Kategori: samhälle

Blockpolitik

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 14 november, 2013
Inga kommentarer till Blockpolitik

I Moderaternas huvudorgan SvD läste jag för en kort tid sedan en mycket intressant artikel om det negativa med blockpolitik. I någon mening är det odemokratiskt då det innebär att de som röstat på ett visst parti för att de sympatiserar med dess politik kanske inte alls får sin röst hörd ifall detta parti måste infoga sig i en ”allians” där det krävs att man ställer upp på huvudlinjen.

by molajen

När oppositionsledaren för ett litet tag sedan sa att han kunde tänka sig en blocköverskridande politik, väckte detta ett ramaskri bland borgerliga politiker. Centerledaren raljerade därtill med uttalandet om ”män som inte förstår ett nej”. Hon tyckte kanske att hon gjorde en poäng där med detta uttalande som vanligen har helt andra konnotationer. Patetiskt, tyckte visst folkpartiledaren.

Men vore det inte egentligen positivt om blockpolitiken toge slut? Som en vanlig politiskt naiv medborgare tycker jag att det är lite skumt med blockpolitik. Från förr i tiden, då socialdemokraterna mer eller mindre abonnerade på regeringsmakten, vill jag minnas att tanken var att skapa ”breda allianser” och historien rymmer väl en hel del lösningar som överskred de nuvarande blockgränserna. Som ett oskyldigt barn tänker jag att det är väl egentligen detta som politik går ut på; att man diskuterar sig fram till något som de olika parterna kan ställa upp på. Kompromisser kallas det visst!

Detta kompromissande och förhandlingsspel blev väldigt konkret för mig när jag såg den utmärkta danska serien Borgen där man förhandlade om regeringsmakten på ett, för mig, väldigt trovärdigt sätt. Varför skulle man inte kunna förhandla på detta sätt även i svensk politik? Vad var det som var så ”patetiskt” när Lövén öppnade för att bryta blockpolitiken?

Man kan naturligtvis i någon mening förstå rädslan hos de små partierna i den nuvarande regeringen för att att blockpolitiken skall brytas upp eftersom de har ”sålt ut sin själ” för att få sitta vid Moderaternas fötter. Folkpartiet idag kan väl knappast förknippas med något annat än en återgång till en gammaldags skola och Centern av idag – tidigare landsbygdens och böndernas parti – är väl numera endast känt för ett antal bisarra idéer och en ambition att vilja försämra villkoren för anställda. Inget av detta skulle väl räcka till att gå till val på ifall man inte ställde sig i Moderaternas tjänst.

Nej, blockpolitiken börjar alltmer likna en en fotbollsmatch där två lag i respektive matchfärger möts i drabbning. Precis som i fotboll ”håller man på” ena laget; främst av känslomässiga skäl och letar samtidigt fel och ojustheter hos motståndarlaget.

Etiketter allians, blockpolitik, kompromiss, politik

ekonomi politics politik samhälle

Framtrollade jobb

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 12 november, 2013
Inga kommentarer till Framtrollade jobb

Låt mig återvända till temat arbete och arbetslöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Idag, några dagar försent, läser jag om ”framtrollade” jobb i Landets Fria, 6 nov – av någon anledning uteblev Svenska Dagbladet från min brevlåda denna dag! Skribenten Annerfalk funderar över (precis som jag själv gjort) varför man inte kan dela på jobben och därigenom minska såväl stress som arbetslöshet. Varför kan vi inte dela på jobben?

by Jer Kunz

Istället för att dela på jobben när varje arbetande numera är oerhört mycket mer produktiv jämfört med tidigare, kör regeringen sitt eviga mantra om ”riktiga jobb”. Dessvärre har även socialdemokraternas Lövén gett sig den moderata uppfattningen i våld när han vill jaga ”snoozande ungdomar”. Inget gott att vänta där heller således. Såväl moderaternas som socialdemokraternas uppfattning är klar: ett arbete av vilket slag det vara månde är bättre än att vara utan arbete. I den nuvarande regimens ”arbetslinje” leder detta just till att man måste ”trolla fram” en stor mängd lågkvalificerade och lågt betalda jobb.

De framtrollade ”enkla”jobben urholkar naturligtvis såväl löner som anställningsförhållanden (sannolikt ett delmål för regeringen) så att den stackars arbetsökande blir tvungen att ta vilket jobb som helst eftersom ett ”riktigt jobb” trots allt är bättre än varje annat tillstånd enligt regeringen.

