant man inte uppskattar.

Men ännu mer subtilt än ett uttalat syfte att omdana samhället i en viss riktning är kanske hur de ord och begrepp vi använder präglar vårt tänkande så att vi betraktar vissa saker som sakernas naturliga tillstånd. Ett exempel på detta fick jag när den kloke tidigare kulturministern Göransson gjorde oss uppmärksamma på att vi numera framförallt är ”skattebetalare” istället för medborgare. Var och en har ju lätt sända en tanke till den egna plånboken (”vi har fått mer i plånboken”) och jämföra detta med bilden av ”skattmasen som vill ta våra pengar” eller lösningar ”där alla skall tvingas in i samma mall” och där vi inte har ”valfrihet”. Självklart vill vi ha mer pengar och självklart vill vi inte tvingas i något som ”staten” har bestämt.

Nu skall jag inte driva denna polemik längre för det var ju orden generellt jag skulle skriva om. Jag tog alltså mitt avstamp i hur uttrycket ”skattebetalarna” får oss att fokusera på plånboken snarare än samhällservice men på ett mera begreppsligt plan är det intressant att förstå hur de ord som vi naturligt använder får oss att se världen på ett speciellt sätt.

Ta som exempel veckan och dagarna; det är i princip omöjligt att tänka sig att tiden inte är indelad i veckor eller att en viss dag är torsdag. Det är likadant med året. Vi har konstruerat begrepp där vi beskriver hur tiden är indelad och när vi en gång har gjort detta är det omöjligt att tänka sig att det inte är fullständigt naturligt att det är så.

De flesta av oss har sannolikt vid något tillfälle somnat på annan tid än då man normalt sover och sedan vaknat utan att veta vilken dag det är eller vilken tid på dygnet det är. Det är en mycket obehaglig känsla där man lägger stor energi på att så snabbt som möjligt placera in sig i det tidsmässiga nätverket igen. Jag vill knappast ens tänka på minnesförluster eller situationer där man medvetet berövas tidsuppfattning.

Jag skall sluta med ett mycket konkret exempel som anknyter till den bild jag infogat längre upp i denna text. Skulpturen av flickan som lutar sig mot väggen har alltid väckt känslor hos mig; jag vill gå fram och trösta henne. Någon har säkert varit dum mot den lilla varelsen som står där med sina smala ben, risiga hår och stora fötter. Jag skulle vilja ”tala allvar” med den som har gjort henne så ledsen. Så upptäckte jag häromdagen en skylt som jag inte sett förut, alltså ord. Texten löd: Lek eller allvar?

Denna skylt omstrukturerade totalt mina föreställningar om den lilla flickan; hon kanske inte alls är ledsen utan står och räknar till hundra medan kamraterna gömmer sig?

Kom sedan inte och säg att ord inte förändrar!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vad är klockan, grabben?

På väg till jobbet en morgon går jag genom en park. På en parkbänk lite längre fram sitter en man och läser en tidning samtidigt som han då och då tar en klunk ur en burk. Han byter skrattande några ord med ett par som kommer från andra hållet; det är kanske någon de känner.

In a park by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

När jag kommer närmre, ser jag att han redan börjat på morgonens första öl (fast vad vet jag; han kan ha hunnit flera innan). Han tittar upp på mig, ler lite och utbrister: ”Vad är klockan, grabben?”

Jag tittar på mitt armbandsur och meddelar att den är tio minuter över nio på morgonen. ”Då är det femtio minuter kvar”, säger han i samförstånd.

Till vad? frågar jag i farten och vänder mig mot honom.

Tills dom öppnar”, säger han och nickar mot det närbelägna Systembolaget. Jag känner mig lite fånig för att inte ha fattat omedelbart.

När jag har gått några steg ytterligare, skrattar jag till. Han påkallade min uppmärksamhet genom att fråga: Vad är klockan, grabben? Han sa grabben! Tänk om jag, en 66-årig man, kan tas för grabben på avstånd. Kanske lurades han av mitt ostyriga hår och avsaknaden av ölmage där jag kom med min ryggsäck.

Måtte inte hans omdöme ha varit alltför grumlat redan femtio minuter före öppningsdags!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Att informera sig om hur man lagar en dator

Det är faktiskt ganska fascinerande att man kan ta reda på det mesta på nätet idag. Det är inte bara det att man faktiskt kan ta reda på både det ena och det andra utan man kan göra det precis när man vill också, just-in-time som det brukar heta ibland. Jag undrar hur man gjorde tidigare?

