Sida 38 av 44

”Vettlös är den som raglar i rus”

I min läsplatteläsning har jag nu hunnit till Ordspråksboken. Jag måste erkänna att det stundtals går ganska trögt att läsa och att det inte är alla texter som griper tag i en för att göra ett grovt understatement; i klartext är det mycket som är tråkigt.

Jag har i omgångar tragglat mig igenom Psaltaren och där trodde jag att jag skulle finna mycket intresssant och vackert eftersom det är så mycket därur som blivit till vackra sånger. Kanske läste jag på fel sätt, lite för fort, och ville komma vidare men det var ganska lite som gjorde stort intryck.

Citatet i rubriken har jag tagit från en av verserna i Ordspråksboken och här finns det mycket som man kan nicka igenkännande åt eller rent av dra på munnen åt. Mycket är faktiskt sådant man känner igen som en generell livsvisdom men mycket är å andra sidan mycket politiskt inkorrekt i vårt samhälle.

Sålunda finns det väldigt kategoriska uttalanden om kvinnans egenskaper och hennes olika roller. Likaså ifrågasätts inte att tuktan med käpp är nyttig för barnen (läs: sonen). Jag skall ta några exempel nedan. Här kommer en del om vishet eller klokhet som vi nog hellre säger. Sedankommer några beskrivningar av kvinnor och till slut tuktar vi med käppen.

Klokhet
Mycket av det som handlar om hur man bör bete sig klokt tror jag vi både kan känna igen och hålla med om. Detta är förstås välkänt:

Övermod följs av nederlag,
högmod går före fall.

Vi kan säkert också stämma in med följande visdomsord:

Dåren bryr sig inte om insikt,
han vill bara lufta egna åsikter.

eller

En klok man söker kunskap,
dåren ägnar sig åt dumt prat.”

Vi bör nog också undvika alla sådana här personer:

Den lösmynte röjer hemligheter,
undvik den som pratar för mycket.

Ett sätt, då som nu, att få klokhet och förnuft att fara sin väg är en myckenhet av alkolhol. Vi kan säkert hålla med om detta:

Vinet är en hädare, ölet en gaphals,
vettlös är den som raglar av rus.

Hädare talar vi kanske inte så ofta om i vårt samhälle men gaphalsar och mer eller mindre vettlösa som raglar i rus är väl dessvärre ingen sällsynthet. Att ”drinkare och frossare blir utblottade och [att]dåsandet klär dem i trasor” är väl också en uppenbar risk.

Kvinnor
Kvinnorna hade förstås en väldigt annorlunda roll i det samhälle där dessa texter författades men inte desto mindre kan vi känna igen en del.

Modern Temptation (original) by tsevis, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  tsevis 

Alldeles i slutet av Ordspråksboken beskrivs den kvinna som mannen har stor glädje av och det är en som spinner, väver, syr och lagar mat.

Dagligen är hon honom till nytta, aldrig till skada.

Men det är ”[b]ättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru.” Textförfattaren tycker också att en hustrus gnat [är som] ett evigt takdropp. Möjligen kan någon tänkas uppskatta, åtminstone bildspråket.

Likaså är texterna upptagna av kvinnan som fresterska för mannen.

Som en guldring i trynet på en gris är skönhet hos en kvinna utan vett.

Mannen varnas för främmande kvinnor som kan locka honom till både det ena och det andra. Mannens insats i det eventuella bortkollrandet berörs inte mera ingående.

Tukt
Och så var det detta med uppfostran och tuktan. Den som skall tuktas bör snarast bejaka detta kanske rentav önska sig lite tuktan:

Dåren förkastar sin fars fostran,klok den som låter sig tuktas.”

En icke försumbar vinst verkar vinst utlovas också:

Den som tar emot hälsosam tuktan får tillträde till de visas krets.

Men nog verkar det som uppfostraren har en del villkor för inför upptagandet i de visas krets:

Den som tuktas ofta och ändå är stursk skall krossas plötsligt och ohjälpligt.

För mig verkar det som om underkastelse var en minst lika framträdande avsikt med tukten. Här finns också, som jag kan förstå, en stark tilltro till handgriplig tuktan där käppen är ett flitigt använt redskap.

Tuktan med käppen ger vishet, men en ouppfostrad pojke är en skam för sin mor.

