Kategori: samhälle

Kategorier
education samhälle språk

Vårt pratande

Communication by meandmybadself, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  meandmybadself 

 

 

 

Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).

Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.

Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).

Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.

Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.

Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.

När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.

Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.

Grundläggande behov (fnvc.se)

1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet

Kategorier
dokumentär fritid politik samhälle

Tält men ändå inte

Jag läser om den argentinske designern Nicolás Garcia Mayor som har konstruerat ett mobilt akutboende för människor i katastrofer (FT 24 juni, 2015).

Av artikeln framgår att Mayor skulle kunna bli miljonär många gånger om ifall han valt att låta sätta innovationen i produktion men att han genom sin altruistiska övertygelse inte velat att något företag ska få sko sig på nödlidandes behov. Denna vällovliga inställning förtjänar givetvis all heder men det som slår mig är att hans innovation är förvillande lik den danska campingvagnen, Combi Camp. Det är naturligtvis ingen nackdel.

Camping 2010 01 by FastOlly, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License by FastOlly

 

 

Under 70- och 80-talen var vi lyckliga ägare till en Combi Camp av äldre modell med vilken vi drog land och rike (även utrikes) runt på sommaren.

Våra medelålders barn kan ännu få något dömmande i blicken när Combi Campen kommer på tal. Då handlade det inte så mycket om krigsskådeplatser på atlantkusten, medeltida tyska städer eller andra historiska platser utan mer om att få vara i tältet, krypa ner i sovsäck eller äta mat som lagats i förtältet på vår egen sinnrikt konstruerade köksmodul som i sin helhet kunde lyftas in längst bak i vår Taunus Combi.

En film där Combi Campen fälls upp med några enkla handgrepp ser man här, lite rörig men de först 30-40 sekunderna visar väl hur snabbt och enkelt ”bostaden” skapas.

Jag önskar Garcia Mayor framgång med sitt mobila akuthem, inte minst för barnens skull som får bo i ett tält som inte riktigt är ett tält ändå.

Kategorier
dokumentär politik samhälle

”Sommar” – på olika villkor

wounds in heaven by TheAlieness GiselaGiardino²³, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  TheAlieness GiselaGiardino²³ 

 

Jag går med en barnvagn med två sovande syskon, ännu inte två år, och lyssnar på Terese Cristianssons – utrikeskorrespondent – sommarprogram i P1 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562671?programid=2071). Hon shocköppnar genom att berätta om ”flickan utan ansikte” och det infinner sig en speciell känsla när jag tittar ner på mina två barnbarn som sover mätta och trygga i sin vagn på en stig i en svensk sommarskog. Nyss har vi tittat på gräs och kottar.

Den flicka som Cristiansson inleder sitt program med att berätta om drabbades av en s.k. sidoskada förorsakad av en amerikansk drönare någonstans i Afghanistan. Inalles dödades 14 personer så där lite i onödan; det fanns inget hot från dessa människor som färdades i en bil såvitt jag kunde förstå av framställningen. Lite förargligt kanske för den amerikanska krigsmakten men antagligen något som man kan skaka av sig på samma sätt som en israelisk soldat svarar när Cristiansson visar på ett skadat och nyligen föräldralöst barn i Gaza: ”Shit happens!”

Cristiansson berättar vidare om en sorts avelsfabriker i Nigeria där bortrövade kvinnor tvingas att föda så många barn som möjligt till försäljning. Det reportaget krävde ett djärvt ”wallraffande” där hon och hennes fotograf under förespegling att de själva förestod en liknande anläggning ville göra affärer. Med dold kamera och inspelningsutrustning kunde de skaffa detaljerade uppgifter för ett avslöjande reportage. På vägen tillbaka råkar de emellertid i ett regelrätt bakhåll, nästan som i en gammal Vilda Västernfilm verkar det. Här blir det faktiskt spännande trots allvaret och de eländiga förhållanden de nyss bevittnat och spelat in. Eftersom reportaget blev gjort och eftersom hon talar i radio, kan man förstås lista ut att det slutade lyckligt men det är en poäng att lyssna själv inte minst för alla ytterligare händelser hon berättar om som jag inte tar upp här.

