Månad: februari 2018

Kategorier
informationsteknologi samhälle

Spegel, spegel på väggen där

spegel tar i slipsEn Katrine Marcal – som jag inte alls känner till – skriver i DN att Sociala medier lär oss att betrakta oss själva som kändisar. Detta är ju en intresseväckande rubrik som gjorde att i alla fall jag tyckte att det kunde vara värt att läsa vidare.

Marcal skriver att hon renoverade hemma och hade inga speglar framme på en hel månad. Vid ett tillfälle fick hon ”på stan” se sig själv i en spegel och förfärades av anblicken. (Lustigt nog hörde jag en besläktad kommentar kommentar från en bekant som berättade om hur man [jag vägrar att skriva ”en”!] kunde uppfatta sig själv i alla de speglar som brukar finnas i hissar.

Vi speglar oss

Idag är självklart med speglar hemma men så har det inte alltid varit. Speglar i hemmet har bara varit vanliga i drygt 100 år, skriver Marcal.

Innan spegeln kom hade utseendet underordnad roll för social status i samhället. Ett ”gott namn” var viktigare än att vara snygg.

Idag tittar vi i inte spegeln enbart för att se om vi är tillräckligt presentabla för att gå till jobbet utan även för att se om vi är ”Instagrambara”. En olämplig bild kanske kan kvadda en hel karriär och vårt sociala liv, tror många.

Så är det naturligtvis inte menar Marcal. Poängen (eller problematiken) är att sociala medier får oss att betraka oss själva som kändisar; vi ser våra liv som i bilder på en skärm. Hur kommer vi att te oss på bild?

Detta är ett nytt sätt att leva som kommersiella aktörer inte har varit sena att anamma. Friskolor (s.k. som jag brukar hävda) kan locka med utbildningar till ”influencer” eller ”youtuber”! Alltså folk med många följare som får betalt för att göra reklam för olika produkter. Ofta fantasisummor!

Ett avslöjande experiment

Ett reklamföretag som gjorde ett experiment med fejkade Instagramkonton avslöjade detta ganska brutalt: Påhittade konton med ”rätt sorts” människor i bild uppträdde som influencers d.v.s. de gjorde det som sådana gör; de ägnade sig åt konsumtion, träning och gick på en massa bruncher. Därefter köpte experimentledarna ett tusental följare och fejkade kommentarer för en billig penning (fullt möjligt alltså!). Mycket snart fick de fejkade kontona erbjudanden om att marknadsföra produkter mot betalning.

Några slutsatser man kan dra är att det går att bli ”influencer” utan att ha gått i ”friskola” eller ens vara en verklig person. Sociala medier har gjort saker som tidigare var en del av vardagen till något att visa upp och få bekräftat: Titta på min frukost! Se fostret i min mage! Beundra mina nya jeans (du kan köpa dem här)!

Går vi verkligen på allt?

För en gammal man som jag, verkar ju sånt här helt vansinnigt. Är folk så dumma, är min första tanke? Varför skulle jag vilja köpa något för att en ”influencer” har gjort detta? Men så är det tydligen; ”algoritmerna” talar om för mig att ”andra tittade på det här” eller ”andra köpte detta”. Jag inbillar mig att jag är opåverkad och bara blir mindre beredd att köpa när jag utsätts för sådana kommentarer.

Men innerst inne förstår jag att även den mest tjurskallige gubbe påverkas vare sig man vill eller inte.

Fotolänk: ”Speglar” (CC BY-SA 2.0) by Eldkvast

Kategorier
friluftsliv

En osannolik vinterdag



Så begåvades vi äntligen med så pass mycket snö att det gick att åka på ”Mossrundan”.  Det var inte maskinpreparerat men i den torra snön fungerade det fint att åka när ett antal intresserade skidåkare hade gjort spår.

Det var inga problem att åka i de ”manuella” spåren men för mig som enbart har ”racingstavar” d.v.s. stavar med mycket små trugor avsedda för hårda maskinpreparerade spår var det lite värre då de sjönk ner i snön och dessutom samlade på sig väta från mossen där det inte var någon tjäle. Eftersom det var flera minusgrader resulterade detta i att det blöta från mossen samlade på sig snö när jag åkte.  Detta byggdes på efterhand och plötsligt upptäckte jag att stavarna var som käglor i nerändan.
Det fungerade likväl att åka eftersom stavarna ändå sjönk ner till halva skaftet i snön men de blev allt tyngre och tyngre.

