Månad: januari 2016

Kategorier
fritid informationsteknologi media samhälle teknik

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by Telstar Logistics
”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

Kategorier
ekonomi miljö samhälle

Varför är det inte gratis?

När jag hade ett ärende till ”apoteket” i sta’n härom sistens för att införskaffa något lämpligt vin till söndagsmiddagen, valde jag bussen. Eftersom jag med ålderns rätt åker gratis inom det område där jag bor, kändes det ganska oekonomiskt och dessutom miljövidrigt att jag skulle dra igång min infrusna bil och köra en dryg mil i vardera riktningen för detta ärende. Istället valde jag den uppvärmda bussen där jag också kunde läsa några sidor i en bok under resan. Först kontrollerade jag emellertid i trafikbolagets app när det gick en buss tillbaka igen. Således välinformerad om turerna fram och tillbaka kunde jag beräkna den tid jag kunde vistas i sta’n på effektivaste sätt. Efter detta koncentrerade jag mig på min bok – i båda riktningarna.

 

I LFT 20 januari 2016 läser jag om hur kollektivtrafiken har blivit allt dyrare i storstäderna – något som vi i Västra Götalandsregionen säkert är mycket medvetna om – men också om hur några kommuner valt att ha gratis kollektivtrafik – Kiruna, Avesta, Hallstahammar.

  • ”Vi har haft avgiftsfritt sedan 2006 och vi ser att det guld värt för våra kommmuninvånare (Hallstahammar)”.
  • ”Kollektivresorna i Avesta ökade med 80 procent per vecka när nolltaxan infördes 2012”.
  • ”Resandet med lokaltrafiken har ökat med 300 procent (Kiruna)”.

 

I Kiruna kan kommuninvånarna använda kollektivtrafiken med Kirunakortet som kostar 100 kr per år. Kommunstyrelsens ordförande menar att argumenten mot fria bussresor i sämsta fall är en ”vilja till klasscementerande politik”. Konceptet med fria resor innebär en ”offensiv miljöpolitik med ekonomiskt utjämnande effekt” och det är precis vad som behövs, menar kommunstyrelseordföranden.

Jag funderar vidare på detta. Antagligen kommer motståndarna att hävda att lokaltrafiken redan är kraftigt subventionerad i Västra Götalandsregionen. Samtidigt vet vi att privattrafiken både kostar och frestar på miljön (osäkert hur mycket) för såväl kommuner som privatpersoner. Jag undrar om det inte i slutändan skulle vara lönsamt att låta folk åka utan avgift eller kanske betala en summa för ett kommunkort? Som jämförelse kostar en månadsinbetalning på ett ny bil med billån ofta långt mer än 2000 kr/månad och då är inte alla övriga kostnader inräknade.

Om sen Svensson, som det brukar heta, ändå väljer att stara sin infrusna bil är ju detta en fråga för ”den egna plånboken” (som vi ju lär fått mer i under de borgerliga åren).

Kategorier
politik samhälle

Rösträtt från 16 år?

Nyligen har Demokratiutredningen (http://demokratiutredningen.info/) föreslagit att man borde införa rösträtt från 16 år.

Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.

I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala.  I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Folkpartiledaren Bertil Ohlin
Folkpartiledaren Bertil Ohlin

 

Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.

Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel

Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.

Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.

Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.

Kategorier
dokumentär ekonomi forskning politik samhälle skola

”Kom och köp konserverad gröt!”

 

Konserverad gröt
Konserverad gröt By Jacob Lundberg (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
När jag idag hörde ett program från Vetandets värld i P1 med den intressanta titeln Psykobabblarna, kom jag att tänka på en slagdänga som sjöngs i radio under min barndom: ”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt!”. Jag letade på Wikipedia efter författaren (Ulf Peder Olrog) och fann jag följande intressanta ordalydelse om uppmaningen i visans titel: ”… något man säger om försäljare med välsmort munläder eller i allmänhet bondfångare och andra skrupellösa marknadsförare som säljer skräp.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Konserverad_gr%C3%B6t). Jag ”gick igång” på det här programmet därför att jag tyckte att det hade beröringspunkter med något från min tid som lärare i det allmänna skolväsendet. Låt mig återkomma till detta lite senare i texten.

Programmet Psykobabblarna handlade just om ett dyrbart kursupplägg i Kommunikologi. Av programmet framgår att kommuner och fackföreningar har lagt ut miljontals kronor på att skicka deltagare till detta kursupplägg. Journalisterna som gjort programmet har vänt sig till olika forskare inom neurovetenskaperna och det gemensamma svaret blir att kommunikologi i allt väsentligt bygger på neuromyter d.v.s. man har lyckats sälja in något som för lekmän verkar tydligt och okomplicerat. En annan sådan myt som nämns i programmet är den starka föreställningen om de olika hjärnhalvornas respektive funktioner (kreativ resp. logisk). För egen del vill jag gärna också lägga föreställningen om tydliga lärstilar på skräphögen av myter.

När man ställer företrädarna för kommunikologin inför argument som att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för de metoder och förment teoretiska grunder som kurserna bygger på, försvarar de sig  med att det handlar om ett helt nytt paradigm, ett paradigmskifte. Detta i sin tur gör att den etablerade vetenskapen – vilken anses sitta fast i ett gammalt paradigm – inte kan vare sig granska eller förstå kommunikologins grunder och resultat. Ur ett normalvetenskapligt synsätt är nog kommunikologin dessvärre ett exempel på omedveten inkompetens d.v.s. att man inte begriper att man inte begriper snarare än något revolutionerande nytt. Kanske består kommunikologernas paradigmskifte i att man ska handla på intuition och magkänsla snarare än utifrån analys och eftertanke. I så fall tror jag att vi har anledning att vara lite tveksamma.