Som det är idag växer också kadern av arbetsförmedlare, jobbcoacher och gud-vet-vad. Vi behöver inte fler av dessa! Därtill har det visat sig att idén med de s.k. coacherna är både dyrbar och verkningslös. De arbetssökande å sin sida skall hållas sysselsatta med att skriva ansökningar till anställningar som varken de själva vill ha eller som ansvariga på arbetsplatserna har tid att ta del av.

I förlängningen kan man förstås se en struktur där vi har en uppdelning mellan högavlönade med inflytande och makt å ena sidan och ett löneproletariat med usel lön och oacceptabla villkor å den andra. Nu när socialdemokraterna försöker krypa upp i knät på moderaterna i ett försök att känna efter vart valvinden blåser är det nog knappast därifrån man skall vänta sig några visioner om att vrida politiken åt ett annat håll.

Etiketter arbetssökande, arbetsvillkor, högerregering, jobb, jobbcoach, låglönejobb, låglöneproletariat, lönevillkor, socialdemokrater

politics politik samhälle

Alliansfritt?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 26 oktober, 2013
Inga kommentarer till Alliansfritt?

by NATO-Russia Council

Är Sverige alliansfritt eller inte?

Det är inte utan att man känner sig som Vilse Per i Hambes och Kennemarks Requiem när han utropar: ”Herre Gud, jag vet mig ingen råd! Jag ber dig nu, se en vilsen man allena med sin undran!”

De här raderna riktar visserligen en begäran om råd till ett högre väsen och det är väl inget fel i detta i fall Herren nu skulle ha tid att ägna sig åt försvarspolitik. Men kanske är det trots allt säkrare att rikta en sådan här fråga till personer som är mer direkt engagerade i försvarspolitiken.

Om man med ”allians” menar den nuvarande regimen, anförd av Moderaterna och deras ”hangarounds” kan man reda ut det själv och svaret blir förstås: Nej! Och man frestas att tillägga – inte ännu. Om man med ”allians” menar försvarsallians d.v.s. NATO är svaret inte glasklart och här behövs nog lite råd om man vill reda ut begreppen.

Visserligen är vi till formen ”alliansfria” men i praktiken tillhör vi väl ”västsidan” då vi bland annat tillåts att delta tillsammans med ”västmakterna” i övningar t.o.m. långt inne i de forna sovjetiska baltstaterna. ”Vi är med för att lära oss”, säger försvarsministern, genom NATO får vi tillgång till massor med information (konstigt vore det väl annars när USA basar med tanke på vad som framkommit på senaste tiden när det gäller informationsinhämtning!).”

Jag kan emellertid inte dra mig till minnes att vi deltagit i rysslandsledda övningar för att få tillgång till information om NATO? Här kan jag förstås ha misstagit mig och jag är givetvis öppen för korrigerande upplysningar i så fall.

Men är vi inte trots allt mera med i NATO än i än i det som tidigare utgjorde stommen i Warsawapakten även om vi är formellt alliansfria? Kanske är man heller inte så allena med sin undran i den här frågan?

Etiketter alliansfri, försvarsallians, NATO, Warsawapakten

ekonomi fritid politics politik samhälle

Ett arbetarparti?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 21 oktober, 2013
Inga kommentarer till Ett arbetarparti?

M skall visst sluta kalla sig ”nya arbetarpartiet” för att istället kalla sig enbart ”arbetarpartiet” (eller kanske var det arbetarnas parti?).

När M kallar sig arbetarparti är det förstås en språklig krigföring mot det parti – Socialdemokraterna – Arbetarpartiet – som har denna bestämning i sitt namn och man skulle kanske kunna fundera på om det är någon sorts varumärkesintrång dessutom. Men detta har säkert juristerna på högerkanten undersökt noga då de ju har en viss vana att spåra sådant som anses hota upphovsrätten inom olika branscher.

by anna_t

Avsevärt mer intressant är då varför M kallar sig för arbetarparti. Sannolikt kommer de själva att hänvisa till ”arbetslinjen” och att de är ett parti som vill att så många som möjligt skall i arbete eller lite olika varianter på detta tema. En rimligare förklaring är nog dessvärre att M enbart bryr sig om de som arbetar för samtidigt som man gynnar de som har ett arbete med ”jobbskatteavdrag” jagar man i samma grad de som är arbetslösa, sjuka eller som av andra orsaker inte kan arbeta. Moderaterna – Arbetarpartiet skall således uppfattas som partiet för de som arbetar och bidrar till tillväxten. För de som av olika skäl inte hör till denna kategori blir nog Moderaterna – Arbetarpartiet ett riskfyllt val.

