På den landsbygd där jag växte upp var ”Centern” stark, faktiskt jämbördig eller större än Socialdemokraterna. Visserligen representerade Centerpartiet – som det då hette – den ”andra sidan” och bönderna ”jobbade åt sig själva” och hade ”ingen som bestämde över sig” men vi såg ju att de var hederligt arbetande människor som antagligen hyste en hel del oro över ekonomi, väderlek och skörderesultat, även om retoriken i mitt socialdemokratiska hem stundtals kunde vara negativ. Högern var något helt annat!
Jag förstår därför inte Centern idag och framförallt inte dess partiledare som verkar så mycket längre till höger än Moderaterna själva. Partiledaren låter som om hon kommer någonstans från Småland där många små jordbruk funnits. Kan hon verkligen föra böndernas talan? ”Lägre ingångslöner” ”Uppluckrad arbetsrätt” och annat som inte förefaller ha så mycket med de traditionella lantbruksfrågorna att göra.
Den ”center” jag känner har representerats av en rad färgstarka och framsynta partiledare som Olof Johansson, Karin Söder och längre tillbaka Hedlund och Axel Pehrsson-Bramstorp, den sistnämnde, som i koalition med SAP räddade Sverige undan nazismen, vilken hade många förespråkare inom borgerligheten, främst Högern.
I Pedagogiska Magasinet 1 Feb 2016, går läraren i tyska och historia Stefan Jarl ”till storms” mot den finske professorn Pasi Sahlberg för att denne i en interjvju lär ha sagt att lärare som ”föreläser” på klassiskt manér lika gärna kan ersättas av en robot. Detta är förstås en utmanande utsaga för lärare!
Sedan beskriver Jarl en skicklig lärare som på ett levande sätt berättar och inspirerar till att frågor och samtal mellan lärare och elever kommer till stånd. Kan detta ersättas av en robot, frågar Jarl och svaret är givetvis: NEJ!
Nu tycker jag att Jarl försöker jämföra ”äpplen och päron”. Det stimulerande samtal han beskriver skulle jag inte vilja likna vid en föreläsning, snarare en sorts seminarium eller ett ”sonderande samtal”. Det är ju så vi VILL att undervisning ska gå till. Jag tror faktiskt inte att någon lärare ”föreläser” så som man tänker sig att en akademisk föreläsning i en stor sal med kanske mer än hundratalet deltagare går till. Även om också denna undervisningsform kan ha sina poänger som en ”inspirerande performance” eller annat positivt, kan man säkert ifrågasätta eller åtminstone diskutera en sådan presentationsform idag då informationen – innehållet – mycket enkelt kan presenteras online i form av bilder, ljud, text eller video.
Förespråkarna för den traditionella formen av föreläsning brukar då säga att det åhörarna går miste om är möjligheten att ställa frågor om de får informationen på nätet. Mot detta kan man mycket väl argumentera att det är en försvinnande liten del av ett auditorium på hundratalet individer som faktiskt kan ställa frågor; det är enbart de längst fram, de som vill synas och höras och de som sannolikt inte ställer ”mina” frågor utan enbart stör presentationsflödet.
Onlinepresentationen i ljud, bild, text eller video erbjuder däremot rika möjligheter till interaktion med materialet i form av möjligheter till repetition, gemensamma frågor (FAQ), diskussionsgrupper och annat. När sedan de studerande träffar den engagerade läraren som t.ex. Stefan Jarl, finns redan en ”förförståelse” för innehållet. Min nätmentor Stephen Downes brukar säga: ”If your are just presenting information, online is better than classroom”.
Nu hör jag förstås mullret i leden där man hävdar att dagens studerande/elever inte kommer att bry sig om alla möjligheter att förbereda sig inför det stimulerande samtalet med läraren, det som Jarl beskriver så fint.
Säkert är det så men det är en annan fråga, den som Enkvist berör i en annan artikel i samma publikation, nämligen att vi har ”lurat” eleverna att det ska vara så roligt och att de i konstruktivistisk anda ska ”söka” sin kunskap. Jag tror säkert att de flesta människor ”söker” sin kunskap, framförallt utanför de formella undervisningssituationerna, men om man vill att de ska engagera sig i en viss typ av kunskap – den som betygsätts i skolan, blir det nödvändigt att göra tydligt vad som gäller. Om eleven då väljer att inte söka den anbefallda kunskapen, måste detta få konsekvenser för individen själv och inte för läraren eller skolan så som det nu är inrättat.