Jag har några minnesbilder från min barndom då föräldrarna skulle kolla om de vunnit något på stryktipsrader de regelbundet lämnade in varje vecka. Vid en viss tid meddelades den rätta tipsraden i radion och även om de visste ungefär när detta skulle ske, vill jag minnas att det nästan alltid uppstod en viss dramatik innan Mamma hade greppat en penna och hittat något lämpligt att anteckna på. Om något då skulle gå snett eller om man råkade störa med prat, fick de vänta tills tipsraden meddelades i någon ytterligare radionsändning eller helt enkelt tills morgontidningen anlände (mitt på dagen på landet) nästa dag.

Idag tar de flesta av oss mobilen och surfar in på lämpligt ställe på nätet och hämtar fram den information man vill ha; man kan t.ex. enkelt följa matchutvecklingen för sitt favoritlag i allsvenskan under tiden matchen pågår, bara för att ta ett exempel.

Det är emellertid inte bara just-in-time som gäller för information på nätet utan det är kanske i ännu högre grad vad-som-helst. Jag skall ge ett färskt exempel.

Vi har under flera års tid haft problem med en liten bärbar dator, en s.k. netbook där skärmen har antingen inte alls har tänt sig eller så har den slocknat när man vinklat den. Enda sättet att få igång den har varit att vinkla fram-och-tillbaka eller att trycka hårt på baksidan. Den slutsats som ligger nära till hands är att det är någon sorts kontaktfel, vilket i-och-för-sig motsades av att den kunde börja fungera igen om man drog ner ljusintensiteten. Vi står alltså inför två tänkbara möjligheter, ett rent begripligt kontaktfel eller ett mera obegripligt mjukvarufel. I vilket fall har datorn varit mer eller mindre obrukbar under något års tid.

Nu ”hände det sig vid den tiden” att en annan dator som använts yrkesmässigt skulle återlämnas till arbetsgivaren och då uppstod ett, om inte akut, så i alla fall stort behov av en mobil dator. Det måste finnas någon som haft likande problem tänkte jag och började skanna av nätet.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=t0XJvTK4q3o?rel=0]

Jag skrev in datorns modellbeteckning och ”assembly instructions” på den stora sökmotorns sökfält och dirigerades förutom till tillverkarens sidor till en rad videoklipp på YouTube där personer (eller snarare flinka händer) antingen till förförisk musik eller instruktivt tal plockade ner datorn i dess beståndsdelar på kort tid.

Jag valde ett klipp om hur man byter skärmen på datorn. Efter att ha lossat ett fåtal skruvar bände händerna loss kanten runt skärmen så att den släppte från sina plasthakar (detta hade man ju inte vågat sig på om man inte sett hur lätt det gick). Efter det att kanten tagits loss hängde själva lcd-skärmen i några kablar. Efter att ha lossat några tejpremsor kunde händerna dra isär en liten platt kontakt, en sån där med ”tusen” stift som skall passa in i motsvarande hål. Efter detta bytte man skärmen mot en ny och genomförde processen i motsatt ordning.

Skulle jag våga mig på detta. En eftermiddag när datorns ägare inte var hemma, plockade jag fram ett antal små skruvmejslar och la den lilla netbooken på rygg på dagens GP. Precis som på nätet hade jag olika pytsar där jag kunde lägga skruvarna.

För att nu göra en ganska kort historia ännu kortare fungerade det nästan precis så som jag ovan beskrivit och jag kom snabbt fram till den lilla kontakten med ”tusen” stift som satt bakom en tejp. Jag bände med darrande fingrar och tänkte att denna dator kommer aldrig någonsin mer att fungera. Så lossnade kontakten  och hela den lilla lcd-skärmen var lös.

Nu skulle jag ju inte alls byta skärmen utan efter att har tittat lite grann på den och läst modellbeteckningar försökte jag få fast den lilla kontakten med alla dess stift igen. Det gick förvånansvärt lätt och jag fick för mig att jag skulle nätansluta och starta datorn i detta läge. Döm om min förvåning när den snällt startade, visade sin startskärm och började ladda det stora operativsystem som de flesta människor tror är det enda (ifall de inte är Mac-användare förstås). Nu gällde det bara att få skruvarna och dekorationerna (ramen) på plats. Detta fungerade också även om jag fick någon lite plastpryl som verkade ha gått sönder över.

