Så begåvades vi äntligen med så pass mycket snö att det gick att åka på ”Mossrundan”.  Det var inte maskinpreparerat men i den torra snön fungerade det fint att åka när ett antal intresserade skidåkare hade gjort spår.

Det var inga problem att åka i de ”manuella” spåren men för mig som enbart har ”racingstavar” d.v.s. stavar med mycket små trugor avsedda för hårda maskinpreparerade spår var det lite värre då de sjönk ner i snön och dessutom samlade på sig väta från mossen där det inte var någon tjäle. Eftersom det var flera minusgrader resulterade detta i att det blöta från mossen samlade på sig snö när jag åkte.  Detta byggdes på efterhand och plötsligt upptäckte jag att stavarna var som käglor i nerändan.
Det fungerade likväl att åka eftersom stavarna ändå sjönk ner till halva skaftet i snön men de blev allt tyngre och tyngre.

När jag slutade åka på myren och återvände till det preparerade spåret, var det svårt att staka. Antingen fick jag inget fäste med de runda käglorna nedtill eller så släppte taget när staven kom i en viss vinkel mot snön.
Slutsatsen som jag drog av detta var naturligtvis inte att jag ska undvika myren ifall solen skiner. Istället måste jag leta upp ett par stavar i källaren med större trugor. Alternativt åker jag till myrorna och inhandlar ett par skänkta stavar för något tjugotal kronor. Vi får se; är det inte sol ”så kan de kvêtta”.