Månadmars 2018

Planera semester hemma

bild på badflott i sjö

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommmaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semestern hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Hur vore det med lite jävlaranamma i skolan?

kvinna som klättrar i ett rep

Jävlaranamma

Jag antar att alla som sysslat med undervisning någon gång har tänkt och uppevt att man har att göra med ”duktiga” respektive ”mindre duktiga” elever. Omedvetet har vi nog också tillskrivit de olika elevkategorierna särskilda egenskaper för att förklara skillnaderna, även om vi inte gärna basunerat ut eller vidareutvecklat våra uppfattningar. En artikel i Pedagogiska Magasinet (PM) 1:18 med rubriken ”Personlighet eller träning” av David Didau introducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkande i kombination med grit som användbara redskap för att tänka vidare om den här problemtiken.

Dynamiskt eller statiskt tänkande

Didau indroducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkesätt när det gäller prestationer. I korthet innebär ett dynamiskt tänkesätt att individen ser svårigheter och misslyckanden som något som är utvecklande; en metafor för detta är att hjärnan är en muskel som kan tränas. Ett statiskt tänkesätt däremot innebär att man ser olika prestationsmått (t.ex. betyg) som en indikation – bevis – på den förmåga man faktiskt utrustats med.

Vi inser givetvis att ett dynamiskt tänkesätt måste vara avsevärt mer tilltalande och meningsfullt för den som har som uppgift att undervisa.

På senare tid har termen grit (ung. uthållighet/”jävlaranamma”) framhållits av vissa forskare i den pedagogiska debatten. Det förefaller då rättså självklart att grit+dynamiskt tänkesätt vore en frukbar kombination: om man tror att man kan bli bättre och dessutom lägger manken till, verkar detta som ett framgångsrikt koncept.

Det behövs något mer än grit

Didau visar dock att det inte går att belägga att vare sig grit eller dynamiskt tänkesätt oproblematiskt leder till framgång utan att det är andra variabler som ställer till det (och faktiskt också inger ett visst hopp).

Jag tror att alla som någon gång har undervisat har upplevt det ”orättvisa” i att några som anstränger sig minimalt ändå lyckas bättre än de som har ”lagt manken till” och verkligen försökt ändå inte lyckas lika bra. Som pedagog är det inte osannolikt (mycket sannolikt, faktiskt) att man drar slutsatsen att detta beror på något som inte enkelt kan ändras, nämligen begåvning.

Vi kan naturligvis inte bortse från de individuella variationerna men det finns ytterligare en variabel som måste tas med i beräkningen, nämligen hur man tränar och vad om hände under träningen.

Grit och dynamiskt tänkesätt räcker inte. Faktum är att mer övning utan framgång får rakt motsatt effekt, nämligen att man lär sig att detta är något som jag ändå inte klarar.

Tänka tvärtom

Didau vänder på sambandet mellan uthållighet och dynamiskt tänkesätt och säger att det är betydligt mer troligt att uthållighet och dynamiskt tänkesätt är en följd av framgång. Om vi får goda resultat tidigt, blir vårt självförtroende ”oövervinnerligt” eller åtminstone bättre. Om man aldrig lyckas, är det ganska osannolikt att man tror på kommande framgång när efarenheterna talar emot detta.

… och det är väl detta som är hoppfullt?

Sådana slutsatsatser sätter fokus på pedagogiken snarare än på de individuella differenserna. Det blir en grannlaga uppgift för pedagogen att handla på ett sådant sätt att eleven får uppleva att det lönar sig att anstränga sig och uppleva framgång. Detta innebär också att det är rimligt att be den som har efarenhet av framgång att anstränga sig.

Men som jag framhållit tidigare: inget av detta hjälper nog om man inte upplever en trygg och glädjefylld skolsituation rent generellt.

Fotolänk: ”Spartan 2017 – Picton NSW” (CC BY 2.0) by bhockley

Trångsynt eller vidsynt?

person som står i en skylift

Vidsynt

Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.

Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.

Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.

Gatan eller tornet?

Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.

När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska  –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.

Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.

När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.

 Skolans ”kosttillskott”

Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).

Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.

Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.

En vidgad vy

Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.

Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.

Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i  argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).

Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan.  Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten.  Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.

Reella förändringar

Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!

Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.

Fotolänk: ”the enlightened viewpoint” (CC BY 2.0) by torbakhopper

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Svenska eller engelska?

svart cirkel med text engelska

Engelska råder

Att undervisa svenskspråkiga elever på engelska i Sverige kan jag inte tolka som annat än rena dumheter.

Internationell?

Det finns ett antal sådana skolor som undervisar helt på engelska (alltså inte enbart under lektioner i engelska). Anna Ekström menar att detta går ut över elevernas kunskaper i svenska (och säkert också i övriga ämnen,  min kommentar).

Den bakomliggande tanken är väl att man ska rusta eleverna internationellt. Här kan man nog undra över varför man ska undervisa just på engelska. Tyskland är Europas utan konkurrens viktigaste land. Varför inte undervisning på tyska? Franska? Spanska?

Om man nu envisas med att undervisa svenska elever på annat språk, skulle det sannolikt vara mer vunnet om man valde ett annat av de stora språken ovan eftersom engelskan redan utövar så stark påverkan genom den kommersiella underhållningsvärlden.

Förr i tiden

Jag som gick på gymnasiet på sexiotalet undervisades givetvis på svenska. När vi studerade engelska, tyska och franska, skedde undervisningen huvudsakligen på målspråket.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle varit att läsa historia, samhällskunskap, biologi (för att inte tala om svenska språket!) på något annat språk än svenska just då när man redan hade fullt upp. Jag kan i alla fall inte se någon vinst med detta. Förutom att vi hade fått en ökad börda, hade vi också fått betydligt ytligare kunskaper eftersom man alltid är sämre på ett främmande språk än på sitt eget.