Här verkar det inte heller finnas någon större tilltro till den, inom svensk pedagogik, så flitigt använda metoden att samtala om det som har skett för att få gärningsmannen att inse sina fel. Här förklaras helt frankt: ”Ord fostrar ingen slav, han förstår men lyder inte.” Vi får väl tänka oss här att käppen antas vara ett starkare verkningsmedel om man man vill få någon att lyda.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Segregerad stad

Om inte professor Ove Sernhedes skrämmande skildring av den medvetna segregeringen  i Göteborg (GP, fredag 5 september) får politikerna att vrida sig som maskar på en krok kan jag inte tolka detta som annat än att man bestämt sig för att tiga ihjäl denna process eller att den sker enligt planerna. Sernhedes artikel startar med en sk klassresa med buss, en sådan som man gjorde till Stockholms välbärgade områden för en tid sedan.

Passagerarna på resorna är i första hand efterkrigstidens barn som växt upp i ett samhälle där man upplevt en tro på en allt större likvärdighet, något som numera förbytts till dess motsats.

Idag är det resursstarka grupper som har övertagit utformningen av staden, ja hela samhället, och istället för på människors välfärd satsar man på att bygga ”varumärken” för att konkurrera med andra städer. Detta får sitt uttryck i dyrbara symbolbyggen som blir något man kan framhålla i jämförelse med andra.

Redan för flera decenniers sedan väckte det banbrytande reportaget ”Femmans spårvagn” starka reaktioner. Idag visar Sernhede att inkomstskillnaderna har ökat ännu mer mellan de välbärgade områdena och de utsatta.

Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att denna utveckling är helt enligt planerna, att den sker med berått mod helt enkelt.

Kunskapsresa – ett språkligt lappkast?

Jag upphör aldrig att fascineras över hur språkliga uttryck styr våra tankar och vårt sätt att ta saker för givet. Detta blir särskilt tydligt när någon vänder upp och ner på begreppen eller använder en ovanlig metafor.

Inom det område, utbildning, som jag är mest bekant med, har vi t.ex. det kända uttrycket ”lära in” som antyder att något skall ”in” i huvudet. Det som antyds är alltså både en tydlig riktningsangivelse samt att ”något” liksom skall flyttas från ett ställe till ett annat. Om man  istället säger ”lära” fokuserar det vad man håller på med. Inte heller sätter det fokus på ett specifikt ”något” som skall in utan begreppet lära får mer karaktären av att man gör något där det man lär sig kan vara något mer  än det där avgränsade som skulle ”in”.

I en liten krönika i Borås tidning ställer Stig-Björn Ljungren begreppen på huvdudet när han säger att skolan skulle kunna betraktas som en sorts infrastruktur, i likhet med kommunikationer eller elförsörjning. En infrastruktur är något som samhället tillhandahåller och garanterar kvaliteten på men samhället bestämmer inte vart vi skall resa eller till vad vi skall använda den el vi förbrukar.

Skolan har vi vant oss vid att betrakta, visserligen som ett samhälleligt åtagande, men som något som är obligatoriskt; vi måste alltså göra en viss bestämd resa. Detta tar vi väl lite till mans för självklart; det är klart att ungarna måste lära sig läsa och skriva så att det kan fungera i samhället! Detta leder emellertid som vi alla vet till en massa känslor och uppfattningar om ett tvång som många tänker att det skulle vara skönt att slippa. Vi har väl alla någon sorts dålig relation till att man bestämmer något över vårt huvud; det kan gälla stort som smått.

Om vi skulle leka med tanken att man såg på utbildning som en rättighet, ungefär som vården eller försäkringskassan eller möjligheter som kollektivtrafik och vägar, skulle vi då ställa andra krav och kanske framförallt se till att vi fick ta för oss av det ”våra skattepengar” används till?

too much infrastructure by qousqous, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  qousqous 

Tänk om individerna skulle börja kräva utbildning istället för att känna sig tvungna att ”gå i skolan”! Detta har säkert något att göra med hur man ramar in utbildning språkligt. ”Skolan måste alla gå i; det förstår vi väl!” så tänker vi i normala fall. Vad skulle det få för konsekvenser om vi istället tänkte: ”Här i vår kommun har vi ännu inte möjligheter att lära oss detta som jag behöver lära mig; vi måste ställa större krav på systemet!”

I många andra sammanhang talar man om ”Kunskapssamhället” men ett kunskapssamhälle kräver nog att individen ställer krav, att det finns ett stort ”sug” efter att veta, förstå och lära sig nya saker ungefär så som diskussionen går på nätet där man talar om personliga lärmiljöer, personal learning networks. Nu fungerar det väl snarast så att det är ”någon” som tror sig veta vad som är viktigt att kunna och att medborgarna måste lära sig detta.