När datorns ägare kom hem, kunde jag stolt berätta att jag lagat datorn och att den nu kunde användas utan problem. Ganska fantastiskt faktiskt att man kan bli undervisad på det detta sätt på nätet!

Naturligtvis finns det en generell lärdom man kan dra av detta när det gäller att instruera om hur man utför specifika moment.

Efterkrigstidens största fackliga reträtt

I GP den 31 augusti ifrågasätter pedagogiklektorn Stefan Sellbjer att högre lön skulle ge fler och bättre lärare. Artikeln intresserade mig av flera skäl, dels för att jag under många år var lärare i grundskolan, och dels för att jag ville se på vilka grunder skribenten ifrågasatte att högre lön skulle ge bättre lärare.

Det kan väl knappast ha undgått någon att lärarnas olika fackförbund menar att lärare i gemen har för låg lön och detta är säkert sant i förhållande till den relativt långa utbildning som lärare har. Lärarförbunden (eller om det bara är det ena?) har provokativt gått ut med parollen att ”lärare skall ha mer än andra” i kommande avtalsrörelse. Detta är naturligtvis provocerande och jag tänker nog att de flesta i grunden tycker att de borde ha mer än andra.

Rural China: Primary School Teachers #3 by pmorgan, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  pmorgan 

Sellbjer skjuter dock in sig på ett annat område då han menar att det som är allra mest centralt för lärare av olika kategorier är kontrollen över sin arbetssituation, speciellt arbetstiden. Det är här som han menar att fackförbunden (kanske var det i huvudsak det ena av de två stora) sålde ut en del av lärararbetets särart när man skrev på avtal som tog bort den reglerade undervisningstiden. Efter detta blev det fritt fram för klåfingriga kommunpolitiker att bolla med lärarnas arbete på ett helt annat sätt än när detta var reglerat med avseende på undervisningstid. I Finland, ett land som ständigt ligger i topp i internationella skoljämförelser, har lärarna alltjämt reglerad undervisningtid.

I retoriken kring skola och utbildning talas det ständigt om lärares professionalitet men ur professionssynpunkt är lärarjobbet knappast en profession. Med profession brukar avses att utövarna har makten och kontrollen över professionen, att man har makt över kunskapsbildning och att inte individer utanför professionen kan skriva de professionella på näsan. Vi inser omedelbart att nästan inga av dessa villkor gäller för lärare. Lärarna är inte utövare av en profession hur än retoriken i samhället låter. Selbjer menar alltså att huvudproblemet för lärare inte är, den möjligen för låga, lönen utan att man inte har kontrollen över sitt arbete.

Personligen tycker jag att det är intressant att reflektera över den här debatten, då jag liksom har insyn från olika perspektiv. Jag började arbeta som lärare 1970 på våren. På den tiden var det mesta reglerat, undervisningstimmar, klasstorlekar m.m. Man visste liksom vad man gav sig in på. Man förberedde sina lektioner, väldigt ofta tillsammans med lärare i s.k. parallellklasser och jag tror säkert att jag gjorde ett hederligt, och kanske också bra, jobb även om jag hade möjlighet att gå hem efter lektionstidens slut. När det senare i livet kom barn i familjen, var lärarjobbet utmärkt därför att man kunde hämta barn från barnomsorgen relativt tidigt och dessutom hinna umgås med dem innan de skulle lägga sig. Att det var attraktivt att sommaren erbjöd en lång sammanhängande ledighet tillsammans med familjen vore dumt att förneka.

Så kom då den stora utförsäljningen av arbetstiden. Med sockrade erbjudanden om större utjämning bland olika lärarkategorier i skolan köpte man, i första hand det fackförbund som organiserade flera av de kategorier som ansåg sig missgynnade, ett visst lönepåslag i utbyte mot att man frånsade sig ”rätten” att meddela undervisning inom tidsbestämda ramar.

För egen del har jag alltid betraktat den reglerade undervisningstiden som mitt värn mot de som vill komma åt vad som ibland betecknades som ”lärarnas privilegier”. Den minnesgode minns kanske den där kommunpolitikern i Åstorp.