Cristiansson väver skickligt ihop sin berättelse och återkommer till ”flickan utan ansikte” som tagits till ett amerikanskt militärsjukhus i USA för ”rehabilitering”. Cristiansson är inte välkommen dig men lyckas på något sätt få information och det framgår att ingen har talat om för henne att hennes föräldrar är döda. Berättelsen om flickan avslutas med att även om hon blev blind så lyckas hon bra med sin skolgång.

Jag undrar också över själva formatet på programmet. Jag vet att Sommar är en sorts succéprogram som återkommer år efter år. Det är visserligen ojämnt till sin kvalitet men det verkar inte spela någon roll. Min fundering rör emellertid själva premissen ”lättlyssnat för er på stranden, hängmattan ….” (så hette det åtminstone en gång).

Det som stör mig när jag lyssnar på ett program som Cristianssons är att man liksom inte litar på att folk orkar lyssna utan att man hela tiden måste avbryta med musik. För egen del tror jag att det är större risk att jag slutar lyssna om man hela tiden blir avbruten. Ibland kan naturligtvis avbrottet bli till en s.k. ”cliff hanger” men i de flesta fall väntar jag bara på att musiken ska ta slut så att jag kan få fortsätta att lyssna. Idag spelade Cristiansson visserligen musik som jag tyckte om men jag väntade ändå på att den skulle ta slut så att jag skulle hinna lyssna färdigt innan barnen vaknade.

För inte går jag och koncentrerar mig på mobilen och radioprogram när barnen är vakna!

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förd bakom ljuset?

Propaganda by Pulpolux !!!, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Pulpolux !!! 

 

Jag återkommer till ett tema som jag skrivit om flera gånger tidigare: Vad är sant? Hur ska vi vet vad som är sant?

Om världspolitiken finns just nu ett dominerande tema: Putin är en opålitlig figur som vill erövra omgivande stater och därför måste EU och Nato agera. Jag utesluter naturligtvis inte att det faktiskt kan förhålla sig så men det är inte Putins karaktär som är i fokus för den här spaningen.

De historiska händelserna från Karl XII:s och senare kungars tid underlättar förstås för oss att välja sida. Sannolikt närmar sig också journalister från väst Ryssland med misstänksamhet.

Om jag vore journalist, uppväxt i väst skulle jag antagligen närma mig Ryssland med ungeär denna fråga: Vilka illdåd tänker Putin nu hitta på? Jag tror egentligen att alla som växt upp i väst närmar sig Ryssland med en stor portion misstänksamhet; det gäller förstås också mig själv.

Som vanlig medborgare får man den bild som förmedlas till oss. Om alla som rapporterar om något – vad det vara månde – på ett visst sätt är det givetvis svårt att få någon annan bild. Här brukar man också påtala att ryska medier är hårt styrda så att de rapporterar rätt saker.

I våra medier får vi nästan enbart den negativa bilden: Putin erövrade Krim! Ryssland är aggressivt mot flera grannländer. Är Putin en skurk som måste stoppas eller handlar han enbart rationellt och utav nödtvång? Här känner jag en stor vanmakt.

Om jag vore i Putins kläder, skulle jag nog oroa mig för hur ”fienden” går i ställning alldeles utanför mina gränser i Baltikum, i Polen, i Ukraina m.fl. Kunde jag bara sitta med armarna i kors och titta på detta?

”Vår beredskap är god!” sa P-A Hansson trots att han visste motsatsen, men visst invaggades den tidens svenskar i någon sorts trygghet av uttalandet. Kanske är det trots allt så att även Putin måste visa för sina medborgare att hans ”beredskap är god” även om den givetvis är helt underlägsen den som EU och Nato kan mobilisera.

Man kan undra hur det känns att ha ett starkt Nato alldeles utanför sina gränser. USA skulle naturligtvis aldrig tillåta att Mexico,Canada och andra närliggande stater ingick i en militärallians med Ryssland. USA skulle göra processen kort så som man tidigare visat mot länder med misshaglig politik.

Svenskar i gemen – kanske som Natomedlemmar – vill säkert att USA ska kommondot över Ryssland och visa var skåpet ska stå. Men tänk om vi tycker så som en följd av den information vi dagligen får?

