Månad: juni 2015

Kategorier
dokumentär fritid politik samhälle

Tält men ändå inte

Jag läser om den argentinske designern Nicolás Garcia Mayor som har konstruerat ett mobilt akutboende för människor i katastrofer (FT 24 juni, 2015).

Av artikeln framgår att Mayor skulle kunna bli miljonär många gånger om ifall han valt att låta sätta innovationen i produktion men att han genom sin altruistiska övertygelse inte velat att något företag ska få sko sig på nödlidandes behov. Denna vällovliga inställning förtjänar givetvis all heder men det som slår mig är att hans innovation är förvillande lik den danska campingvagnen, Combi Camp. Det är naturligtvis ingen nackdel.

Camping 2010 01 by FastOlly, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License by FastOlly

 

 

Under 70- och 80-talen var vi lyckliga ägare till en Combi Camp av äldre modell med vilken vi drog land och rike (även utrikes) runt på sommaren.

Våra medelålders barn kan ännu få något dömmande i blicken när Combi Campen kommer på tal. Då handlade det inte så mycket om krigsskådeplatser på atlantkusten, medeltida tyska städer eller andra historiska platser utan mer om att få vara i tältet, krypa ner i sovsäck eller äta mat som lagats i förtältet på vår egen sinnrikt konstruerade köksmodul som i sin helhet kunde lyftas in längst bak i vår Taunus Combi.

En film där Combi Campen fälls upp med några enkla handgrepp ser man här, lite rörig men de först 30-40 sekunderna visar väl hur snabbt och enkelt ”bostaden” skapas.

Jag önskar Garcia Mayor framgång med sitt mobila akuthem, inte minst för barnens skull som får bo i ett tält som inte riktigt är ett tält ändå.

Kategorier
dokumentär politik samhälle

”Sommar” – på olika villkor

wounds in heaven by TheAlieness GiselaGiardino²³, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  TheAlieness GiselaGiardino²³ 

 

Jag går med en barnvagn med två sovande syskon, ännu inte två år, och lyssnar på Terese Cristianssons – utrikeskorrespondent – sommarprogram i P1 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562671?programid=2071). Hon shocköppnar genom att berätta om ”flickan utan ansikte” och det infinner sig en speciell känsla när jag tittar ner på mina två barnbarn som sover mätta och trygga i sin vagn på en stig i en svensk sommarskog. Nyss har vi tittat på gräs och kottar.

Den flicka som Cristiansson inleder sitt program med att berätta om drabbades av en s.k. sidoskada förorsakad av en amerikansk drönare någonstans i Afghanistan. Inalles dödades 14 personer så där lite i onödan; det fanns inget hot från dessa människor som färdades i en bil såvitt jag kunde förstå av framställningen. Lite förargligt kanske för den amerikanska krigsmakten men antagligen något som man kan skaka av sig på samma sätt som en israelisk soldat svarar när Cristiansson visar på ett skadat och nyligen föräldralöst barn i Gaza: ”Shit happens!”

Cristiansson berättar vidare om en sorts avelsfabriker i Nigeria där bortrövade kvinnor tvingas att föda så många barn som möjligt till försäljning. Det reportaget krävde ett djärvt ”wallraffande” där hon och hennes fotograf under förespegling att de själva förestod en liknande anläggning ville göra affärer. Med dold kamera och inspelningsutrustning kunde de skaffa detaljerade uppgifter för ett avslöjande reportage. På vägen tillbaka råkar de emellertid i ett regelrätt bakhåll, nästan som i en gammal Vilda Västernfilm verkar det. Här blir det faktiskt spännande trots allvaret och de eländiga förhållanden de nyss bevittnat och spelat in. Eftersom reportaget blev gjort och eftersom hon talar i radio, kan man förstås lista ut att det slutade lyckligt men det är en poäng att lyssna själv inte minst för alla ytterligare händelser hon berättar om som jag inte tar upp här.

Cristiansson väver skickligt ihop sin berättelse och återkommer till ”flickan utan ansikte” som tagits till ett amerikanskt militärsjukhus i USA för ”rehabilitering”. Cristiansson är inte välkommen dig men lyckas på något sätt få information och det framgår att ingen har talat om för henne att hennes föräldrar är döda. Berättelsen om flickan avslutas med att även om hon blev blind så lyckas hon bra med sin skolgång.