Efter utförsäljningen började det talas om arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Den arbetsplatsförlagda tiden innebar att man var tvungen att vistas på arbetsplatsen en bestämd tid även då man inte utövade kärnverksamheten undervisning. Detta innebar att man skulle sitta på (sitta av) olika slags möten och att man förväntades arbeta med det skolarbete, som inte var undervisning, på arbetsplatsen, ofta under miserabla förhållanden. Jag tror att alla lärare, utom de som var nya och inte visste annat, visserligen försökte få undan en del rutinjobb på arbetsplatsen men de flesta menade säkert att man var tvungen att vänta tills man kom hem där man kunde arbeta ostört och under former som man var mera lämpade för uppgiften. Att förbereda sig inom ett intellektuellt arbete kräver nästan alltid att man får arbeta ostört, utan tidspress och har tillgång till de resurser man behöver. Att tvingas utföra arbetet på en viss plats under en tid som någon annan bestämt fungerar sällan optimalt.

Själv lämnade jag verksamheten gradvis strax efter denna omvälvning, först genom att arbeta deltid med en rad intressanta projekt och senare genom att på heltid gå över till universitetsvärlden. Det är därför jag tycker mig ha lite olika perspektiv.

Inom universitetsvärlden råder andra villkor. Vi har visserligen alltjämt ganska blygsam lön jämfört med många i näringsliv och andra samhälleliga verksamheter men vi har det som Selbjer framhåller som viktigast: vi har kontroll över vårt arbete. Visserligen kan man, om man inte är heltidsförsörjd av forskningsfinansiärer, vara tvungen att utföra arbete som inte är i fokus för ens intressen men ingen kommer och talar om för mig hur eller ens när (gäller förstås inte schemalagda aktiviteter) jag skall utföra mina uppgifter. Gör jag det vi har kommit överens om på det sätt vi har bestämt, är det ingen står med klocka och kollar hur länge jag sitter framför min dator.

Detta är fantastiskt stimulerande och ger faktiskt både arbetslust och incitament till att läsa på och utveckla de områden man är speciellt intresserad av. Sådana arbetsförhållanden är nog dessvärre mycket avlägsna i skolans värld. Jag tror t.o.m. att det finns de som har argumenterat för stämpelklocka! Då är man definitivt på fel väg.

Ett tag efter det att jag skrivit mitt inlägg om läraryrkets ”nedgradering” – det var nog innebörden i inlägget – skrev professor Ingrid Carlgren ett fantastiskt intressant inlägg om professionalisering i relation till lärarlegitimation där hon menar att legitimationen så som den utfärdas knappast kan innebära en legitimering i den normala bemärkelsen.  Normalt innebär en legitimering att man både blir ansvarig och får rätt att fatta egna beslut. Detta gäller knappast för lärare. Läs Carlgrens mycket intressanta beskrivning av vad en professionalisering innebär.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Viaredssjön runt – ett lopp för motionären?

Se vi gå upp till Jerusalem…” Av någon anledning återkom denna versrad gång på gång i mitt medvetande när jag cyklade motionsloppet Viaredssjön runt i hällande regn under söndagen. Dessvärre var nog varken mina tankar eller de fraser som jag då och då väste fram förenliga med den gamla psalmen.

Vad som föranledde associationen var att det bar ständigt uppför under 105 km. Egentligen är det ganska fascinerande att en bana där man startar och slutar på samma plats kan ha motlut hela tiden, åtminstone kändes det så.

Min kära hustru som kört Viaredssjön runt flera gånger och återkommande kör Tjejvättern med start och mål i Motala menar att de här två banorna inte på något sätt är jämförbara även om de formellt är lika långa. Att köra på östgötaslätten med en klättring upp på Omberg är inte tillnärmelsevis lika jobbigt som att köra i den kuperade Boråsterrängen har jag förstått.

A few seconds after start by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Motionsloppet ingår i den s.k. Boråsklassikern där det också skall vandras 21 km, simmas 1000 m i öppet vatten, springas ett stadslopp på 10 km, åkas skidor 30 km och, som nyss nämnts, cyklas 105 km. Man skall klara fyra av dessa aktiviteter i följd under en viss tidsperiod. Det torde framgå att cykling 105 km är ett kraftprov som sticker ut i förhållande till de övriga.