Nu är jag förstås inte så naiv att jag tror att alla skulle bli överlyckliga och ta för sig av utbildning om man inte var tvungen. Min erfarenhet säger mig dessvärre att majoriteten av de som idag är skolpliktiga (där kom ordet igen!) snarast skulle utropa: ”F–n, va gôtt och slippa den dj–la skolan!” Om vi däremot gradvis förändrade vårt sätt att språkligt behandla skolan som något man skall ”gå” i och istället talade om den som en sorts kommunikationssystem där man har möjlighet att göra en livsavgörande kunskapsresa, behövde vi kanske inte ens tala om vart man skall åka.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Får det vara ett pass eller en påse chips?

Jo, det var detta med den lilla flickans pass som jag misslyckades med att berätta i mitt tidigare inlägg. Jag gör ett nytt försök här.

Den unga mamman har alltså gått till Myndigheten för att skaffa ett pass till sin lilla dotter och det som sätter igång hennes funderingar är att hon blir behandlad som en kund i vilken affär som helst. Över 300 kr kostar varan som hon just köpt. Normalt är det ju så att om man inte har råd med en vara får man låta bli att köpa den; här går det sannolikt inte att göra som elektronikhandeln uppmanar oss: Köp nu betala någon annan gång!

Men passet är ju en medborgarhandling som vi måste ha då det ger oss möjlighet att förflytta oss över landsgränser utan problem. Lite konstigt är det kanske att man så grundligt har införlivat passets kontroll- och övervakningsbakgrund att man faktiskt ser det som en biljett att som ger frihet att resa.

Passet som man måste köpa och att bli bemött som en kund istället för en medborgare med rättigheter är tecken på att allt fler sfärer införlivas i marknadens logik. Nu är vi alltså kunder hos Myndigheten som i bästa fall är mån om sin kundkontakt.

Varufieringen av det samhälleliga livet och politiken sker på medborgarens bekostnad. Snart är det väl bara gamla och politiska extremister på vänsterkanten som tar ordet medborgare i sin mun. Nu är vi alla kunder där den som har mest tillgångar har mest inflytande. Demokrati bygger emellertid på att alla i princip har lika mycket att säga till om men en oreglerad marknad står i direkt motsättning till den demokratiska idén.

Det här inlägget innehåller inte påfallande mycket som jag tänkt ut själv, även om jag naturligtvis sympatiserar med innehållet, och jag står i tacksamhetsskuld till Patricia som skrev i Fria Tidningen den 26 september.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Marknaden för pass

I en liten krönika där en kvinna beskriver hur hon skaffade pass till sitt spädbarn framgår att passet som bevis på vem man är och var man hör hemma är en vara som man köper. Följaktligen är man en kund hos Myndigheten. Innan jag funderar vidare över detta med att vara kund måste jag emellertid berätta om en egen erfarenhet där passet spelade en roll. En passande historia (!), kanske.

Vi var på väg till flygplatsen, hustrun och jag, för att inleda vår semesterresa till ett ställe där vi förhoppningsvis skulle slippa mörker, blåst och oavbrutet regnande under en vecka. Väl framme ställde vi oss i kön för incheckning och när det var vår tur la vi fram våra resehandlingar för kvinnan i incheckningen. Hon behandlade rutinmässigt och effektivt dessa men så tittade hon upp på mig och sa: ”Det här passet är makulerat!”

(Bilden föreställer inte mig)

Efter några sekunders total förvirring gick det upp för mig att jag hade råkat ta mitt gamla utgångna pass istället för det nu gällande; ingen skillnad syntes ju utanpå. Vad gör vi nu då? Den hjälpsamma kvinnan tog reda på att jag faktiskt behövde ett pass för att bli insläppt på semestermålet. Att åka hem och hämta det riktiga passet, en resa på en dryg timme sammanlagt, var ju uteslutet då stängningstiden inte var avlägsen. ”Du får skaffa ett tillfälligt pass”, sa hon. ”Passpolisen finns ett par hundra meter bort”. Jag rusar ut och frågar mig fram bland de fåtaliga människor som är ute vid denna tid. Charterresor går som bekant nästan alltid vid konstiga och obekväma tider, antingen i svinottan eller mitt i natten; nu var det svinottan.

