Kategorier
e-reader litteratur

Fjärilseffekt

I mitt förra inlägg skrev jag om en del böcker som jag läst på senaste tiden och det var egentligen meningen att jag skulle skriva något om en av dessa snarare än att utlåta mig om e-böckernas fördelar.

butterfly effect by mindfulness, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mindfulness 

Jag har mer eller mindre sträckläst Karin Alvtegens bok Fjärilseffekten och jag har redan beskrivit hur jag lånade den en kväll när jag gått till sängs efter att ha läst de korta texter som presenterade boken. Nu i efterhand tycker jag att det är lite underligt att jag ”föll” för den här boken då texterna talade om att författaren skrivit med stora psykologiska insikter. Nu var väl inte formuleringarna exakt så men det stämmer ganska väl med bokens innehåll.

Jag har en bild av mig själv som en som inte begriper sig på psykologiska skildringar av människors förehavanden och jag brukar tänka att det nog beror på min uppväxt där man aldrig hade några mera ingående samtal om hur människor ”mår” som det heter idag. Istället var det mer jordnära ting som dryftades och om någon inte ”mådde bra” så var det nog snarare glada tillrop av typen ”det ordnar sig nog ska du se, tänk inte på det”. Då var det mera begripligt med fysiska åkommor där man faktiskt kunde se orsaken till problemen.

Karin Alvtegen beskriver händelser ur tre personers liv, två kvinnor och en man. Med utgångspunkt i nutid får vi inblick i det som för närvarande sker och hur olika händelser i livet lett fram till nutiden. Fjärilseffekten är känt begrepp som innebär att en rad mer eller mindre slumpartade händelser i tiden liksom bildar en sorts orsakskedja fram till nuet (om inte det hade hänt, hade aldrig o.sv.).

Bodil, en av personerna, har nyligen fått reda på att hon lider av en obotlig nervsjukdom som kommer att kommer att göra henne oförmögen att klara sig själv och inom kort även leda till en säker död. När vi träffar henne har hon efter många år lämnat sin man och tänker ta vara på den tid hon har kvar på ett sätt som hon dittills aldrig tillåtit sig.

Viktoria, som är hennes dotter, en högpresterande yrkesarbetande kvinna  som alltid måste prestera på topp. När hon börjar få problem låter hon sig övertalas att gå till en terapeut och ”vända ut och in” på sig själv. Alvtegen beskriver hur hon inledningsvis även inför terapeuten känner att hon måste prestera så att hon blir godkänd och intressant. Denna inställning kommer dock gradvis att förändras.

Anders, slutligen, är en en framgångsrik arkitekt med en lika framgångsrik hustru i reklambranschen. Av en slump hamnar Anders i ett rån i en guldsmedsbutik där han liggande på golvet – i fosterställning – hotas till livet med en pistol upptryckt mot tinningen. Efter att rånaren har gett sig iväg och när polisen har tagit hand om en del praktiska problem, väljer Anders att återvända hem utan att berätta för sin hustru eller någon annan om vad som inträffat. Gradvis får vi följa hur Anders psyke förändras tills han inte fungerar socialt längre.

De tre beskrivningarna är den yttre ramen men de äger en stor generalitet – så som jag uppfattar det. Jag är också glad att jag kunnat uppskatta det här ”psykologiserandet”; man kan antagligen lära sig en hel del genom att läsa sådana här skildringar.

Egentligen skulle jag väl vilja vända ut och in på lite mer än det jag ovan beskrivit men det vore kanske att förstöra Alvtegens bok för den som vill läsa själv.

Kategorier
e-reader fritid

Sommarläsning

Sommaren har av olika skäl – trots vackert väder – inneburit en hel del läsande. Jag har redan tidigare beskrivit hur förtjust jag är i min läsplatta (en s.k. e-book reader, alltså inte en surfplatta) då den ger möjligheter att läsa i starkt solsken till skillnad från surfplattan som gärna blir svårläst i starkt solsken. Dessutom har ju plattan blank skärm och man kan undra vem som kom på den idiotiska idén att göra dator- och surfplatteskärmar blanka. Men det var inte alls detta som inlägget skulle handla om utan snarare om läsning av e-böcker generellt och några specifika böcker i synnerhet.

ebook by teclasorg, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  teclasorg 

Personligen tror jag att e-böcker (generellt) är något som kommer att bli alltmera vanligt då det ju är själva innehållet vi vill åt och inte främst den fysiska artefakten bok. Nu tror jag mig genast höra en rad invändningar mot detta som t.ex. ”det finns inget som går upp mot att öppna en ny bok”, ”ett hem utan böcker är ett fattigt hem” eller helt enkelt ”boken är det mest flexibla sättet att presentera det som någon skrivit”. Jo, jag kan i och för sig både förstå och hålla med om detta men vi kan också jämföra med musik som numera strömmas via nätet snarare än säljs som fysiska artefakter på skiva. En gång har även jag med vördnad tagit ut vinylskivan ur dess vackra omslag och själva skivan med dess omslag har liksom närmat sig den musik den faktiskt representerar i värde; det kan helt enkelt vara en härlig känsla att både äga och känna på såväl böcker som skivor.