Ibland funderar jag så här: tänk om vi är utsatta för en gigantiskt desinformation? Alla vet ju att sanningen är det första som offras vid internationella konflikter? Inga krig kan startas utan medierna!

Jag tor att Martin Ljung sa ungefär så här i en scen för länge sedan när han inkallades till militärtjänstgöring och informerades om ”lede fi”: ”Hur faan ska jag kunna bli arg på honom?”

Svaret vet vi numera: Medierna ordnar detta åt oss.

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Spela spelet

Svensk Damtidning by Sofiero Slott och Slottsträdgård, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Sofiero Slott och SlottsträdgÃ¥rd 

 

Jan Guillo skrev häromdagen att det rått ”intellektuellt undantagstillstånd” bland journalister vid det senaste prinsbröllopet. SVT har fått också fått utstå mycken kritik för sina okritiska och fjäskande reportage; något av detta har jag sett och nog verkar det som om man närmar sig händelsen med viss ”aktsamhet”. Till detta ska man förstås lägga all sändningstid från själva vigseln

När det gäller bröllopsyra, kan vi naturligtvis föreställa oss att de som gifter sig är lyckliga precis som alla andra som gifter sig av kärlek och det är trevligt att se även s.k. vanliga människor stråla av lycka under en vigsel. Det som skiljer är givetvis att det kungliga bröllopet blir en nationell (och internationell) händelse som lockar miljontals människor till tv-rutan och tusentals på plats utmed kortegevägen – jag antar att det såg ut så.

Själv är jag så att säga ”oskyldig” den här gången för jag hade fullt upp med andra uppgifter på själva bröllopsdagen men jag antar att även jag hade bänkat mig – åtminstone tidvis – vid tv:n om jag varit ledig under dagen. Det finns naturligtvis något mycket lockande med att se pompa och ståt och det är fullt möjligt att det ”intellektuella undantagstillståndet” inte enbart gäller journalister.

Egentligen är det lite svårt att intellektuellt förklara vad som kan locka så många människor men jag tror att vi generellt är lite svaga för det grandiosa som inte liknar vardagen; detta är ju för övrigt ett känt sagomotiv, ibland omnämnt som ”askungesaga”, ett uttryck som jag tror mig ha hört nämnas i samband med det aktuella bröllopet.

Askungemotivet påminner i hög grad om mångas (även min) förkärlek för engelska kostymfilmer av typen där ”Pride and Predjudice” av Jane Austen är ett bra exempel. Här uppträder damer och herrar i vackra kläder på storslagna baler. Givetvis ska det också finnas kärlek mellan oemotståndliga karaktärer. Det är inte olikt ett kungligt bröllop; vi träder in i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och förlorar oss bort i en värld som är helt annorlunda än vår egen.

Det blir därför en svårbegriplig paradox när man försöker träda in i den här världen och låtsas att karaktärerna är som du och jag. Våra tidningar talar om Sveriges drottning som ”Silvia” och om prinsessan Madeleine som ”Madde”; jag vill också minnas att nuvarande kungen tidigare benämndes ”Tjabo”.

Jag får inte ihop detta. Visserligen är vi – eller vill vara – ett jämlikt land men då blir det helt omöjligt att överhuvudtaget ha kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Det blir därför totalt fel att tala om Silvia, Madde och de andra som om de vore några bekanta!

Jag menar att om vi nu ska monarki då måste vi spela spelet fullt ut och gilla läget. Kungen är Hans Majestät, kronprinsessan Victoria är Hennes kungliga höghet kronprinsessan o.s.v.

I en demokrati kan man givetvis inte ge några intellektuella argument för en monarki därför återstår bara att helt frivilligt ingå i ett ”intellektuellt undantagstillstånd” och spela spelet fullt ut. Jag tror också att detta är ett sätt att rädda sig undan hyckleri genom att man är medveten om vad man gör och man gör detta frivilligt.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

OBS i radion

Ivory Tower Badge by wawoodworth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  wawoodworth 

 

 

Sovande barnbarn i tvillingvagn är inte i behov av en evigt snattrande farfar och därför går det alldeles utmärkt att lyssna på radio regelbundet (eftersom småbarn oftast sover regelbundet – åtminstone dagtid).