Eftersom söndagens lopp var det första (och sista?) för mitt vidkommande, blev jag ganska konfunderad vid starten då det verkade som om startfältet i första hand bestod av deltagare som såg ut att vara, eller i varje fall försökte se ut som, elitcyklister. Det verkade vara en övervikt av yngre män med ben som cyklisterna på tv, i vissa fall blanka och drypande av liniment. Även åtskilliga av de kvinnliga deltagarna hade liknande särdrag. Cyklarna deras var fjäderlätta vidunder, oftast med smala däck, skrivbromsar och pedaler med spurtklossar. Och där stod vi, hustrun och jag, båda i pensionsåldern, med våra gamla järncyklar, hustruns har visserligen en imponerande rad klistermärken från Tjejvättern men jag har sonens gamla mountainbike från sent 80-tal. En obehaglig känsla av att vi inte tillhöra rätt målgrupp för det här loppet gjorde sig påmind.

Omsider dök det emellertid upp ytterligare några motionärer innan vi kom iväg. De adrenalinstinna hannar och honor som redan trängdes vid startandet i sina tävlingsdräkter behövde vi ju strängt taget inte bry oss om; de hade ju en helt annan agenda än vi.

Emellertid är det svårt att inte ryckas med när man väl kommer iväg och även en gammal man kan gripas av fartblindhet när såväl unga tjejer som kvinnor i mer mogen ålder drar upp farten. Man hänger på och alla vet ju att det är ganska bekvämt att ”ligga på rulle” när man cyklar.

Draghjälp by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Sålunda lyckades jag haka på en kraftfull kvinna – sannolikt i övre medelåldern – som tog backen upp till Viareds industriområde med en imponerande (i varje fall för mig) kraft. Hon bokstavligen drog mig uppför de första motluten och väl uppe var det bara att ”åka” bakom. Dessvärre tappade jag positionen bakom henne i en uppförsbacke där jag strulade med växlarna och sen var det förstås kört för min del. Att cykla ensam i vind och hällande regn är ingen direkt höjdare och nu bedarrade farten betänkligt samtidigt som andra kom bakifrån och svischade förbi.

Det är långt mellan kontrollerna på den här banan, inte alls som vid den betydligt mer avspända Linnémarschen där man sannolikt kan äta i sig mer kalorier än vad man förbrukar. Vid första kontrollen väntade saft, vatten, vetebröd och bananer. Visserligen kunde man äta så mycket man orkade här också men jag är osäker om ifall det söta och kletiga vetebrödet är den bästa näringen. Jag hade i alla fall hellre satt tänderna i en ostmacka.

Heavy Rain by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Varmt kaffe är förstås något man ser fram emot, framförallt för den extra energi det ger. Den här gången fick vi vänta tills vi nått fram till Töllsjö innan kaffet serverades. Då var det efterlängtat. I övrigt bjöds samma spis som vid den första kontrollen i Hyssna.

Som tur var serverades också kaffe i Bredared för innan man kom dit hade man tillryggalagt sådana partier av banan som inte kan betecknas med annat uttryck än ”nidingsdåd”. Från Töllsjö till Hedared går banan genom ett skogsparti, mycket vackert, och man är tacksam för att skogen tar vinden, men det är banans topografi som utgör själva nidingsdådet. Varför i hela friden lägga en bana för motionärer med sådana motlut att man nästan inte kan cykla upp med den lättaste växeln på en mountainbike? Det var samma elände på nästa etapp från Hedared och genom skogen till Bredared, vackert men alltjämt en topografi mer lämpad för bergsgetter eller alpinister än för vanliga motionärer.

Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att lägga en sådan bana om man vill locka motionärer och yvas över antalet deltagare. Banan är säkert både utslagsgivande och mycket lämpad för den som faktiskt vill visa vem som kan köra fortast (även om det inte tas tid officiellt) men för den genomsnittlige motionären vore det nog klokare att satsa kraften på de fyra övriga delmomenten av Boråsklassikern. Enligt hörsägen är det betydligt enklare att frysa en halvtimme 15-gradigt vatten i Öresjö, förutsatt att man är rimligt simkunnig, än kämpa i 5-6 timmar i den här terrängen.