Jag lyckades omsider hitta till passpolisen och efter att ha bankat på ett tag kom en polisman lite lojt släntrande (tyckte i alla fall jag) och öppnade dörren. Jag förklarade min belägenhet och att incheckningen snart skulle stänga.

Sannolikt hade han nyss avlöst sin kollega på posten och hade därför inte riktigt hunnit installera sig. Problemet var att han inte kunde hitta nyckeln till passkåpet; han trodde att kollegan fått med sig den hem, kanske. Så kan det bara inte vara! tänkte jag och tänkte på hustrun som alltjämt stod vid incheckningen och märkte att tiden till stängning närmade sig i oroväckande hög fart.

Passpolisen rörde sig alltjämt i slowmotion (tyckte jag) i sitt sökande efter nyckeln. Han ringde någon ansvarig som, jag tror, hade en extranyckel. Efter en evighet (upplevd evighet) uppenbarade sig ytterligare en polis och skåpet med ämnena till pass kunde öppnas. Efter detta gick det relativt snabbt. De gamla uppgifterna kunde föras över, ett nytt foto tas och slutligen signerade jag. Nu var jag ägare till ett rosa tillfälligt pass och 900 kr fattigare, en summa som förstås var en onödig uppgift men som i jämförelse med kostnaden för semesterresan vara en struntsumma. Nu gällde det att sätta högsta fart tillbaka till incheckningen och hoppas att vi alltjämt kunde komma med. Tänk om jag genom mitt misstag hade äventyrat eller i värsta fall omintetgjort semesterresan för oss båda!

Vi lyckades med incheckarens goda vilja komma igenom och sprang som några av de allra sista ombord på planet. Men det var ju egentligen inte alls detta jag skulle berätta om; passet som marknadsvara får ha ett eget avsnitt.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

New Media Expo 10.jpg by kino-eye, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en ”irrande fluga” och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen ”gammelmedia”. Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att ”stay current” som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av ”gammelmedia” och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

some serious anachronistic shit on the D by robzand, on Flickr

Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man  har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Folk?

En gång tror jag att journalisten Jan Guillo sa att begreppet folk är det som förenar de som har gemensamma missuppfattningar om det förflutna (ursäkta om jag minns fel!). Innebörden av detta är väl att det inte är så lätt att avgränsa ett folk. I något annat sammanhang tror jag mig ha läst att folk är en sorts nationalromantisk konstruktion från 1800-talet. Det finns säkert kunniga människor som kan reda ut detta men kanske är det intressantare att fundera över hur begreppet kan tänkas uppfattas i dagligt tal.

Nog är det så att vi tänker oss att begreppet folk innebär att en viss mängd människor förenas av något som går att identifiera. Historiskt nära i tiden finns ju avskräckande exempel från Hitlers Tyskland. Om jag inte missminner mig, ville nationalsocialisterna göra begreppet jude till något mer än en bekännare av den judiska religionen, alltså något som man på ett dunkelt sätt skulle associera med något som genetiskt skilde ut judar från andra. Idag fungerar vi kanske på liknande sätt (om än inte genetiskt) när det gäller muslimer d.v.s. att vara muslim blir gärna något mer än att bekänna sig till islam. Lustigt nog tror jag inte vi gör denna tolkning då det gäller kristna.

Att vara kristen uppfattas nog enbart som att man bekänner sig till det kristna evangeliet eller kanske snarare att man inte bryr sig och bara liksom hänger med. Inte tror jag att kristna uppfattas som någon speciell folkgrupp med gemensamma gener och särdrag medan begreppen muslim och jude lätt får sådana bibetydelser. Det måste dock erkännas att Gamla Testamentets beskrivningar av Herrens utvalda folk blir lite problematiskt för mitt resonemang, eftersom Herren ogillar att folket beblandar sig med andra folk och vill att förbindelser de ingått med andra folk skall upplösas. Här blir det förstås avgörande vilken betydelse man tillmäter det gamla berättelserna i nutida politik.

Kanske är också tillskrivandet av egenskaper som är annorlunda än de egna något djupt mänskligt genom att vi vill göra det som på något sätt är olikt hanterbart. Finns det då ett tydligt utmärkande drag, får detta totalisera vår tolkning. Ett tydligt exempel här är väl människor med mörk hud. Nog har det från de vita funnits totaliserande uppfattningar om alla som är svarta.