Detta har fått mig att ”återupptäcka” OBS (det program som en gång i tiden hette OBS – kulturkvarten). Regelbundet varje dag kl 13.20 levererar SR P1 intressanta program i de mest skilda ämnen på kort tid; ofta innehåller det endast 15 min långa programmet mer än ett ämne vilket gör att man inte behöver avsätta särskilt lång tid.

I måndagens OBS genomför den skarpa Kajsa Ekis Ekman en obarmhärtig avklädning av den finske finansmannen Björn Wahlroos nya bok med titeln: De tio sämsta ekonomiska teorierna från Keynes till Piketty (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6181916).

Som alla andra högerdebattörer anser förstås Wahlroos att skatterna är för höga, att facket har för stor makt och att man inte kan få tag på arbetskraft därför att det är så lätt att få bidrag istället för att arbeta. Allt detta har vi ju hört förr så det är inga nyheter.

Men Wahlroos är så extrem i sitt kapitalistiska tänkande att han menar att lösningen på miljöproblemen endast kan ske om vi sätter ett pris på både luft och vatten! Här erinrinrar jag mig en gammal Kalle Ankaberättelse där man spekulerade i att människor skulle behöva betala för luften de andades. Som barn skrattade man åt sådana galenskaper men kanske har kapitalisterna nått dithän numera.

Wahlroos menar att allt måste ägas – han talar om ”allmänningens tragedi” – där det ingen bryr sig om det gemensamt ägda. Lösningen är att någon istället måste äga, ta betalt och utmäta straff för överträdelser.

Mest extremt – av det som Ekman tar upp i sitt program – är Wahlroos föreställning om att det går att sätta ett pris på människor; man skulle kunna handla med rätten att föda barn. De som har mest pengar skulle då få föda flest barn. Men vem ska då arbeta i överklassens fabriker? frågar sig Ekman.

Finansiella bubblor kan man inte komma ifrån i ett kapitalistiskt system, erkänner Wahlroos, och det är ”otrevliga”. Att staters ekonomier havererar så att sjukvård och annan samhällsverksamhet inte fungerar är just ”otrevligt” – men knappast mer – från kapitalistens utsiktspunkt däruppe, poängterar Ekman.

Kategorier
education hem politik samhälle skola

Skolan – ett system med många komponenter

The Machinery Of Progress by Jeremy Brooks, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Jeremy Brooks 

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Rött kort, TTIP och vad som faller mellan stolar

Wheaty FC vs Prescot Sun Reserves FC by Nic Taylor Photography, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Nic Taylor Photography 

Mellan stolarna

Jag brukar alltid hävda att Birger Schlaug uttrycker sig retoriskt klart. Kanske är det då helt logiskt att han i Fria Tidningen den 29 maj 2015 argunterar för ett förståelsesamhälle mot bakgrund av att vi har fått allt svårare att förstå de olika välfärdssystemen. Ja, de är så svåra att begripa för gemene man att det för det första krävs experter för att uttolka och för det andra är systemen så komplexa att inte ens experterna begriper mer än sin egen lilla pusselbit (expertområde).

Detta blir ju minst sagt problematiskt ur demokratisynvinkel och dessutom bäddar det för fiffel som är svårt att komma åt då det liksom ”faller mellan stolarna”. Detta utnyttjar naturligtvis en del företagsamma individer – helt lagligt – medan de (d.v.s vi) som inte förstår blir utnyttjade.

Sannolikt, skriver Schlaug, skulle en förenkling väcka protester då en sådan skulle rycka undan möjligheterna till luckrativ verksamhet för de som förstår sig på att utnyttja de nuvarande systemen.

Rött kort

Jag läser en debattartikel (FT 29 maj, 2015) av en Kalle Ohlsson som representerar Ship to Gaza, Göteborg där han pläderar för att FIFA (som ju ingalunda är fläckfritt) visar ”rött kort” för Israel liksom man gjorde för den Syfafrikanska apartheidregimen.