Jag undrar också över själva formatet på programmet. Jag vet att Sommar är en sorts succéprogram som återkommer år efter år. Det är visserligen ojämnt till sin kvalitet men det verkar inte spela någon roll. Min fundering rör emellertid själva premissen ”lättlyssnat för er på stranden, hängmattan ….” (så hette det åtminstone en gång).

Det som stör mig när jag lyssnar på ett program som Cristianssons är att man liksom inte litar på att folk orkar lyssna utan att man hela tiden måste avbryta med musik. För egen del tror jag att det är större risk att jag slutar lyssna om man hela tiden blir avbruten. Ibland kan naturligtvis avbrottet bli till en s.k. ”cliff hanger” men i de flesta fall väntar jag bara på att musiken ska ta slut så att jag kan få fortsätta att lyssna. Idag spelade Cristiansson visserligen musik som jag tyckte om men jag väntade ändå på att den skulle ta slut så att jag skulle hinna lyssna färdigt innan barnen vaknade.

För inte går jag och koncentrerar mig på mobilen och radioprogram när barnen är vakna!

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förd bakom ljuset?

Propaganda by Pulpolux !!!, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Pulpolux !!! 

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

”Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?”

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Spela spelet

Svensk Damtidning by Sofiero Slott och Slottsträdgård, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Sofiero Slott och SlottsträdgÃ¥rd 

 

Jan Guillo skrev häromdagen att det rått ”intellektuellt undantagstillstånd” bland journalister vid det senaste prinsbröllopet. SVT har fått också fått utstå mycken kritik för sina okritiska och fjäskande reportage; något av detta har jag sett och nog verkar det som om man närmar sig händelsen med viss ”aktsamhet”. Till detta ska man förstås lägga all sändningstid från själva vigseln

När det gäller bröllopsyra, kan vi naturligtvis föreställa oss att de som gifter sig är lyckliga precis som alla andra som gifter sig av kärlek och det är trevligt att se även s.k. vanliga människor stråla av lycka under en vigsel. Det som skiljer är givetvis att det kungliga bröllopet blir en nationell (och internationell) händelse som lockar miljontals människor till tv-rutan och tusentals på plats utmed kortegevägen – jag antar att det såg ut så.

Själv är jag så att säga ”oskyldig” den här gången för jag hade fullt upp med andra uppgifter på själva bröllopsdagen men jag antar att även jag hade bänkat mig – åtminstone tidvis – vid tv:n om jag varit ledig under dagen. Det finns naturligtvis något mycket lockande med att se pompa och ståt och det är fullt möjligt att det ”intellektuella undantagstillståndet” inte enbart gäller journalister.

Egentligen är det lite svårt att intellektuellt förklara vad som kan locka så många människor men jag tror att vi generellt är lite svaga för det grandiosa som inte liknar vardagen; detta är ju för övrigt ett känt sagomotiv, ibland omnämnt som ”askungesaga”, ett uttryck som jag tror mig ha hört nämnas i samband med det aktuella bröllopet.

Askungemotivet påminner i hög grad om mångas (även min) förkärlek för engelska kostymfilmer av typen där ”Pride and Predjudice” av Jane Austen är ett bra exempel. Här uppträder damer och herrar i vackra kläder på storslagna baler. Givetvis ska det också finnas kärlek mellan oemotståndliga karaktärer. Det är inte olikt ett kungligt bröllop; vi träder in i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och förlorar oss bort i en värld som är helt annorlunda än vår egen.

Det blir därför en svårbegriplig paradox när man försöker träda in i den här världen och låtsas att karaktärerna är som du och jag. Våra tidningar talar om Sveriges drottning som ”Silvia” och om prinsessan Madeleine som ”Madde”; jag vill också minnas att nuvarande kungen tidigare benämndes ”Tjabo”.

