En Katrine Marcal – som jag inte alls känner till – skriver i DN att Sociala medier lär oss att betrakta oss själva som kändisar. Detta är ju en intresseväckande rubrik som gjorde att i alla fall jag tyckte att det kunde vara värt att läsa vidare.
Marcal skriver att hon renoverade hemma och hade inga speglar framme på en hel månad. Vid ett tillfälle fick hon ”på stan” se sig själv i en spegel och förfärades av anblicken. (Lustigt nog hörde jag en besläktad kommentar kommentar från en bekant som berättade om hur man [jag vägrar att skriva ”en”!] kunde uppfatta sig själv i alla de speglar som brukar finnas i hissar.
Vi speglar oss
Idag är självklart med speglar hemma men så har det inte alltid varit. Speglar i hemmet har bara varit vanliga i drygt 100 år, skriver Marcal.
Innan spegeln kom hade utseendet underordnad roll för social status i samhället. Ett ”gott namn” var viktigare än att vara snygg.
Idag tittar vi i inte spegeln enbart för att se om vi är tillräckligt presentabla för att gå till jobbet utan även för att se om vi är ”Instagrambara”. En olämplig bild kanske kan kvadda en hel karriär och vårt sociala liv, tror många.
Så är det naturligtvis inte menar Marcal. Poängen (eller problematiken) är att sociala medier får oss att betraka oss själva som kändisar; vi ser våra liv som i bilder på en skärm. Hur kommer vi att te oss på bild?
Detta är ett nytt sätt att leva som kommersiella aktörer inte har varit sena att anamma. Friskolor (s.k. som jag brukar hävda) kan locka med utbildningar till ”influencer” eller ”youtuber”! Alltså folk med många följare som får betalt för att göra reklam för olika produkter. Ofta fantasisummor!
Ett avslöjande experiment
Ett reklamföretag som gjorde ett experiment med fejkade Instagramkonton avslöjade detta ganska brutalt: Påhittade konton med ”rätt sorts” människor i bild uppträdde som influencers d.v.s. de gjorde det som sådana gör; de ägnade sig åt konsumtion, träning och gick på en massa bruncher. Därefter köpte experimentledarna ett tusental följare och fejkade kommentarer för en billig penning (fullt möjligt alltså!). Mycket snart fick de fejkade kontona erbjudanden om att marknadsföra produkter mot betalning.
Några slutsatser man kan dra är att det går att bli ”influencer” utan att ha gått i ”friskola” eller ens vara en verklig person. Sociala medier har gjort saker som tidigare var en del av vardagen till något att visa upp och få bekräftat: Titta på min frukost! Se fostret i min mage! Beundra mina nya jeans (du kan köpa dem här)!
Går vi verkligen på allt?
För en gammal man som jag, verkar ju sånt här helt vansinnigt. Är folk så dumma, är min första tanke? Varför skulle jag vilja köpa något för att en ”influencer” har gjort detta? Men så är det tydligen; ”algoritmerna” talar om för mig att ”andra tittade på det här” eller ”andra köpte detta”. Jag inbillar mig att jag är opåverkad och bara blir mindre beredd att köpa när jag utsätts för sådana kommentarer.
Men innerst inne förstår jag att även den mest tjurskallige gubbe påverkas vare sig man vill eller inte.
Fotolänk: ”Speglar” (CC BY-SA 2.0) by Eldkvast