Ja, tänker jag, det kunde nog vara ett påtryckningsmedel. Osökt går mina tankar till den jämförelsevis obetydliga Eurovisionsschlagertävlingen. Här kunde man kanske tänka sig att en stat som Israel redan från början fått ”rött kort” så länge man bedriver en politik som väl har vissa likheter med den tidigare sydafriḱanska. Kring den bojkotten var det väl stor enighet, såvitt jag minns, även om ett av våra partier kom och knackade på först när det visade sig att bojkotten varit verksam.

TTIP

Jag är livrädd för TTIP – kanske ännu mer än för klimathotet,som naturligtvis överskrider alla hittills kända faror – med dess ISDS som ger storföretagen makt att åsidosätta politiska beslut och därtill bestraffa stater med astronomiska belopp ifall man inför t.ex. miljölagar eller restriktioner för hälsofarliga produkter.

Vi kan alltså vänta oss fler dispyter och storföretagens lobbymaskineri lämnar ingen möda osparad. Försiktighetsprincipen d.v.s. att vi ska vara försiktiga med sådant som vi inte vet huruvida det är skadligt, kan vi glömma. Nu kommer att gälla att produkter är tillåtna tills dess att man kunna bevisa (antagligen efter flera överklaganden och utdragna processer) att de är farliga.

Per Björklund (Fria Tidningen 27 maj 2015) kommer med ett intressant inspel när han argumenterar för att det inte enbart handlar om att stoppa TTIP utan att det istället handlar om att skapa ett ”folkens TTIP” med rätt att stämma varje företag som undergräver fackliga rättigheter eller offrar folkhälsan i marknadens namn.

Rymden

Jag har en stor brist (bland många andra förstås) i mina spaningar: jag spanar aldrig om rymden, stärnor och universum. Det borde jag kanske göra.

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Kontraster

Shopping in December by h.koppdelaney, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  h.koppdelaney 

 

 

Jag kan inte låta bli att lyfta fram denna fantastiska jämförelse, gjord av Maria-Pia Boëthius i ETC Helg den 30 maj.

Hon skriver så här:

”En gång talade man om Sovjetmänniskan, ett slags grådaskig robotmänniska, drogad av propaganda, som bara lydde order. Hon fanns såklart inte, men det var en bild av skräcken inför hur makten kan forma människan.”

Inför denna bild av Sovjetmedborgaren, en bild som vi nog många fått oss till livs genom press och tv-nyheter håller Boëthius liksom upp en spegel och ser på oss med en frågande min:

”Och konsumtionsmänniskan? Som den kapitalistiska ideologin formar? Hur ser den schablonen ut? Modeklädd, bantande och plastikopererad med blicken drunknad i sin Iphone, datorspelande, kommunicerande över Facebook och Instagram, jagande nya trender och mer pengar att konsumera för?

Nej, inte är det något särskilt smickrande att ”medelklassens konsumtionsmänniska” är en ”zombie”, visserligen ”inte grå som Sovjetmänniskan, men lika lurad.”

Min reflektion:
Attans, att vi inte genomskådade vad det frekventa talet om ”mer pengar i plånboken” egentligen syftade till!

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politics politik samhälle

Tre spaningar och lite egna funderingar

”Point of View” binoculars in West Seatt by jcolman, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  jcolman 

Nato

Den som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle vara mindre benägen än den borgerliga att växa samman med Nato har /…/anledning att bli besviken” (Birger Schlaug i FT 20 maj 2015 med anledning av Natos jätteövning ”Baltops” i Östersjön.

Det som skiljer den förra regeringen från den nuvarande är att den förra öppet redovisade att man önskade svenskt medlemskap i Nato medan den rödgröna formellt är emot men samtidigt krattar manegen för just ett medlemskap.

Steg för steg deltar Sveriges regering i det militära vansinnets praktiska upphetsningsfas. Steg för steg smygs vi närmre ett Natomedlemskap (Ibid).

Jobb

Tydligen gick stora delar av väljarkåren på löften om att fler skulle jobba om skatterna bara var lägre. Nu har vi facit i hand; efter alla skattesänkningar; arbetslösheten ökade. (Arash Hakiminia, FT 22 maj 2015)

Profession

Under 1980-talet började ledande politiker ifrågasätta principen att anställda producerar bruksvärden och inte bytesvärden. De hämtade inspriration från nyliberala ekonomer och intellekturella som manade till kamp mot en ideologi som byggt den kapitalistiska välfärdsstaten.

