Jan Guillo skrev häromdagen att det rått ”intellektuellt undantagstillstånd” bland journalister vid det senaste prinsbröllopet. SVT har fått också fått utstå mycken kritik för sina okritiska och fjäskande reportage; något av detta har jag sett och nog verkar det som om man närmar sig händelsen med viss ”aktsamhet”. Till detta ska man förstås lägga all sändningstid från själva vigseln
När det gäller bröllopsyra, kan vi naturligtvis föreställa oss att de som gifter sig är lyckliga precis som alla andra som gifter sig av kärlek och det är trevligt att se även s.k. vanliga människor stråla av lycka under en vigsel. Det som skiljer är givetvis att det kungliga bröllopet blir en nationell (och internationell) händelse som lockar miljontals människor till tv-rutan och tusentals på plats utmed kortegevägen – jag antar att det såg ut så.
Själv är jag så att säga ”oskyldig” den här gången för jag hade fullt upp med andra uppgifter på själva bröllopsdagen men jag antar att även jag hade bänkat mig – åtminstone tidvis – vid tv:n om jag varit ledig under dagen. Det finns naturligtvis något mycket lockande med att se pompa och ståt och det är fullt möjligt att det ”intellektuella undantagstillståndet” inte enbart gäller journalister.
Egentligen är det lite svårt att intellektuellt förklara vad som kan locka så många människor men jag tror att vi generellt är lite svaga för det grandiosa som inte liknar vardagen; detta är ju för övrigt ett känt sagomotiv, ibland omnämnt som ”askungesaga”, ett uttryck som jag tror mig ha hört nämnas i samband med det aktuella bröllopet.
Askungemotivet påminner i hög grad om mångas (även min) förkärlek för engelska kostymfilmer av typen där ”Pride and Predjudice” av Jane Austen är ett bra exempel. Här uppträder damer och herrar i vackra kläder på storslagna baler. Givetvis ska det också finnas kärlek mellan oemotståndliga karaktärer. Det är inte olikt ett kungligt bröllop; vi träder in i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och förlorar oss bort i en värld som är helt annorlunda än vår egen.
Det blir därför en svårbegriplig paradox när man försöker träda in i den här världen och låtsas att karaktärerna är som du och jag. Våra tidningar talar om Sveriges drottning som ”Silvia” och om prinsessan Madeleine som ”Madde”; jag vill också minnas att nuvarande kungen tidigare benämndes ”Tjabo”.
Jag får inte ihop detta. Visserligen är vi – eller vill vara – ett jämlikt land men då blir det helt omöjligt att överhuvudtaget ha kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Det blir därför totalt fel att tala om Silvia, Madde och de andra som om de vore några bekanta!
Jag menar att om vi nu ska monarki då måste vi spela spelet fullt ut och gilla läget. Kungen är Hans Majestät, kronprinsessan Victoria är Hennes kungliga höghet kronprinsessan o.s.v.
I en demokrati kan man givetvis inte ge några intellektuella argument för en monarki därför återstår bara att helt frivilligt ingå i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och spela spelet fullt ut. Jag tror också att detta är ett sätt att rädda sig undan hyckleri genom att man är medveten om vad man gör och man gör detta frivilligt.