Jag får inte ihop detta. Visserligen är vi – eller vill vara – ett jämlikt land men då blir det helt omöjligt att överhuvudtaget ha kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Det blir därför totalt fel att tala om Silvia, Madde och de andra som om de vore några bekanta!

Jag menar att om vi nu ska monarki då måste vi spela spelet fullt ut och gilla läget. Kungen är Hans Majestät, kronprinsessan Victoria är Hennes kungliga höghet kronprinsessan o.s.v.

I en demokrati kan man givetvis inte ge några intellektuella argument för en monarki därför återstår bara att helt frivilligt ingå i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och spela spelet fullt ut. Jag tror också att detta är ett sätt att rädda sig undan hyckleri genom att man är medveten om vad man gör och man gör detta frivilligt.

Kategorier
dokumentär ekonomi natur politik språk

På spaning efter sanningar

Halt! by outtacontext, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  outtacontext 

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James Wyllie ”Bröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

OBS i radion

Ivory Tower Badge by wawoodworth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  wawoodworth 

 

 

Sovande barnbarn i tvillingvagn är inte i behov av en evigt snattrande farfar och därför går det alldeles utmärkt att lyssna på radio regelbundet (eftersom småbarn oftast sover regelbundet – åtminstone dagtid).

Detta har fått mig att ”återupptäcka” OBS (det program som en gång i tiden hette OBS – kulturkvarten). Regelbundet varje dag kl 13.20 levererar SR P1 intressanta program i de mest skilda ämnen på kort tid; ofta innehåller det endast 15 min långa programmet mer än ett ämne vilket gör att man inte behöver avsätta särskilt lång tid.

I måndagens OBS genomför den skarpa Kajsa Ekis Ekman en obarmhärtig avklädning av den finske finansmannen Björn Wahlroos nya bok med titeln: De tio sämsta ekonomiska teorierna från Keynes till Piketty (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6181916).

Som alla andra högerdebattörer anser förstås Wahlroos att skatterna är för höga, att facket har för stor makt och att man inte kan få tag på arbetskraft därför att det är så lätt att få bidrag istället för att arbeta. Allt detta har vi ju hört förr så det är inga nyheter.

Men Wahlroos är så extrem i sitt kapitalistiska tänkande att han menar att lösningen på miljöproblemen endast kan ske om vi sätter ett pris på både luft och vatten! Här erinrinrar jag mig en gammal Kalle Ankaberättelse där man spekulerade i att människor skulle behöva betala för luften de andades. Som barn skrattade man åt sådana galenskaper men kanske har kapitalisterna nått dithän numera.

Wahlroos menar att allt måste ägas – han talar om ”allmänningens tragedi” – där det ingen bryr sig om det gemensamt ägda. Lösningen är att någon istället måste äga, ta betalt och utmäta straff för överträdelser.

Mest extremt – av det som Ekman tar upp i sitt program – är Wahlroos föreställning om att det går att sätta ett pris på människor; man skulle kunna handla med rätten att föda barn. De som har mest pengar skulle då få föda flest barn. Men vem ska då arbeta i överklassens fabriker? frågar sig Ekman.

Finansiella bubblor kan man inte komma ifrån i ett kapitalistiskt system, erkänner Wahlroos, och det är ”otrevliga”. Att staters ekonomier havererar så att sjukvård och annan samhällsverksamhet inte fungerar är just ”otrevligt” – men knappast mer – från kapitalistens utsiktspunkt däruppe, poängterar Ekman.

Kategorier
education hem politik samhälle skola

Skolan – ett system med många komponenter

The Machinery Of Progress by Jeremy Brooks, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Jeremy Brooks 

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Rött kort, TTIP och vad som faller mellan stolar

Wheaty FC vs Prescot Sun Reserves FC by Nic Taylor Photography, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Nic Taylor Photography 

Mellan stolarna

Jag brukar alltid hävda att Birger Schlaug uttrycker sig retoriskt klart. Kanske är det då helt logiskt att han i Fria Tidningen den 29 maj 2015 argunterar för ett förståelsesamhälle mot bakgrund av att vi har fått allt svårare att förstå de olika välfärdssystemen. Ja, de är så svåra att begripa för gemene man att det för det första krävs experter för att uttolka och för det andra är systemen så komplexa att inte ens experterna begriper mer än sin egen lilla pusselbit (expertområde).