När jag slutade åka på myren och återvände till det preparerade spåret, var det svårt att staka. Antingen fick jag inget fäste med de runda käglorna nedtill eller så släppte taget när staven kom i en viss vinkel mot snön.
Slutsatsen som jag drog av detta var naturligtvis inte att jag ska undvika myren ifall solen skiner. Istället måste jag leta upp ett par stavar i källaren med större trugor. Alternativt åker jag till myrorna och inhandlar ett par skänkta stavar för något tjugotal kronor. Vi får se; är det inte sol ”så kan de kvêtta”.

Kategorier
fritid natur

Skotta snö

Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.

Kategorier
politik samhälle

Eftertanke, tvivel och vetande

”Tankar för dagen” är ett litet 5-muntersprogram i P1 före klockan sju på morgonen. Jag brukar ”råka på” det programmet ibland när jag ligger kvar i sängen med mina hörselskydd med radio.

En måndagsmorgon råkade jag höra en Pernilla Glaser som hade lite intressanta funderingar om tvivel och eftertanke. Eftertanken kan vara som en dragg som bromsar upp när det går för fort. I politiken är det tvärsäkra yttranden som gäller; det är synd för tvivel kan skapa förhandlingsutrymme. Hur kan en politik utan tvivel vara en politik att tro på? frågar sig Glaser.

Även sådant vi tror oss veta omgärdas alltid med en ocean av okunskap. Det vi tror kan därför aldrig bli mer än förslag, menar Glaser.

Lyssna på originalet här:
Pernilla Glaser – livet, politiken och tvivlet
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1022582?programid=1165

Kategorier
politik samhälle

Eftertanke och tvivel

”Tankar för dagen” är ett litet 5-muntersprogram i P1 före klockan sju på morgonen.

Jag brukar ”råka på” det programmet ibland när jag ligger kvar i sängen och lyssnar på morgonprogrammen i mina hörselskydd med radio, billigt inköpta på Clas Ohlson, men oändligt användbara när man vaknar tidigt eller inte kan somna.

På måndagsmorgonen råkade jag höra en Pernilla Glaser som hade lite intressanta funderingar om tvivel och eftertanke.

Eftertanken kan vara som en dragg som bromsar upp när det går för fort. Tvivlet kan vara som frisk luft, säger Glaser, det kan vara som en solstråle som oväntat lyser upp något som har legat i dunkel. I politiken är det tvärsäkra yttranden som gäller; det är synd för tvivel kan skapa förhandlingsutrymme.

Hur kan en politik utan tvivel vara en politik att tro på? frågar sig Glaser. Sådant vi tror oss veta omgärdas alltid med en ocean av okunskap.

Det vi tror kan aldrig bli mer än förslag. Det är inte mycket men det är allt, avslutar Glaser.

Lyssna på originalet här:
Pernilla Glaser – livet, politiken och tvivlet
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1022582?programid=1165

Kategorier
hem

Vila vid kaffebordet

Efter en intensiv förmiddag med snöskottning av flera decimeter tjock blötsnö, känns det härligt att sätta sig vid köksbordet med en kopp kaffe och hembakta (inte av mig dock) bullar. Koltrasten är ganska orädd även när man går ut för att fylla på fågelmat. Vanligaste matgästerna annars är ”pilfinksklanen” som vi brukar kalla dem. Sannolikt är de syskon och födda under taket på grannhuset.

Kategorier
fritid

Spår i snön

Spår i snön

Under de senaste veckosluten då vi haft förmånen att ha snö liggande på marken, har jag kryddat mitt bastubad på fredag eftermiddag med att rulla mig i snön. Det är verkligen en härlig känsla och alls inte någon prestation ifall nu någon trodde detta. Bilden visar spåren av min framfart kvällen innan.

 
Kategorier
hem klass samhälle utbildning

Pensionerad – exkluderad och reducerad eller bara fri att göra det man vill?

två händer på ett tangentbordSlutpunkten för ett långt arbetsliv kan säkert uttryckas med ett ”Äntligen” för mången löntagare. För andra kan ett ofrivilligt skiljande från uppgifter, identitet och arbetskamrater leda till mer sammansatta känslor.

I mitt fall utlöstes de tankar som jag försöker formulera nedan av att en av våra tidningar enbart utkommer som e-tidning vid ingången av 2018. Det elektroniska formatet har stora förtjänster men det fungerar inte i bastun.