Egentligen tror jag att vi i många fler tillfällen förförs av själva ”prylen” än vad den är till för att göra. Själv har jag alltid varit svag för kameror även om jag vet att kameran bara innebär en liten del av fotograferandet.  Det är inte kameran som gör fotografen eller fotot. Ett av de främsta exemplen på förförelse är väl bilar. Tänk vad vi laddar den fysiska artefakten bil med betydelser! Tänk så många självsäkra gubbar det fanns på landet där jag växte upp som talade om ”japansk skit” till skillnad från den svenska kvalitet som antogs finnas hos SAAB och Volvo. Tänk också hur många idag drömmer om prestigebilar som BMW, Audi och Mercedes när det nog egentligen skulle varit väl så fördelaktigt ur en rad synvinklar att köpa en Ford, Volvo eller varför inte en ”japan”. Nog är det något med själva den fysiska manifestationen som lockar? Kanske det dubiösa uttrycket ”körglädje”?

Eboken har däremot ingen fysisk manifestation utan här talar författaren mer direkt till oss ungefär som strömmad musik. Musikbranschen verkar också ha fattat att om man skall sälja stora volymer måste priset ner; detta gäller också appar som vi köper till våra telefoner och surfplattor. Bokbranschen däremot verkar inte ha hängt med här. Jag vill faktiskt inte betala drygt 150 kr för en ebok! Jo, om jag fick betala direkt till författaren kan jag mycket väl tänka mig att det kunde kännas rimligt att ersätta författaren för ett långvarigt arbete. Som det är nu antar jag att författaren enbart får en bråkdel av den nämnda summan.

Jag registrerade mig tidigare i sommar på en sajt som säljer böcker och därefter bombarderas jag – om inte dagligen så i alla fall flera gånger i veckan – med erbjudanden om köp. Böcker som jag skulle vilja läsa brukar alltjämt kosta ca 159 kr och såna kommer jag inte att köpa. Vid några tillfällen har det presenterats böcker för 19 kr men inte vill jag köpa böcker om ”5:1-diet” eller vad det kan vara. Jag har däremot köpt en bok av deckarförfattaren Arne Dahl för 33 kr. Jag tror att ca 30 kr är vad jag kan tänka mig att betala.

ebooks by fishbrain.randy@sbcglobal.net, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License by fishbrain.randy@sbcglobal.net

Men det fantastiska är att man alls inte behöver betala utan att vi i vårt land alljämt (kanske innan det privatiseras?) kan låna på bibliotek helt gratis – åtminstone för låntagaren själv. Med bibliotekskort kan man logga in på sitt bibliotek och hämta hem en bok efter eget val. Min läsplatta kan inte koppla upp till biblioteket direkt (men däremot till en kommersiell sajt) men min dator och surfplatta kan på några sekunder hämta hem en bok.

För mig har det alltid varit viktigt att undanröja de rent fysiska hindren för bokläsning; jag är egentligen intresserad av att läsa men jag tycker inte om att behöva vänta eller leta efter en bok (inte betala heller!). Jag vill läsa när jag är inspirerad och det finns en risk att det kommer sådant emellan som förtar inspirationen om det dröjer. Ett exempel på hur det kan gå till är mitt senaste lån Fjärilseffekten. Jag hade faktiskt gått till sängs för kvällen men då jag hade läst ut min senaste bok loggade jag in på biblioteket med min surfplatta och sökte bland eboksbeståndet. Jag lånade Karin Alvtegens Fjärilseffekten och det var egentligen den jag hade tänkt berätta om i det här inlägget. Men det får bli en annan gång.

Jag har också noterat att det faktiskt går mycket fortare att läsa på min ebokläsare än i en bok. Som gammal pedagog vet jag förståst att läsning inte i första hand är något tekniskt och att man inte kan läsa fortare än man fattar men det är något annat med det tekniska, nämligen själva handhavandet av artefakten som underlättas. I min ebokläsare, som är fjäderlätt dessutom, trycker jag bara på en knapp och nästa sida kommer upp. Dessutom ”vet” läsaren var jag slutade senast och jag behöver bara sätta igång den från viloläget och så är jag igång. En bonus är också att den finns inbyggd ordlista på engelska. Jag behöver knappast heller bekymra mig om laddningen då läsaren fungerar hela veckan (eller flera).