Förr i tiden – 60-tal i mitt fall – var man livrädd för att inte klara studentexamen och få gå ut ”bakvägen”. Idag ”tar man studenten” och sjunger ”… fy fan vad jag är bra!” även om man är underkänd i flertalet ämnen. I mitt fall vid det ”fiiina” Läroverket hade ett underkännande och ”bakvägen” ut som följd blivit en katastrof helt enkelt. Jag har aldrig varit suicidal men för mina stackars arbetarföräldrar och alla släktingar glatts åt ”den förste i släkten som tog studenten” hade skammen och missräkningen blivit monumental. ”Vi greps kanske av övermod!” hade nog mamma tänkt. Borgarbarnen, å andra sidan, underkändes och gick om ett år utan att det var någon katastrof. Vad gjorde väl det; framtiden var ändå utstakad? De blev inte ens ”kränkta” av att bli underkända.
Någon gång då och då kan artiklarna i Lärarnas Tidning innehålla ett och annat guldkorn, tänker jag, när jag läser en intervju med professor em. Donald Broady (LT, nr 3, 2016) som sätter igång en rad tankar hos mig.
Det har väl aldrig varit någon hemlighet att jag själv är övertygad motståndare mot valfrihetsretoriken, såvida man inte avser frihet från onödiga (och skadliga?) val, alltså valfrihet i min tolkning. Tack vare ett meritokratiskt skolsystem lyckades jag – arbetarungen – gå hela vägen i vårt utbildnings- och examinationssystem. Jag hoppas att kunna klargöra mina tankar lite närmre nedan.
Broady tar avstamp i begreppet kulturellt kapital (Bourdieu) när han hävdar att det myckna talet om valfrihet bara är ett sätt att dölja ”de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ”. I Sverige har vi gått på den här myten så till den grad att vi förbiser eliternas val; de som egentligen bestämmer.
Eliterna väljer ”rätt” gymnasier för sina barn och dessa är de gamla fina kommunala gymnasierna som avskyr att göra reklam för sig; i själva verket är de glättiga fraserna om en skolas förtjänster enbart ett tecken på att de inte är så bra. Överklassen vet att det är så; det är de oinformerade som går på olika säljknep. Dessa är i själva verket ”fällor” gillrade för de oinformerade. I de bästa skolorna – här nämns som exempel Kungsholmens gymnasium – samlas framtidens eliter. Här får man heller inga betyg gratis. Däremot får man umgås med de som har kulturellt och ekonomiskt kapital.
Även de ”mest kulturellt bemedlade” lärarna dras hit. Att jobba i en så stimulerande miljö blir många gånger viktigare än att ”köpa sig” några tusen extra i månaden som man försöker locka med när man tror att ”marknaden” ska fixa sådana skillnader i lärarkompetens. Några tusen mer i lön väger lätt mot ett stimulerande jobb med professionell självständighet. Broadys slutsats är att om man vill bryta den ojämna lärarkompetensen mellan olika skolor bör man satsa mer på lärares autonomi d.v.s. att få ta professionella beslut snarare än att ”få mer i plånboken”.
Broady tror inte ens att om alla, rent hypotetiskt, vore mer välinformerade, detta skulle motverka snedrekryteringen. Eliterna hittar alltid nya sätt att befästa sin ställning. Något som till en del skulle vara verksamt vore att skjuta upp differentieringen så att vi finge en mer meritokratisk skola. Detta skulle gynna begåvningar ur ”folkdjupet”.
Här inser jag att jag – lantarbetarsonen – aldrig någonsin skule tagit studenten vid det fina ”Högre Allmänna Läroverket” om vi inte hade haft något som liknade en meritokrati vid den tiden. Med goda skolresultat och med föräldrar besjälade av efterkrigstidens mantra ”han ska få det bättre än vi” fick man möjligheten. Jag är så glad både för deras och min egen skull att det faktiskt blev så att jag fick det ”bättre”.
Det var emellertid inte alltid så lätt för ”en katt bland hermelinerna” att kolla in och se till att man gjorde rätt och följde borgarbarnens mönster. Det kunde också var en hel del skämmigt i just den åldern att komma från fel klass och därför gällde det att se till att hembakgrunden kom på tal så lite som möjligt (en feghet som man kan skämmas för idag mer än 50 år senare).
Problemet med att komma från ”fel” klass beskrivs på ett utmärkt sätt i Torbjörn Flygts roman Underdog. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om den här: https://www.alejon.se/2013/08/19/underdog/
Bödeln av Pär Lagerkvist är en liten bok på drygt 40 sidor.