När Afzelius sjunger om folkens kamp eller annat som folket gör i vänsterns retorik, tror jag att det handlar om folk i en annan avgränsning, nämligen alla som i någon mening är kuvade och utnyttjade av en orättvis övermakt. Här är det knappast frågan om någon genetisk avgränsning utan snarare en sammanklumpning av alla utan makt. Givetvis blir även detta en sorts övertolkning då folket knappast kan betraktas som homogent även om det naturligtvis går att identifiera de som i någon mening är utnyttjade av kapitalet.

Kontentan av detta resonemang, om det alls finns någon sådan, blir att vi bör vara både medvetna och försiktiga när vi kategoriserar, eftersom kategorier har en benägenhet att bli till något som vi uppfattar som det naturliga sättet att uppfatta världen. Som jag skrivit i ett annat sammanhang, är det svårt att tänka bort kategorin veckans dagar eller vårt sätt att beskriva tidens indelning i månader, år, decennier etc. när vi väl har gjort denna indelning. Likadant är det säkert med begreppet folk. När vi väl har skapat begreppet folk ser vi liksom världen genom detta filter. Hittar vi då något identifierarbart hos en större eller mindre grupp människor, kan mycket väl denna egenskap få utmärka ett folk eftersom världen blir så mycket mer hanterbar då. Detta är förstås praktiskt men samtidigt mycket försåtligt.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Skönhet, lust och motstånd i biblisk storpolitik

Jag har tidigare beskrivit mitt projekt att försöka läsa Bibeln rakt igenom eftersom jag tycker att det på något vis hör till allmänbildningen och att jag skaffat mig en läsplatta där jag kan läsa utan att väcka alltför vittgående föreställningar hos omgivningen. Ifall nu någon exeget skulle läsa detta vill jag undrstryka att jag läser med lekmannens ögon.

I min förra ”rapport” förundrades jag över hur Herren styrde och ställde med ”sitt”folk när de irrade omkring i öknen och hur de då och då gjorde vad som var ”ont i Herrens ögon”, vilket regelmässigt fick svåra konsekvenser. Jag har också förundrats över det ständiga offrandet av tusentals boskapsdjur, enbart felfria enligt Herrens föreskrifter..

När de väl kommit till ”sitt land” spänner berättelserna över många år där det mest iögonenfallande har varit hur man byggt och byggt och återuppbyggt Herrens hus, templet. Utöver detta har man fört ständiga krig, blivit bortförda och åter hemförda. Allt detta är berättat med ständiga uppräkningar av kungalängder och släkter. Jag tror att Krönikeböckerna var värst när det gäller uppräkningar. Riktigt osmakligt med dagens referensramar är förbudet att beblanda sig med andra folk och att brott mot detta åtgärdas genom att ingifta kvinnor och de barn som blivit till drivs bort så att folket hålls rent.

När jag kom till den lilla korta Esters bok, verkade det emellertid inträffa ett stilbyte och den boken kunde man faktiskt läsa som en spännande saga med en klar dramatisk nerv.

Den börjar med att kungen Xerxes har gästabud för sina befallningsmän och när de har festat i flera dagar och kungen blivit ”upprymd” av vinet vill han visa upp sin vackra drottning Vashti för de andra karlarna. Nu inträffar det oerhörda att drottningen vägrar infinna sig hos de, får man väl anta, beskänkta herrarna.

En sådan oerhörd skymf får givetvis inte passera ostraffad och kungen råds att statuera exempel för att visa att han är herre i sitt eget hus. Om detta skulle komma ut i landet, kunde även andra få liknande problem med sina kvinnor.

Drottningen fråntas sin drottningvärdighet och rådgivarna bestämmer att det skall letas upp ”vackra orörda flickor” som skall föras till kungens harem. Där skall de genomgå flera månaders skönhetsbehandling varefter kungen liksom skall testa av utbudet. Givetvis blir kungen begapad i judinnan Ester dock utan att veta att hon är judinna.

Sen följer det en rad dramatiska händelser där Esters styvfar juden Mordokaj lyckas få reda på att det finns en sammansvärjning mot kungen. Genom Ester får kungen reda på detta och detta visar sig även bli Mordokajs lycka eftersom han genom att ha avslöjat sammansvärjningen blir kungens närmaste man och därmed lyckas avstyra en utrotning av alla judar i kungens rike.