Den senaste månaden har jag därför läst Sven-Eric Liedmans Livstid, Arne Dahls Hela havet stormar (köpt!), George Orwells 1984, Ferdinand von Schirachs Fallet Collini och Karin Alvtegens Fjärilseffekten. Jag tror inte att jag hade läst dessa om jag skulle köpt eller behövt leta någon annanstans.

Kategorier
education politik samhälle

Vad var det ja’ sa?

Den artikel jag länkat till nedan styrker mig i min uppfattning att det aldrig någonsin bör bedrivas samhälleliga åtaganden med vinstintresse. För mig är det en fullständig anomali att bedriva vård, omsorg eller utbildning i avsikt att skapa vinster åt verksamheternas ägare. JB-koncernen är ett tacksamt exempel för mig i detta avseende. Tidigare har ju skandalerna kring äldreomsorgsföretagen pekat i samma riktning.

Sen är det en helt annan sak ifall privata entreprenörer skulle vilja testa ifall det går att vara effektivare eller på annat sätt utveckla olika verksamheter utan att i första hand drivas av vinstmaximering.

http://allehanda.se/opinion/ledares/1.6149631-privata-vinster-gemensamma-forluster

Kategorier
politik samhälle trafik

Fara bland andra

Inte sällan läser man i dagspressen om problem med trafikanter som far med höga hastigheter genom samhällen. Dessvärre bör, såvitt jag kan bedöma, det samhälle där jag själv bor kunna inta en mindre hedrande topposition i denna liga. Efter att ha kunnat studera trafiken på nära håll alltsedan 1976 tror jag mig veta ganska väl vad jag talar om. Men även om såväl mina observationer som argument utgår från en plats i min närhet, vill jag ändå betrakta detta som ett inlägg med generell giltighet.

History of UK speed enforcement by brizzle born and bred, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  brizzle born and bred 

 

Fartsträckan – visserligen med 30-skyltar – går rak genom samhället. Nyss fick den därtill en välbehövlig asfaltering. Ny asfalt blir emellertid som att ”kommma ur askan i elden” då det driver upp hasigheterna avsevärt hos de förare som ändå inte tänkt respektera 30-skyltarna.

Med den tidigare sönderkörda asfalten kunde det bli nödvändigt att minska hastigheten av flera olika skäl och det är just detta att man blir tvungen att minska hastigheten som är mitt huvudargument här. För att detta skall ske räcker det dessvärre inte att förlita sig på förarnas eget omdöme då detta varierar inom ganska vida gränser, om man väljer att uttrycka sig mer neutralt än vad man normalt gör i privata sammanhang. Privat kan man tillåta sig olika kategoriseringar – oftast mindre smickrande – av de som håller sig med personliga tolkningar av 30-gränsen. Ibland kan nog dessvärre rättsliga påföljder – oförenliga med svensk rättspraxis – anses lämpliga. Men alla sådana tankegångar bör man förstås hålla för sig själv och samtidigt sända en tacksamhetens tanke till att vi har ett objektivt och opersonligt rättssystem.

Den som händelsevis hoppats att risken att åka fast i en fartkontroll har en avskräckande inverkan på fartsyndaren kommer att bli besviken – främst av två skäl: fartkontroller är sällsynta och de sker nästan alltid vid fel tid på dygnet d.v.s vid en tid då de med eget tolkning av ”30” är relativt fåtaliga.

Som jag bedömer möjligheterna att få ner hastigheten återstår enbart möjligheten att det bokstavligen inte går att köra fortare än tillåtet. Här finns det trots allt en rad alternativ där en del är mer tilltalande och andra mindre. Vi börjar lite försiktigt och glider gradvis över till de mer repressiva åtgärderna.

  • Man kan måla väldigt tydligt, gärna måla så att vägen smalnar av. Måla gärna 30 upprepade gånger på vägen.
  • Man bör upprätta övergångsställen på ställen där fotgängare ändå korsar vägen, alltså fler övergångsställen – inte färre som verkar vara trenden.
  • Man kan sätta fartvarnare när man kör in i 30-området från vardera hållet för att påminna de som glömt.
  • Man kan höja upp övergångsställen och markera med färg och skyltar.
  • Man kan bygga chikaner så att det inte går att köra rakt; här finns många utmärkta exempel från olika kommuner.
  • Man kan sätta upp fartkameror (ännu bättre flera) i vardera änden där 30 km/h börjar.
  • Man kan, om inget annat hjälper, bygga vägbulor.