Jag borde naturligtvis ha läst denna bok av en av våra stora författare långt tidigare, men efter att ha läst Björn Elmbrants bok om 30-talets politik – där han nämner just Bödeln – blev jag intresserad.
Bödeln har ett intressant förord av Jonas Gardell där han berättar att boken fanns i hans barndomshem och att han liksom upplukades av texten. Han går t.o.m. så långt att han hävdar att boken förändrat hans liv.
Själva handlingen – som inte är så mycket handling – är lite svår att beskriva då det inte sker så mycket på det yttre planet. Det hela utspelar sig på ett värdshus – där bödeln sitter – under två tidsplan; det ena föreställer jag mig vara medeltid som mer eller mindre sömlöst glider över i nutid d.v.s. det 30-tal som var nutid då texten skrevs.
Den första delen är mycket suggestiv med inslag från den tidens sätt att tänka om övernaturliga krafter t.ex. ”alruna” och att man med fördel la i ett finger från en avrättad när man bryggde öl. Den senare delen utspelar sig under 30-tal där en jazzorkester med färgade musiker spelar under det att krig och våld förhärligas av de öldrickande kroggästerna. Ett dödligt rasdrama utspelar sig dessutom.
Den senare delen är en polemik mot händelserna i Tyskland på 30-talet och Lagerkvist blev mycket kritiserad, svartlistad och hatad av de ledande nazisterna i Tyskland. Särskilt svårt hade de att förlika sig med att Lagerkvist fick sin plats i Svenska Akademien på just Heidenstams stol efter den senares bortgång.
Bödeln är som jag läser den en mycket ”dyster” bok; man kan kanske säga dystopisk. Bödeln tar tillsist till orda och här finns mycket symbolik där såväl Kristusgestalten som ondskan är bärande element. Texten slutar med att bödeln för all framtid måste bli den som bär människors ondska. Någon förändring antyds inte.
Det finns flera ställen på nätet där man kan läsa om den här boken. Det tar nog heller inte mer än kanske två timmar att läsa den från pärm till pärm. Den finns utgiven som e-bok 2014, vilket gör att man kan ta hem den med några knapptryckningar från valt bibliotek.
En föreställning på 80 min, kanske lämplig för en lite medellång löprunda i lurarna (för det blir ju lätt tråkigt att springa någon längre tid utan att ha något att göra)!
Den demokratiske presientkandidaten Bernie Sanders – vilken brukar betecknas som ”socialdemokrat – framför sitt budskap med ”all den retoriska hetta som den svenska socialdemokratin övergett” (Birger Schlaug i FT 5 feb 2015). Sanders verkar stolt över sin ideologiska hemvist. Schlaug jämför Sanders med Löfven som stolt meddelat att han inte kan skilja på höger och vänster. [I] Sverige samlas allt i ett dimmigt ”magplask” enligt Schlaug.
Om det är så som Schalug påstår, vill jag faktiskt inte att Löfven ska lov att företräda/leda det socialdemokratiska partiet. Han borde så snart som möjligt ersättas av en ledare som ser en tydlig ideologisk skillnad mellan höger och vänster, en som vågar tala klarspråk i höger-vänsterskalan och slutar att ängsligt försöka fiska röster i grumliga vatten.
Jag gjorde några inlägg i en diskussion på nätet som handlade om hur man skulle kunna förhindra kopiering eller stöld av material som laddats upp. Den som inledde diskussionen kom från företagsvärlden och ville förhindra att material på nätet ”stals”. Jag tänkte att man möjligen kunde göra den här diskussionen om mitt och ditt lite mer komplex genom att göra nedanstående inlägg i diskussionen.
Jag kommer från universitetsvärlden och där tänker man på ett annat sätt. Först behöver vi emellertid slå fast att olovlig kopiering givetvis är stöld i båda världarna. För en forskare är det särskilt viktigt att andra läser och citerar vad man har skrivit. Även om det finns bedragare även i den här branschen, är det trots allt vanligare att man hederligt citerar någon d.v.s. hänvisar till något man har läst; man tar det alltså inte rakt av och påstår att man skrivit det själv. I många fall är det också en fråga om att visa att man har läst viktiga texter s.k. ”name dropping”. Den som blir mycket läst och citerad stiger också i aktning hos andra.
Jag föreställer mig att man även i företagsvärlden kunde skapa sig ett visst rykte om man producerade bra texter som andra ville använda d.v.s. citera (inte stjäla). Om någon ville dela mina bloggtexter, blir jag givetvis både stolt och glad, förutsatt att jag anges som upphovsman. Jag tror också att många artister idag gärna vill synas på Youtube och att det rentav är produktivt att många delar och sprider trots att film- och musikindustrin kämpar emot och säger att de förlorar pengar.