Omsider kom vi faktiskt upp till Jerusa… jag menar Bredared och eftersom jag cyklat vägen många gånger och är bekant med omgivningarna trodde jag mig veta att det nu var utför hela vägen till målet i Sandared. Men ack vad jag bedrog mig! Aldrig förr har jag märkt att det faktiskt är motlut ända upp till en punkt där man ser vida omkring innan det börjar gå nerför mot Sandhult. Dessvärre möttes man den här dagen av en kraftig motvind, när den efterlängtade utförslöpan började och därför blev det inte vare sig fart eller vila. Dessbättre hade regnet upphört och solen lyste faktiskt riktigt vänligt och torkade upp de genomblöta kläderna.

Efter vägundergången i Sandhult rullade det i alla fall av sig själv nerför och här blir jag omåkt av en kvinnlig cyklist (jag hade givetvis blivit frånåkt av flera andra under resans gång). Eftersom jag vet att det obehagligt smyguppför efter fotbollsplanen bestämde jag mig för att hon skulle bli min dragare fram till målet. Jag kröp därför ner så nära hennes bakhjul jag vågade och imponerades av den kraft hon utvecklade i den försmädliga motvinden medan jag lite skamset satt och ”åkte” bakom. Ett par tre tramptag….vila … tramptag vila o.s.v. På den sista tampen drog vi förbi flera andra trötta cyklister d.v.s. jag drog inte jag bara åkte bakom hennes kraftfulla tramptag på hög växel.

Målgång by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Vi sprängde (!) mållinjen under hög fart och jag uttryckte spontant ett tack för hjälpen. Väl i mål sken förstås solen som om det varit världens nöjesåkning; vi fick medalj, gratulerades av funktionärer och bjöds på mat men trots detta ville inte känslan av ”aldrig mer” riktigt försvinna.

Nu låter detta som en redogörelse från en riktig kverulant men arrangörer och frivilliga skall förstås ha beröm för väl fungerade kontroller och trevligt och hjälpsamt uppträdande mot oss deltagare i busvädret. Men jag funderar fortfarande på om detta är rätt bana om man vill locka motionärer att cykla för klassikern. Terrängen kan man förstås inte göra så mycket åt men nog borde det finnas vägar som inte leder rakt upp i stratosfären.

Nu kan man kanske avfärda alla sådana här funderingar med att säga att gamla gubbar borde göra något annat än att cykla över 100 km men jag är hyfsat tränad även om jag inte är någon cyklist. Jag har sprungit  nästan alla Göteborgsvarv sedan sekelskiftet. Jag har också åkt några Vasalopp även om det var under senare delen av 80-talet. Jag kan nog säga att både Göteborgsvarven och Vasaloppen har varit enklare att genomföra än de här cykelloppet.

Jag tog mig dock i mål i hyfsat gott skick. Min GPS-app i mobilen angav att jag kört på 4 timmar och 56 minuter (antagligen har den gjort paus när jag stannat vid kontrollerna men strax över 5 timmar får jag väl vara nöjd med under rådande förhållanden: miserabelt väder, ansenlig ålder och en cykel av järn.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Pedagogisk frizon

Jag läser i en morgontidning apropå utredningen om vad skolans kommunalisering fått för konsekvenser att någon kastat fram förslaget att skolan borde få en ställning liknande Riksbankens. Det skulle innebära att den hade en självständig ställning som gjorde den mera motståndskraftig (immun?) mot klåfingriga politikers ingripanden. Huruvida detta är ett allvarligt förslag eller ens möjligt kan jag inte avgöra.

Klart är emellertid att skolan har varit, och alltjämt är, ett fält för kraftigt divergerande åsikter om uppgift, innehåll och organisation. Den moderata morgontidning jag läste återger med viss vällust ett uttalande av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund där han lär ha sagt att skolan har varit som ett skjutfält där olika aktörer har kunnat provskjuta sina flummiga projekt med skolbarnen som måltavla. Det är onekligen en talande bild men den grumlas, från mitt perspektiv, av uttrycket flummiga vilket regelbundet används av dem som tror sig veta hur det borde vara och som är motståndare till att skolan skall vara ett verktyg för ett jämlikt samhälle.

Nu talar skribenten visserligen också om högerregeringens (ja, han/hon använder förstås inte just denna beteckning för regeringen) nyliberala experiment där skolan görs till en handelsvara som man kan tjäna pengar på. Inte heller detta anses så lyckat.