Detta blir ju minst sagt problematiskt ur demokratisynvinkel och dessutom bäddar det för fiffel som är svårt att komma åt då det liksom ”faller mellan stolarna”. Detta utnyttjar naturligtvis en del företagsamma individer – helt lagligt – medan de (d.v.s vi) som inte förstår blir utnyttjade.

Sannolikt, skriver Schlaug, skulle en förenkling väcka protester då en sådan skulle rycka undan möjligheterna till luckrativ verksamhet för de som förstår sig på att utnyttja de nuvarande systemen.

Rött kort

Jag läser en debattartikel (FT 29 maj, 2015) av en Kalle Ohlsson som representerar Ship to Gaza, Göteborg där han pläderar för att FIFA (som ju ingalunda är fläckfritt) visar ”rött kort” för Israel liksom man gjorde för den Syfafrikanska apartheidregimen.

Ja, tänker jag, det kunde nog vara ett påtryckningsmedel. Osökt går mina tankar till den jämförelsevis obetydliga Eurovisionsschlagertävlingen. Här kunde man kanske tänka sig att en stat som Israel redan från början fått ”rött kort” så länge man bedriver en politik som väl har vissa likheter med den tidigare sydafriḱanska. Kring den bojkotten var det väl stor enighet, såvitt jag minns, även om ett av våra partier kom och knackade på först när det visade sig att bojkotten varit verksam.

TTIP

Jag är livrädd för TTIP – kanske ännu mer än för klimathotet,som naturligtvis överskrider alla hittills kända faror – med dess ISDS som ger storföretagen makt att åsidosätta politiska beslut och därtill bestraffa stater med astronomiska belopp ifall man inför t.ex. miljölagar eller restriktioner för hälsofarliga produkter.

Vi kan alltså vänta oss fler dispyter och storföretagens lobbymaskineri lämnar ingen möda osparad. Försiktighetsprincipen d.v.s. att vi ska vara försiktiga med sådant som vi inte vet huruvida det är skadligt, kan vi glömma. Nu kommer att gälla att produkter är tillåtna tills dess att man kunna bevisa (antagligen efter flera överklaganden och utdragna processer) att de är farliga.

Per Björklund (Fria Tidningen 27 maj 2015) kommer med ett intressant inspel när han argumenterar för att det inte enbart handlar om att stoppa TTIP utan att det istället handlar om att skapa ett ”folkens TTIP” med rätt att stämma varje företag som undergräver fackliga rättigheter eller offrar folkhälsan i marknadens namn.

Rymden

Jag har en stor brist (bland många andra förstås) i mina spaningar: jag spanar aldrig om rymden, stärnor och universum. Det borde jag kanske göra.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Kontraster

Shopping in December by h.koppdelaney, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  h.koppdelaney 

 

 

Jag kan inte låta bli att lyfta fram denna fantastiska jämförelse, gjord av Maria-Pia Boëthius i ETC Helg den 30 maj.

Hon skriver så här:

”En gång talade man om Sovjetmänniskan, ett slags grådaskig robotmänniska, drogad av propaganda, som bara lydde order. Hon fanns såklart inte, men det var en bild av skräcken inför hur makten kan forma människan.”

Inför denna bild av Sovjetmedborgaren, en bild som vi nog många fått oss till livs genom press och tv-nyheter håller Boëthius liksom upp en spegel och ser på oss med en frågande min:

”Och konsumtionsmänniskan? Som den kapitalistiska ideologin formar? Hur ser den schablonen ut? Modeklädd, bantande och plastikopererad med blicken drunknad i sin Iphone, datorspelande, kommunicerande över Facebook och Instagram, jagande nya trender och mer pengar att konsumera för?

Nej, inte är det något särskilt smickrande att ”medelklassens konsumtionsmänniska” är en ”zombie”, visserligen ”inte grå som Sovjetmänniskan, men lika lurad.”

Min reflektion:
Attans, att vi inte genomskådade vad det frekventa talet om ”mer pengar i plånboken” egentligen syftade till!