Efterlängtat slitgöra

Papperspublikationer brukar alltid vara mina tysta, goda vänner i bastuvärmen. Det verkar kanske heltokigt, men jag blir oftast engagerad och ”jobbar hårt” med att läsa, stryka under och göra små anteckningar i ett block under nästintill två timmar i 90-gradig värme. Jag svalkar mig i duschen då och då och tankar lite ”bruksöl” (ingen idé med finöl i bastun). Jag älskar bastun och varje vecka ser jag fram emot denna stund.

Jag har funderat på denna böjelse för att läsa, anteckna istället för att bara luta sig tillbaka och njuta i värmen. Förklaringen är nog ganska enkel: under de sista 20 åren av min yrkesverksamma tid bestod min verksamhet (mitt liv, höll jag på att säga) av att läsa, reflektera, anteckna, förklara och skriva.

Även om jag aldrig gjorde någon lysande akademiskt kärriär, tror jag att jag var hyfsat bra på detta. Jag skrev lätt, rätt och snabbt. Att lägga händerna på tangentbordet – ett sånt där ”ergonomiskt” som de flesta hatar – och känna in de små upphöjningarna vid ”f” och ”j” skapade (och gör så alltjämt) en speciell känsla av välbefinnande.

Då, när jag var vältränad, kunde det nästan kännas som om jag ”talade” i realtid med mina distansstudenter när jag skrev. Jag fick något oseende i blicken, tittade gärna ut genom fönstret och lät associationerna flöda medan fingrarna formulerade det jag tänkte. Jag uppfattade mig nog också som en engagerad lärare, en som hellre skriver än pratar i realtid.

En annorlunda tillvaro

För några år sedan genomgick jag den stora metamorfosen från en rimligt nyttig akademiker till pensionär med alla de konnotationer den senare beteckningen bär på.

Den första pensionärstillvaron präglades av en del händelser som gav upphov både till omtumlande glädje och till stor oro. Då var det en väldig tillgång att inte vara upptagen av ett lönearbete. När tillvaron efterhand stabiliserades, övergick den gradvis i en pensionärstillvaro där man kan kosta på sig att ligga en stund på morgonen, träna på ”arbetstid” eller resa bort någon vecka eller så. Man kan förstås också utföra praktiska saker som att sätta potatis, klippa gräs, rensa avlopp eller hjälpa till med barnbarn, för att nu nämna några nyttigheter. Allt detta är förstås positivt och kanske inte så pensionärsaktigt trots allt.

Lite mer av ”pensionärsstuk” är det kanske att se fram emot om det kan vara något bra på ”tablå-tv” på kvällen eller att vänta på veckans ”sociala event”, körsången i församlingshemmet. Om man också deltar i månadens träff i pensionärsföreningen, har man kanske tagit ytterligare ett steg ner i pensionärstillvaron.

Bäst före

Jag vet nog att det inte är rätt att klaga. Efer 43 års jobb har man skrapat ihop en pension som tillsammans med makans räcker att leva på om man är måttfull. Jag har också haft förmånen att slippa påtagliga krämpor som hindrar mig i vardagen. Vi har god kontakt med barn och barnbarn. Jag är förstås glad och tacksam för allt detta.

Men vad är då problemet kanske någon tänker? En metaforisk förklaring skulle kunna vara att det är som att slänga något ur kylskåpet bara för att ”bäst-före-datum” råkade infalla just igår. Jag tror kanske att det var så att även om mitt bäst-före-datum hade passerats formellt så hade kanske inte sista förbrukningsdag inträffat. Utan avbrott i arbetet (metafor: obruten kylkedja) hade jag säkert kunnat hålla på i åtskilliga år till utan att ”varan hade blivit skämd”.

Nu kan man ju hävda att jag borde företagit mig något annat istället. Först hade jag nog också planer på att försöka ”sälja lite prat” till intet ont anande människor men av detta blev väldigt lite.

”Ni har aldrig varit några entreprenörer”, tror jag att något av barnen sagt vid något tillfälle och det stämmer sannolikt. För de arbetarbarn som växte upp under 50- och 60-tal och som därtill hade ett visst ”läshuvud” fanns det en väg som i många fall gav hyfsade utsikter, nämligen utbildningens väg.

Att klättra på utbildningens karriärstege var ju inte särskilt svårt. Det handlade i huvudsak om att göra det någon annan sa att man skulle göra och att därefter välja en utbildning som ledde fram till ett klart definierat yrke. Jag klättrade ända till översta pinnen men vad skulle man göra sen? När sedan bäst-före-datum inträffade, hade man egentligen aldrig prövat på något annat än att klättra på den där stegen.