Den här, som jag tycker, kreativa tolkningen av vad Moderaterna – Arbetarpartiet egentligen betyder, har jag läst i Fria Tidningen, en tidning som ibland torgför åsikter som kan kännas lite kantiga (”yxiga”) men som kan leda in tankarna på ett nytt spår i den medievärld som domineras till bortåt 92 % av gigantiska mediekoncerner. Endast Ungern lär vara värre i det här avseendet.

Fernström skriver i FT (nr 78, 12-15 okt) att vi borde kunna dela på jobben när det finns arbetskraft över; en del av denna är dessutom riktigt väl kvalificerad. För en politiskt naiv person som jag själv, som inte begriper varför vi måste ha ständig tillväxt, känns det fullständigt logiskt att om en viss mängd arbete måste utföras, vore det den naturligaste sak i världen att låta de som jobbar jättemycket minska arbetstiden och överlåta till de som inte behövts (i utanförskap?) att utföra en del av arbetet; kanske skulle det rentav bli bättre? Som stöd för minskning av arbetstiden anför Lundström ett underbart citat av en av socialdemokratins största, nämligen Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen vore att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnesjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

P.S
Jag läser dagligen två moderata dagstidningar BT och SvD. Ingen av dessa är någon dålig tidning; SvD är desssutom riktigt bra och är inte alls så partipolitisk (utom ledaren) som man kunnat befara. BT:s ledarskribenter framför sällan någon kritik mot den moderata ideologin, men ledarsidan nyanseras regelbundet med mer allmängiltiga teman av en utmärkt chefredaktör som tidigare varit kulturchef på SvD, vilket förstås borgar för kvalitet och intellektuell resning.

education fritid samhälle skola

Läxor

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 17 oktober, 2013
Inga kommentarer till Läxor

Det förefaller som om det för närvarande pågår en viss diskussion om ”läxor”. Själv tycker jag att läxor är ett snävt begrepp som leder tankarna fel. Vi återkommer till detta senare men låt mig först redovisa utifrån vilken erfarenhet jag tar till orda i den här diskussionen.

by Ulf Bodin

Jag har givetvis gått i skolan själv och har därtill varit elev/student på alla nivåer i vårt utbildningssystem. Sen har jag också haft förmånen att ha följt egna barn som passerat genom utbildningssystemets olika nivåer. Slutligen har jag också undervisat i olika sammanhang under mer än fyra decennier. Jag tycker mig veta ganska väl vad jag talar om men givetvis inser jag att mitt vetande inte är heltäckande och att andra kan ha gjort andra viktiga erfarenheter.

Mediedebatten
I ett debattprogram i Sveriges Television framfördes för en tid sedan kraftig kritik mot läxor av en uppretad förälder som tyckte att det måste vara fel att skolbarn skall behöva arbeta efter skoldagens slut när de vuxna i normalfallet inte gör detta. Till detta kunde även läggas de vanliga argumenten om att det är synnerligen orättvist med läxor, då några kan få mycket hjälp hemma medan andra inte kan få hjälp eller att man saknar lugn och avskildhet när man skall göra läxan. Underförstått fanns också en kritik mot lärarna i skolan som gav dessa läxor då det ansågs vara ett sätt för läraren att lasta över arbete på hemmen. Här fanns, skall tilläggas, också motargument bl.a. av en känd professor som menade att det var nödvändigt med hemarbete om svenska elever skulle ha en chans att hävda sig i konkurrens med andra länder. Trots de olika ståndpunkterna, menar jag, att det inte blev någon mer djupgående diskussion om hur man skall förstå det fenomen som går under beteckningen läxor.

Många journalister är snara att haka på den här debatten och med journalistisk förenkling blir det lätt till en fråga om huruvida läxor är bra eller inte. Jag erinrar mig här ett telefonsamtal jag fick en gång från en journalist som skulle skriva om läxor för en tidskrift. Journalisten ville förstås i första hand veta om jag var för eller emot. Men jag vägrade att föra diskussionen på dessa villkor och komplicerade nog frågan något för den stackars journalisten.