Ja, detta är i stora drag berättelsen som faktiskt lite liknar en folksaga med sina dramatiska inslag och sitt lyckliga slut för ”våra hjältar”. Med dagens ögon är detta förstås en fruktansvärt politiskt inkorrekt historia med kungen som skall visa upp sin sköna kvinna när han är ”upprymd”, att man hämtar en samling ”vackra orörda” flickor som kungen skall pröva på och kanske är det inte heller helt comme ilfaut att Ester utnyttjar sina behag för att vinna fördelar även om vi skall tycka att det var för ett gott syfte i det här fallet.

De onda får som sig bör, i en dramatisk berättelse, hemska straff. Den onda drivkraften i berättelsen blir av med både hus och alla söner och blir därtill upphängd på den påle som han själv riggat för Esters styvfar; en biblisk variant på ”den som gräver en grop för andra …”

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Vinst i vården – läxor i skolan?

Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.

Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.

Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.

Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.

Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster.  Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.

En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag:  å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.

Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.

Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.

Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.

Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.

Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Bara ord!

Det finns de som skiljer på ord och handling, ibland uttryckt som att ”gå från ord till handling” eller ”det är bara prat”. Implicit i dessa uttryck ligger att pratet är en sak och handlingen en annan; ofta finns också en underton som antyder att handlingen är något viktigt medan pratet är något av mindre värde.

Sad child by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Nu tror jag inte att pratet eller orden är av sådant sekundärt värde utan man skulle nog kunna hävda att uttalade ord kan ha drastiska konsekvenser; krigsförklaringar, politiska idéer handlingsplaner, visioner och andra verbala aktiviteter. Nog kan sådana ord och idéer åstadkomma mer omfattande förändringar än när någon eller några tar sig före att gå ”från ord till handling”. Vi behöver bara tänka på hur den nuvarande regeringen har skapat ett segregerat skolsystem genom att låta de som har möjlighet och speciella ambitioner välja bort sådant man inte uppskattar.

Men ännu mer subtilt än ett uttalat syfte att omdana samhället i en viss riktning är kanske hur de ord och begrepp vi använder präglar vårt tänkande så att vi betraktar vissa saker som sakernas naturliga tillstånd. Ett exempel på detta fick jag när den kloke tidigare kulturministern Göransson gjorde oss uppmärksamma på att vi numera framförallt är ”skattebetalare” istället för medborgare. Var och en har ju lätt sända en tanke till den egna plånboken (”vi har fått mer i plånboken”) och jämföra detta med bilden av ”skattmasen som vill ta våra pengar” eller lösningar ”där alla skall tvingas in i samma mall” och där vi inte har ”valfrihet”. Självklart vill vi ha mer pengar och självklart vill vi inte tvingas i något som ”staten” har bestämt.

Nu skall jag inte driva denna polemik längre för det var ju orden generellt jag skulle skriva om. Jag tog alltså mitt avstamp i hur uttrycket ”skattebetalarna” får oss att fokusera på plånboken snarare än samhällservice men på ett mera begreppsligt plan är det intressant att förstå hur de ord som vi naturligt använder får oss att se världen på ett speciellt sätt.

Ta som exempel veckan och dagarna; det är i princip omöjligt att tänka sig att tiden inte är indelad i veckor eller att en viss dag är torsdag. Det är likadant med året. Vi har konstruerat begrepp där vi beskriver hur tiden är indelad och när vi en gång har gjort detta är det omöjligt att tänka sig att det inte är fullständigt naturligt att det är så.

De flesta av oss har sannolikt vid något tillfälle somnat på annan tid än då man normalt sover och sedan vaknat utan att veta vilken dag det är eller vilken tid på dygnet det är. Det är en mycket obehaglig känsla där man lägger stor energi på att så snabbt som möjligt placera in sig i det tidsmässiga nätverket igen. Jag vill knappast ens tänka på minnesförluster eller situationer där man medvetet berövas tidsuppfattning.

Jag skall sluta med ett mycket konkret exempel som anknyter till den bild jag infogat längre upp i denna text. Skulpturen av flickan som lutar sig mot väggen har alltid väckt känslor hos mig; jag vill gå fram och trösta henne. Någon har säkert varit dum mot den lilla varelsen som står där med sina smala ben, risiga hår och stora fötter. Jag skulle vilja ”tala allvar” med den som har gjort henne så ledsen. Så upptäckte jag häromdagen en skylt som jag inte sett förut, alltså ord. Texten löd: Lek eller allvar?

Denna skylt omstrukturerade totalt mina föreställningar om den lilla flickan; hon kanske inte alls är ledsen utan står och räknar till hundra medan kamraterna gömmer sig?

Kom sedan inte och säg att ord inte förändrar!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