Att läsa, anteckna och skriva i bastun påminner i alla fall lite om den intellektuella aktivitet som jag ägnat en stor del av livet åt. Det blir ungefär som när man tränar numera; inte för att bli starkare och snabbare men för att i någon mån bromsa upp förfallet.

Kategorier
forskning samhälle skola utbildning

Neuromyter pockar på plats i pedagogisk praktik

Där fick dom sig så att de teg! tänkte jag.

Den artikel som föranledde denna reaktion  var Roger Säljös artikel med titeln ”Det svåra sambandet mellan lärande och biologi”  i Pedagogiska Magasinet 1:18 där Säljö ifrågasätter den s.k. neurovetenskapens relevans för undervisning och lärande.

Eftersom jag känner den lågmälde och kunnige Säljö är jag övertygad om att han aldrig någonsin skulle använda sin excellens för att täppa till truten på någon i affekt; det är bara jag som tillåter mig att tänka så. Adrenalinet stiger alltid när det görs självsäkra uttalanden från andra discipliner om den yrkespraktik som jag har utövat under fyrtiotalet år.

Undervisning är en komplex verksamhet

Idag har vi tillgång till sofistikerade tekniker för att avbilda hjärnaktiviteter, konstaterar Säljö, men detta innebär inte att vi därför kan säga så mycket om skolans undervisning. Studiet av hjärnprocesser gör det inte möjligt att förstå ”mänskliga handlingar, upplevelser, trosföreställningar”.  Att tro detta är överdrivet och filosofiskt naivt, hävdar Säljö.

Att dra slutsatser utifrån representationer av hjärnaktiviteter till vad som händer inom olika områden i samhället, innebär att man drar slutsatser långt utöver vad som studerats. Det är sådant som ger upphov till s.k. neuromyter. Representationer av vad som händer i hjärnan vid olika slags kognitiva aktiviteter leder inte kausalt fram till speciella undervisningsprogram. Det finns m.a.o. ingen direkt väg mellan aktiviteter i hjärnan och klassrumsvardagen.

För att vara vetenskapligt relevant måste hjärnforskning vara partikulär, alltså mycket avgränsad och specifik. Skolan däremot har ett mycket diversifierat uppdrag som svårligen låter sig fångas på partikulär neuronnivå.

I skolan ska man lära sig sådana komplexa saker som klimatpåverkan, miljö, demokrati och mycket annat som svårligen låter sig studeras på neuronnivå. Hur skulle neurovetenskapen kunna studera kulturarv, demokratiska värden eller källkritik?

Om allt detta har hjärnforskningen inget att säga. Det finns ingen möjlighet att från neural nivå avgöra om eleven utvecklat förmåga till källkritik. Här är avståndet från neuronnivå till skolpraktiken alltför stort. Till och med för den som har erfarenhet av pedagogisk praktik är relationen mellan undervisning och lärande svår att belägga kausalt.

Varför uppstår neuromyter om undervisning?

Man pratar helt enkelt förbi varandra; det som betraktas som en indikation på lärande inom hjärnforskningen förmår inte fånga vidden av lärande i pedagogiska sammanhang. Istället måste forskning om undervisning och lärande bedrivas så att den motsvarar läraruppdragets ansvar, prioriteringar och kunnande.

Frågorna måste alltså studeras systematiskt av de som är förtrogna med skolpraktiken. Detta betyder i sin tur att pedagogiskt verksamma ges rätten att formulera forskningsgrågorna inom det område de behärskar.

Som den sanne vetenskapsman Säljö är, säger han att vi  naturligtvis ska ta till oss intressant neurokunskap (det ligger i pedagogers uppdrag) men man måste alltid hävda att den komplexa undervisningssituationen aldrig kan fångas på neural nivå.

Fotolänk: ”Neurons” (CC BY-NC 2.0) by uci.research

Kategorier
Uncategorized

Vara en individ på riktigt

Så mycket intressantare och värdigare vore inte ett liv där människor kan genomgå en verklig utveckling, en utveckling som innebär en förändring av henne själv och inte bara av hennes ägodelar! Då är hon inte en individ från början utan individ blir hon steg för steg, med en alltmer markerad särprägel. Då är livet ett bildningsprojekt och inte ett upphandlingsprojekt.

Den alltid lika intressante Sven-Eric Liedman vänder uppochner på den föreställning om individualism som vi dagligen itutas  med hjälp av termen ”valfrihet” som uppmanar oss att göra än det ena, än det andra påtvingade valet i stort som smått, alltifrån tandkrämssort till pensionsfonder.