Förenklad bild?
Läxor uppfattas i allmänhet som ett ganska okomplicerat fenomen av såväl journalister som föräldrar och en försiktig gissning är att man definierar det som ”det arbete man åläggs av skolan att utföra utanför skoldagen och som alltid har förekommit i skolan både som disciplinerande verksamhet och för inlärning”.

by Staffan Hjalmarsson

När man säger läxor är det alltså något som är knutet till skolan och vi kan nog vara ganska överens om att ordet har negativa konnotationer. Alla har vi ju någon gång slitit med läxan när vi hellre velat göra något roligare. Men jag tror också att vi kan vara överens om att skola och utbildning finns till därför att vi behöver lära oss sådant som inte är så lätt att lära sig utan en formaliserad utbildning. Kanske kunde det därför vara mer fruktbart att fokusera diskussionen på själva lärandet istället för på läxor?

Lära (sig)
Att lära sig något kräver tid, mycket tid om man skall bli riktigt bra på något. Vi har nog alla hört om det oändliga antal timmar (jfr ”Övning i 10 000 timmar slår medfödd begåvning” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/talang-ar-overskattat_6563987.svd) som exceptionellt duktiga personer lär ha ägnat åt slagskott, violinspel, kirurgi eller vad det än gäller. Drivkraften här är förstås att man vill bli bra på något som är väldigt viktigt för individen.

Att något är roligt är en stark drivkraft men i många fall måste det till något mer. Den som har sett på tv hur blivande stjärngymnaster och konståkare från länder med en annan syn på träning än vår, måste nog inse att det långt ifrån alltid är så roligt att lära in något nytt. Här är säkert både smärta och tårar en del av lärandet. Nu gäller inte detta inte enbart idrott, utan även för utbildning generellt.

Under en följd av år har vi starkt betonat det lustfyllda lärandet och detta är förstås positivt. Dessvärre har man förfört såväl skolans elever som dess ledare så att dessa har invaggats i föreställningen att ”roligt” är ett tillräckligt villkor för lärande. Detta får till följd att skoleleven inte lär sig om något uppfattas jobbigt eller tråkigt (trots egen dator). Skolledare kan likaså vara förförda av förställningen om lärande som en sorts underhållning och därför anklaga sina lärare för att inte ha tillräckligt rolig undervisning om elever inte når målen.

Med ovanstående resonemang som bakgrund vill jag sätta in ”läxor” i ett lärandeperspektiv och jag tänker helt utelämna diskussionen om var och när man skall ägna sig åt lärandet.

Den egna insatsen
Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är bra ifall det är roligt att lära. Emellertid är det inte alltid omedelbart roligt; ofta tar det emot och är inte alls roligt. Lösningen på denna problematik är knappast att slippa eller låta bli att lära sig. Mera ändamålenligt är att försöka finna en motivering för att ”härda ut”. Gymnasten som ramlar ner från bommen och slår sig drömmer om något i framtiden. Detta gäller sannolikt även för den blivande ingenjören i Kina som pluggar ”dygnet runt”.

En gång för länge sedan läste jag om en av våra stora hockeyprofiler som berättade hur han tmme efter timme, vecka efter vecka, år efter år skjutit slagskott mot garagedörren hemma. Det räcker alltså inte att spela matcher med laget utan det krävs också en omfattande individuell träning. Tänk på orkestermusikern; det är väl ingen som tror att hon eller han har övat upp tekniken på sitt instrument sittande i orkestern? Ett oändligt antal timmar av eget övande på sitt instrument krävs såväl av violinisten som rockgitarristen.

Min övertygelse är att man får bättre förutsättningar att delta i diskussionen om läxor när man också förstår villkoren för lärande. Först är det nödvändigt att man finner motivation men det betyder inte att det måste vara roligt hela tiden. Det är mera funktionellt att ställa in sig på att lärande oftare innebär ett hårt arbete än att det är något man kan glida igenom utan ansträngning. Mitt andra argument är att lärande sker både tillsammans och enskilt. Nästan alla behöver ta sig an lärandet på egen hand utöver den instruktion (undervisning) man får av andra. Alltså, andra kan bara delvis ta ansvar för individens lärande och man måste själv vara beredd att satsa. Även här är skoldebatten lite inskränkt, då man nästan alltid hävdar att det är skolans eller lärarnas fel när resultaten uteblir.

Slutsats
Av dessa olika skäl blir det lite för enkelt att prata om läxor som något ”de får” i skolan och som man inte tycker om. Skall man lära sig något krävs en hel del individuellt arbete utöver det man gör under pedagogisk ledning. Var och när man väljer att arbeta vidare på egen hand är en individuell fråga men vill man verkligen lära sig något är det min övertygelse att man löser denna.

Det slår mig efter denna genomgång att den grundläggande problematiken handlar om viljan att lära i första hand. Kanske vore det mer konstruktivt att debattera den frågan än den om läxor?