Här gäller engelska

Idag vill universitetsvärlden vara engelskspråkig. Detta begränsar sannolikt många. Men universitetsvärlden är huvudsakligen skriftspråklig och detta är enligt min erfarenhet mindre begränsande. Jag skrev min avhandling utan större problem på engelska (visserligen noggrant korrekturläst av min maka, engelskläraren). Man får väl också tänka att de studerande på universitetet uppnått en annan mognad än
gymnasieeleverna.

Jag tror, som Anna Ekström, att det missgynnar svenska elever att helt undervisas på engelska i svensk skola. Vi tror ofta att vi är så bra på engelska men forskning visar att det inte räcker att kunna beställa några hamburgare på engelska eller att kunna häva ur sig några ”Fuck!” eller ”Oh my god!” i varannan mening.

Fotolänk: ”Lingua franca” (CC BY-NC 2.0) by grismarengo2

Mobiler i skolan – förbjuda eller försvåra?

tidningstext om mobilförbud

Mobil i skolan

Jag läser än en gång om mobilerna i klassrummen (Lärarnas Tidning 3/18). Den här gången är den den franske utbildningsministern som vill förbjuda. I Sverige har vi ju också politiker som talar för förbud. Lustigt nog kommer de starkaste förbudsivrarna från de som eljest är starka förespråkare för ”valfrihet”.

Innan jag utvecklar mina tankar vidare nedan vill jag framhålla att det självklart vore mest önskvärt om man inte behövde fokusera mobilanvändandet överhuvudtaget; att alla klarade att koncentrera sig på lektionens innehåll och att man även skulle kunna klara att läsa ett viktigt meddelande utan att det vare sig stör pågående aktivitet eller egen koncentration.

Jag inser att detta inte är någon lätt fråga och jag har egentligen ingen konkret erarenhet av mobiler trots mina många år i ungdomsskolan även om jag – liksom alla lärare – har generell erfarenhet av att handskas med sådant som avleder elevers uppmärksamhet.

Den delade uppmärksamheten

Självklart är det svårt att låta bli mobilen; jag sitter själv och ”petar” när jag ser på tv. Under min tid som universitetslärare hävdade jag bestämt att man klarar att dela sin uppmärksamhet mellan föreläsaren och och datorn/mobilen. Jag tyckte t.o.m att det var lite ”läskigt” att föresläsa om inte deltagarna hade sin laptop uppfälld. Utan laptop måste jag ju vara oavbrutet intressant.

Min första erfarenhet av åhörare med datorer inträffade på IT-universitetet i Göteborg i början av millenniet. Här hade alla studenter tillgång till varsin laptop under studietiden. Följaktligen satt alla med datorn uppfälld när jag föreläste.

Min första lärartanke var: Tänk om de gör något annat än lyssnar på mig? Snart nog insåg jag att om de inte lyssnar ansvarar de ju själva för detta och riskerar att inte bli godkända. I ungdomsskolan råder andra villkor då det är läraren som får stå till svars – så är det faktiskt! – om eleverna inte klarar sig.

Jag anser nog att unversitetets studenter (och lärare) har förmåga att dela sin uppmärksamhet även om jag numera inte vill hävda detta utifrån rena hövlighetsskäl. ”Skolbarnet” däremot, som kanske redan från begynnelsen hade ringa intresse av lektionen, klarar med stor sannolikhet inte att dela sin uppmärksamhet på det sätt som universitetsstudenten kan. Därtill blir det sällan kännbara konsekvenser eftersom han/hon alltid ska ges möjligheter att bli godkänd.

Förbjud eller försvåra?

Förbud är ett tveeggat svärd: förbud måste testas! Att förbjuda mobiler i klassrummen skapar negativ stämning och oppositionslusta. Kraften fokuseras därför på hur man kan kringå förbuden och det var ju knappast där energin skulle läggas.

För några decennier sedan arbetade jag i ett projekt på en militäranläggning. När jag tänkte ringa hem, fungerade det inte. För de som jobbade där var det alldeles självklart att mobilnätverk inte fungerade inom vissa områden av säkerhetsskäl.

Jag föreställer mig att det skulle vara en ganska enkel sak att se till att varken mobilnätverk eller internet fungerade i de undervisningssalar där de här tjänsterna inte behövs. Detta skulle befria lärarna från alla repressiva uppdrag som inverkar menligt på deras roll som lärare.

Jag inser förstås att även detta i någon mening är repressivt men det skulle befria lärare från en ”polisiär” verksamhet med alla de negativa konsekvenser en sådan får.

Ha rätt utan att få rätt

juridisk rättväsa

Juridik

Att inte kunna sätta stopp för s.k. friskolor med tvivelaktig agenda eller inriktning är kanske  analogt med åtskilliga rättsfall.

Alla, såväl allmänhet som jurister, kan vara övertygade om att gärningsmannen är skyldig men likväl finns inte tillräckligt starka ’bevis’ för fällande dom i juridisk mening.

Det kan väl vara så med en  s.k. friskola också:  ingen vill egentligen ha den men av juridiska skäl är det inte möjligt att stoppa den. Kanske är det som en hög jurist förklarade i tv om rättsfall där vi tror oss kunna bedöma utgången: ”Det är en sak att ha rätt och en annan sak att få rätt.

Det kan nog vara bra att veta sådant när vi lättvindigt åberopar  ”PK!” (politiskt korrekt) som anledning till att beslut som vi själva – och många andra – ogillar eller ser som felaktiga.

 

Fotolänk: ”Blind Justice” (CC BY-NC-ND 2.0) by shawnzrossi

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