De ansvariga som har beslutat om inköp av dessa kurser – Unionen har spenderat miljoner – försvarar sig med att de ”upplever” att det gett resultat. Bland de chefer som i stort antal skickats på internat i Norge är dock ”upplevelserna” blandade och ett övervägande intryck är att det varit tramsiga övningar och slöseri med tid.

Man kan läsa om och lyssna på programmet i sin helhet här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/661962?programid=412 (Det finns en del två också som sänds nästa dag).

Som lärare i skolan var man också utsatt för diverse ”fortbildningar” under s.k. studiedagar. Tidigt under min lärarbana – i början av 70-talet – var det ofta innehåll som man tyckte var värdefullt. Under de senare åren blev innehållet mer av typen ”sådant som gäller nu” och då blev det snarare något som trycktes på personalen uppifrån än vad som kunde gett en stimulans och tillskott i den dagliga verksamheten. Om man vill uttrycka sig lite rakt på sak, skulle man kunna säga att skolan generellt (läs: de som är satta att leda skolverksamheten) alltid varit snabba att ”slicka i sig” olika trender, läror och program för än det ena än det andra medan personalgrupperna snällt sprattlat i sina marionettrådar som jag skrivit om i ett annat inlägg https://www.alejon.se/2013/12/30/skola-som-marionettspel/

Jag kan dock inte helt befria mig från en känsla av att det trots allt är lite synd om dessa beslutsfattare som köper in kurser av den är typen. I ett marknadskapitalistiskt samhälle som vårt är det naturligtvis möjligt att sälja snart sagt nästan vad som helst med ”mördande reklam”. Försäljningsmetoderna är säkert både förföriska och förledande och vilken tjänstman har kunskap nog att stå emot reklamens övertygande argument om att kommunikologi är något värdefullt för personalen både som uppmuntran och effektivisering.

Kategorier
klass politik samhälle

Tolerans

Nu har jag läst den här krönikan av Ivar Arpi (SvD 4 jan; http://www.svd.se/det-svara-med-tolerans/om/ledare ) och här finns en lömsk argumentation och en illa dold agenda. Arpi skriver om det fina begreppet tolerans och han invaggar oss inledningsvis till instämmande nickanden när han talar om att att vår tolerans sätts på prov när vi stöter på yttringar som vi inte gillar. Han stryker oss också medhårs när han talar om att vi numera är mer toleranta mot olika sexuella läggningar. Sen är det slut med gullandet!

Att komma ut som sverigedemokrat, säger Arpi, blir till ett kännbart stigma eftersom vi har en offentligt påbjuden värdegrund. Ja, det är så, hävdar han, att ju mer vänster man är desto mer intolerant är man. Med stöd in någon amerikansk undersökning kan han t.o.m. hävda att ju mer man är för social rättvisa desto mer är man beredd att inskränka andras ”frihet” (mina citattecken). Argument som ”inskränkningar i andras frihet” för att skydda svagare grupper för hat ses också som ett tecken på intolerans (!).

Vänstern, hävdar Arpi, är mycket bättre på att demonisera högern än vice versa. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Vi svänger oss tydligen också med ordet fascist i tid och otid för det som ligger utanför ”åsiktskorridoren”.

Yttrandefriheten uppfattas idag som hotfull och därför kan de som är för inskränkningar uppfatta sig som det godas förkämpar. Det råder inga tvivel, hävdar Arpi, att högern missgynnas av det rådande debattklimatet. Borgerliga och konservativa värderingar kommer mera sällan till uttryck i offentligheten och därför framställs runt hälften av befolkningen som auktoritära, intoleranta och rentav fascistiska. Det är hög tid, dundrar Arpi, att göra motstånd mot vänsterns intolerans och ge begreppet tolerans en neutral innebörd.

Lite anmärkningsvärt är det väl att hävda detta i ett land som Sverige med en totalt dominerande borgerlig press?

Ja, vad ska man säga om detta? Han gör naturligtvis sitt jobb som ledarskribent på en stor rikstidning med högerinriktning. Man skulle ju kunna rycka på axlarna men nog har han en agenda som är värd att oroas över. Även om han försöker rama in det som ett intellektuellt resonemang, kan åtminstone jag läsa mellan raderna att han inte har något emot att högern lierar sig med SD och att det nog inte är så bra att kalla partiet fascistiskt. Sen har han väl läst sin Ayn Rand då han betraktar försök till social rättvisa som inskränkningar i andras frihet. Friheter att yttra sig även på svagare gruppers bekostnad bör vi också räkna in i toleransbegreppet, enligt Arpi, och här har han förstås fritt fram där han sitter på sin ledarredaktion och kan häva ur sig lite av varje så länge han håller sig inom lagens råmärken.

Vänstern är bra på att demonisera högern, menar Arpi, de stackars högermänniskorna kan rentav betraktas som genuint onda eller patologiska. Jag undrar förstås hur detta går till i offentligehen, vill säga och lite lustigt blir det faktiskt när en högerman skriver en sådan här krönika om det som finns till vänster.