Etiketter lära, lärande, läxor, skola, utbildning

ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 14 oktober, 2013
1 kommentar till Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

by Folkpartiet_Liberalerna

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten: Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

by claeskrantz

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut. En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.

Etiketter ekonomi, partiledare, partipolitik, politik, samhälle, vision

ekonomi politics politik samhälle skola

Det som inte borde säljas

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 7 oktober, 2013
Inga kommentarer till Det som inte borde säljas

Vi skall sluta att leka affär med samhälliga nyttigheter såsom vård, omsorg och skola, sa vänsterledaren i en tv-debatt helt nyligen. Jag är förstås helt enig med honom i denna åsikt.

Det verkar också som om Sjöstedt är i gott sällskap. Lyssna på Harwardprofessorn Michael Sandel när han förklarar för en intresserad publik varför det nog fungerar med marknadstänkande när det gäller varor men inte när det gäller utbildning.

[

Lustigt nog stämmer de här tankegångarna väl överens med Marta Nussbaums intressanta bok Not for Sale som jag håller på att läsa. Jag hoppas återkomma till denna när läsningen är avslutad.

ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 28 september, 2013
Inga kommentarer till Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

by SS&SS

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster. Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!”

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”. I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.

Etiketter amerika, e-bok, Gelin, högerpolitik, konservativ, moderat, politik, usa

ekonomi politics politik samhälle

Till salu

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 18 september, 2013
Inga kommentarer till Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

by Robert Benner Sr.

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

Etiketter bankstyre, ekonomi, högerpolitik, Norge, tillväxt

fritid samhälle

Socialt selektiv

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 12 september, 2013
Inga kommentarer till Socialt selektiv

Igår gjorde jag ett kortare gästspel på det jobb som jag pensionerade mig ifrån i våras. Härligt att åter få orera inför en lyssnande skara! Men också fantastiskt roligt att få träffa några av de tidigare arbetskamraterna, de som alltjämt gör samhällsnytta.

by Lejon2008

En av de tidigare kollegerna nämnde att ”du är ju aktiv på FB numera”. Ja, detta stämmer faktiskt (men kanske inte så väldigt aktiv). Tidigare har jag ofta rynkat lite på näsan åt FB och tyckt att där skrivs en massa saker som egentligen lika gärna kunde fått förbli oskrivna.

Emellertid har jag gradvis börjat inse att det där till synes triviala skrivandet nog har en viss social funktion och kanske är det trots allt viktigare ATT det pågår en viss social kommunikation än VAD som faktiskt avhandlas.

Jag skall villigt erkänna att jag har haft ett visst motstånd mot att informera om att ”idag har jag [gjort det ena eller andra]” då jag inte tror att detta kan intressera de som står på den s.k. vännerlistan.

Detta till trots har jag börjat sprida lite – möjligen bisarr – information om en del av det jag gärna sysselsätter mig med. ”En del” är förstås viktigt att betona och detta gäller nog för de flesta d.v.s. man håller nog huvuddelen av sin vardag utanför FB och meddelar sånt man tycker passar in av skäl som säkert varierar från person till person.

Om så är fallet, kan det ju vara väldigt intressant att fundera över vad det är man väljer att offentliggöra. När det gäller vad jag själv publicerat på FB, tror jag nog att det kan verka lite udda, men det kan ju bero på att man INBILLAR sig att man är så speciell.

Jag tänkte lite på mina inlägg när jag träffade de seriöst arbetande gamla (d.v.s. tidigare) kollegorna under gårdagen. Medan de strävar på med utbildning, forskning och den egna karriären, håller jag själv på med paddling, potatis och pedaler (det sista var väl lite långsökt men jag kunde inte motstå alitterationen och tretalet och cykeln som dragare har ju faktiskt varit med i några inlägg).

Men för att återvända till själva urvalet av information, så är ju de här aktiviteterna vad jag väljer att berätta om; de är med största sannolikhet inte alls det viktigaste som händer i mitt liv just nu. Istället är de exempel på hur jag vill framstå för de som läser mina inlägg, en friluftsnörd på landet som paddlar och påtar (i jorden). Och så är det kanske för alla.

Den som har läst några av inläggen på den här bloggen vet ju att jag inte ständigt paddlar och käkar potatis utan att jag också har en del s.k. intellektuella intressen och att jag kan ha ganska bestämda synpunkter på sättet att styra vårt samhälle och på de som f.n. gör detta.