Något återförstatligande av skolan, som folkpartiet föreslår, verkar dock inte finnas på agendan. För mig personligen känns dock detta som ett tilltalande alternativ och nog har jag en hel del erfarenhet efter mer än 40 år i branschen. Kanske har ”tiden sprungit ifrån mig” men jag tänker med en viss nostalgi på hur det var långt tillbaka på 70-talet i skolan då det fanns regler för hur stora klasserna skulle vara och hur resurserna skulle fördelas. Lärarnas uppgift var också klar; det handlade om att undervisa skolans elever. Även om jag personligen inte befinner mig i skolans miljö numera förefaller det som att lärares uppgifter inte är lika entydiga längre. Men detta kan vi kanske återkomma till vid något annat tillfälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Begripliga symboler för obegripliga skeenden

Det finns inget givet sätt att koppla en viss process i datorn till ett visst vardagsföremål. Om detta skriver Håkan Lindgren i en intressant artikel i GP den 18 augusti.

Lindgren konstaterar att den nya elektroniska tekniken använder sig av gamla analoga symboler såsom telefonlur, kugghjul, skiftnyckel, brev etc. När vi skall spara något på vår dator, trycker vi på en diskettsymbol trots att knappast någon dator idag kan läsa disketter. Makron i ordbehandlingsprogrammet symboliseras av en bokrulle (!), en teknologi som användes för tusentals år sedan. Varför är det så här?

Han konstaterar att människorkroppen är anpassad för att förstå och interagera med tredimensionella föremål. Mekanik är således begripligt både för handen och ögat. Vi behöver därför en bild av en knapp som förändrar sig på något sätt när vi trycker på den. Vi vet själva vad oroliga vi blir när vi inte ser att det händer något i datorn. Datorns ”betänketid” har ofta symboliserats med en klocka eller ett timglas.

Sen gör Lindgren en intressant historisk tillbakablick och konstaterar att en man vid namn Karl Kraus redan 1917 insåg att tekniken ”inte klarar av att bilda några nya talesätt, utan håller mänsklighetens mentalitet kvar i ett tillstånd där vi inte längre klarar oss utan det gamla.” Denne Kraus var också en intressant mediekritiker som kunde hävda att medias skildring av en händelse har blivit viktigare än själva händelsen, skildringen är den verkliga händelsen.

De gamla symbolerna på våra datorer blir ett sätt (enligt Kraus) att bevara en äldre epoks ornament. Kanske är bokrullarna som symbol för makron i ordbehandlingsprogrammet ett exempel på detta. Men det finns vissa risker med de gamla ornamenten också…

Så länge de uttryck och symboler vi använder tvingar huvudet att föreställa sig vad händerna skall göra kan vi känna ett visst motstånd mot den värsta sortens illdåd. Lindgren hävdar dock att frikopplingen mellan fras och handling blir farlig när man använder föråldrade fraser så som den nationalistiska retoriken under första världskriget där man talade om ”att gripa till svärdet” (alltså något ganska handgripligt) när det i själva verket handlade det om att bekämpa fienden med stridsgas.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Allt har sitt pris

Organ, identiteter bebisar; allt är till salu för den som har råd att betala. Det allmännas företrädare har aningslöst accepterat att sjukhus, skolor, äldromsorg och annan samhällelig verksamhet kan gå med underskott. Dessa intressanta funderingar skriver Lars Åberg i en krönika i GP den 3 augusti i år.

This damn market economy!.. by iwfx, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  iwfx 

Individualismen har blivit så stark att den som inte försöker sälja in sig själv måste vara behäftad med någon sorts fel; vi måste alla ha ett slags varumärke. Den amerikanske filosofen Michael Sandel skriver i sin bok ”What money can’t buy” (enligt Åberg) att marknaden numera uppfattas som neutral och värderingsfri vilket gör att utrymmet för olika värderingar som skulle kunna brytas mot varandra krymper allt mer. Vi har fått ett moraliskt tomrum där ekonomismen framställs som vetenskap snarare än som uttryck för en viss politisk och moralisk åskådning. Inte ens den finanskris som får så stort utrymme i medierna verkar kunna rubba förtroendet för marknadens lösningar.

Sandel menar att konsekvensen blir att allt kan tömmas på inre mening och att även sådant som kärlek, vänskap och förtroenden kan köpas för pengar bara priset är det rätta. Men marknaden erbjuder inte enbart det vi tror oss behöva utan även sådant vi vill slippa. Den som har råd kan även köpa sig fri från samhällelig gemenskap. Vi blir allt ensammare, slutar Åberg.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