Sen är det frågan om ditt och mitt. Om jag skriver en text som denna, är det givetvis jag som är upphovsman men de idéer jag här framför är knappast enbart mina egna; jag bygger alltid på annat som jag har läst, hört eller på annat sätt lärt mig. Jag är alltså inte så jäkla unik som jag tror, nästan allt har skrivits och tänkts innan och av andra. Det är nog ganska osannolikt att det jag producerar har sådan ”verkshöjd” att man kan hävda att ingen annan tänkt detta innan. Detta innebär att jag står i någon sorts tacksamhetsskuld till många och därför ger jag något igen genom att låta andra använda det jag skriver om man tycker att det är något användbart och anger källan.
Sen kan jag nog förstå att om man faktiskt direkt lever av sin produktion på nätet så kan man inte bara dela med sig gratis hur som helst. Okunnig om denna värld tänker jag då att man får vara lite försiktig med vad man laddar upp på nätet (det gäller förstås alltid). Man får ladda upp sånt som ger en bra bild av vad man arbetar med och HOPPAS att andra sprider det. Har man unika (?) affärsidéer låter man givetvis bli att ladda upp dessa.
Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.
Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.
Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.
Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.
De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.
Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.
Jag tror att det är ganska lätt att reagera med ”reptilhjärnan” och ryckas med när media (s.k. gammelmedia) och sociala medier skriker att det ligger i ”kulturen” hos unga män från avlägsna länder (länder som vi oftast vet väldigt lite om) att trakassera och våldföra sig på kvinnor. Jag tror inte ens att jag själv är oskyldig till stunder av sådant tänkande. Då är det både välgörande och nödvändigt att ta del av sådant tänkande som problematiserar de lättköpta sanningarna.
Omid Mahmoudi, ordförande i ensamkommandes förbund (skulle säkert kunna avfärdas som partisk men bör lyssnas på), skriver i LFT 3 februari, 2016, att om man ska uttala sig om ett lands kultur måste man göra en bedömning utifrån vad majoriteten av befolkningen står för och låta detta repesentera landets ”kultur”. Han skriver som exempel att han varje vecka får hatiska mejl från svenskar som är emot invandrare. Innebär detta att det ingår i svensk kultur att hata invandrare? De som hotar och hatar tillhör en grupp som är brottslingar eller sjuka, menar han. (Helt självklart! min anmärkning).
Det finns ingen kultur och inga människor som tycker att det är bra att tafsa på eller ofreda tjejer. Det är därför helt kontraproduktivt att utnämna en viss grupp av förövare som representanter för ett helt land när det handlar om ett mycket större samhällsproblem; det handlar helt enkelt om hur vi ska förbättra mäns beteende, hur vi ska skydda samhället mot ligister och sådana som beter sig kränkande mot andra. Här lämnar jag Mahmodis artikel och försöker tänka själv (ifall han inte skulle hålla med).
————————
Om det skulle var så att man kan leda i bevis att förövarna kommer från ett visst land, så handlar detta sannolikt mycket mer om självselektion till gruppen än om att de representerar en viss kultur. Vilka är de som lyckas trassla sig hit trots alla problem och restriktioner? Kanske finns det något annat än kultur som förenar de som lyckats krångla sig hit? Kanske har de rentav mer gemensamt med de unga män som maskerar sig och drar ut på gatorna för att slåss än med det egna landets kultur?
Det första jag hör på radion när jag vaknar på morgonen är hur man pratar om hur man ”ska analysera” detta med den lynchmobb som drog fram i Stockholm i helgen. Jag får en obehaglig känsla och funderar på vart vi är på väg och hur det kunnat bli så.
Bäst som jag ligger där med mina mörka tankar kommer ett ljus i mörkret i form av poeten Bob HansssonsTankar för dagen där han säger sånt vi egentligen borde tänka på.
Varje dag finns tusen och åter tusen över hela världen som arbetar för att göra världen lite bättre; det finns fler hjälpare än terrorister.
Det är sällan så mörkt som det som rapporteras men vi föredrar det som skrämmer och är mer spännande. Ondskan är så ovanlig att den blivit en nyhet; media skildrar aldrig det normala, den rapporterar om anomalier och undantag. Den skildrar inte verkligheten representativt. Hur många journalister riskerar allt för att rapportera om godhet? Det är ett jobb man själv får göra.
I verkligheten finns ett lågmält ljus om detta må du själv berätta. Ondskan är en anomali, skärvor av mörker som man måste låta ligga kvar på marken.