Tanken om att staten skulle ”lägga livet tillrätta” förknippades med totalitär ondska (jfr hur det är idag!). Så blev själva demokratin överflödig och ”autopiloten” tar över d.v.s. lägst pris vinner och vi har återvänt till 1800-talets marknadskaos.

Devalveringen av yrkeskunnandet – professionen – är typisk för den kapitalistiska formen av industrialisering. De anställda ska ha så lite kontroll som möjligt över arbetsprocesserna. Yrkeskunnande blir enbart till en historisk barlast (Mikael Nyberg, LFT 20 maj 2015).

Till allt detta fortsätter de stackars Doroteaborna att kämpa för en anständig sjukvård.

Reflektioner

Först tänker jag att många (om nu någon läser) avfärdar säkert mina spaningar som tendensiösa, vänstervridna eller propagandistiska. Ja, de är alla sedda från ett perspektiv som inte så ofta syns i s.k. ”stormedia”. Det är givetvis ett enormt demokratiproblem att en överväldigande majoritet av pressen i vårt land representerar borgerliga värderingar och därför dagligen på ledarplats beskriver den rödgröna regeringens misslyckade politik. Jag menar därför, att – även om man huvudsakligen håller med om den borgerliga linjen – det är nödvändigt att läsa tidningar som ger ett annat perspektiv på de politiska frågorna. Mina andningshål – eftersom jag dagligen läser en moderat morgontidning – är därför publikationer som Fria Tidningen, ETC, Dagens Arena och någon gång även Aftonbladet. Skribenter som Birger Schalug (nedan), Göran Greider, Maria-Pia Boëthius m.fl. ger mig en mer differentierad bild än om jag enbart skulle läsa morgontidningen. Ja, ibland verkar det som om de inte beskriver samma land ens.

Birger Schlaug – som jag spanat in ovan – talar klarspråk (i alla fall till mig). Natofrågan är svår och det är naturligtvis som Schlaug skriver att manegen krattas. Samtidigt som den borgerliga pressen hetsar om Rysslands imperialistiska ambitioner, blir vi i landet med stor sannolikhet mer och mer övertygade om att vi nog borde vara med och få USA på vår sida (även formellt)

Att skattesänkningar inte är något universalmedel för att minska arbetslösheten har nu blivit klart. Antagligen har ekonomer på den borgerliga sidan vetat detta hela tiden. Men skattesänkningar är förföriskt och ”mer i plånboken” vill vi ju alla ha. Däremot vill vi inte gärna höra att om skatterna sänks blir det mindre utrymme för våra samhälleliga nyttigheter. Men det löser sig förstås när var och en ska ta upp den egna plånboken och betala för tjänsterna.

Jag kan förstås inte föreställa mig att de som argumenterat för skattesänkningar som verksamt medel mot arbetslöshet står med byxorna neddragna och skäms. Man kommer istället att ägna sig åt kontrafaktisk argumentering och säga att det har blivit fler som jobbar (kan ju var rätt i och för sig) och att det hade varit mycket värre om man inte sänkt skatterna. Fan trot!

Slutligen tycker jag att det är en mycket intressant debatt som Nyberg för i den sista spaningen när han visar att ett mål i den kapitalistiska ekonomin är att devalvera yrkeskunnandet. Genom att sätta pris på sådant som inte så lätt låter sig prissättas kan man föra statistik över någon sorts fiktiva prestationer. Läkare ska jobba med poängsatta diagnoser, dokumentera och jämföras. Lärare ska engageras i en rad meningslösa aktiviteter som kan dokumenteras och bli föremål för statistik. De professionella själva vet ju att att deras yrken inte låter sig värderas, mätas eller styras av sifferexercis. Ju mer man försöker styra en fungerande verksamhet desto mer störs den d.v.s. styra=störa och i förlängningen en verksamhet som fungerar sämre och sannolikt även blir dyrare.