 

One-lane chicane 2 by Richard Drdul, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Richard Drdul 

 

Det finns som synes en rad åtgärder man skulle kunna vidta utan att begränsa själva framkomligheten. Om väghållaren faktiskt menade allvar med 30 km/h och inte slog sig till ro efter att ha ”gjort sin plikt och sänkt till 30”, skulle det väl vara ganska enkelt att få ner hastigheterna utan att vare sig utryckningsfordon eller tillfälliga omledningar av trafiken hindras.

 

Kategorier
education politik samhälle skola

Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Det finns en svårbegriplig kluvenhet i den svenska utbildningsdebatten. Detta skall jag försöka utreda nedan utan att det blir alltför långt.

En morgon läser jag i min lokaltidning att stadens gymnasiechef glädjer sig åt att gymnasieeleverna som grupp har höjt sitt resultat, mätt med betyg. Stadens gymnasieskolor lär också ha höjt sig några platser i ”gymnasieligan” d.v.s. de rankningar som har blivit så viktiga nu när allt skall vägas, mätas och konkurrensutsättas.

Den förklaring gymnasiechefen spekulerar i är att betygsfrågan har varit föremål för så mycket intresse och debatt i media att man nog kan anta att detta har fått lärarna att anstränga sig till det yttersta för att få eleverna att lyckas.

Dim or Bright? by Mr Jaded, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mr Jaded 

Är det så en gymnasiechef tänker idag? Han (ja, det är naturligtvis en han) ser alltså ett rakt och enkelt samband mellan vad lärarna gör och elevernas betyg. Jag föreställer mig att hans tankemodell är som en dimmer till ljuset; när man vrider upp blir det ljusare och när man vrider tillbaka blir det mörkare. Möjligen måste man tänka så utifrån en ledande position men ur ett annat perspektiv blir ju detta ett ganska naivt sätt att tänka. Låt oss återkomma till detta.

Det som får mig att inleda med ordet kluvenhet är att debatten å ena sidan, som nyss beskrivits, fokuserar på lärarnas arbete; här har ju tv spätt på med en serie om s.k. superlärare som ersätter de ordinarie lärarna och naturligtvis måste lyckas mycket bättre (för dramaturgins skull om inte annat). Å andra sidan finns en debatt om självständiga och ansvarstagande elever och studenter, ivrigt påhejade av IT-förespråkare och en-till-en strategin när det gäller datorer. Här handlar debatten om självständiga, kunskapshungrande elever som med den nya teknologins hjälp navigerar i informationsfloden.

I den ena tankemodellen är det alltså lärarna som likt en dimmer vrider på mer energi och åstadkommer högre betyg medan det i den andra tankemodellen är eleverna själva som med hjälp av s.k. ”undersökande arbetssätt” och den moderna teknologin åstadkommer bättre resultat (”student-as-active-learner”). Inget hindrar förstås att en kombination av dessa sätt kan leda till resultat. Dessvärre är det inte på det sättet som debatten förs.

Låt mig så återkomma till varför jag tycker att resonemangen som de förs är ganska naiva och saknar något mycket väsentligt. Under alla de år jag själv gått i utbildning tror jag aldrig någonsin att jag tänkt tanken att det skulle vara lärarens fel om jag inte lyckas (”blame-the-teacher-strategin”). Huruvida jag lyckats bättre eller sämre har alltid berott på min egen insats och eventuellt också på min egen förmåga att klara av det ena eller andra innehållet.

Under åren i folkskolan läste man läxor, blev förhörd och ansågs ”duktig i skolan” som det hette. Emellertid gick det ganska lätt och hårt arbete var det väl bara stundtals när man skulle lära sig några obegripliga saker utantill. I realskolan och gymnasiet blev det värre för där hade de ”duktiga” liksom anrikats och för första gången fick man kämpa. I realskolan gick det att kämpa sig upp igen. I gymnasiet kom visserligen näsan över vattenytan men där upptäckte jag att den nödvändiga förmågan att ta ut sig och inte ge upp faktiskt saknades. Att det skulle vara lärarnas fel om man inte klarade sig var en fullständigt orimlig tanke!  Detta hindrade naturligvis inte att man tyckte att vissa lärare var bättre än andra och att man därigenom inspirerades.

I dagens utbildningsdebatt upplever jag att elevens ansvar för sina studieresultat fullständigt saknas. Gymnasiechefen ovan tror att eleverna lyckas bättre för att lärarna undervisar bättre eller anstränger sig mer, som han uttrycker det, därför att det har varit så mycket diskussion om att eleverna inte blivit godkända. Eftersom ingen gymnasiechef, mig veterligt, har gått ut och sagt till eleverna att de måste lägga manken till och att det enbart är de själva som kan se till att de blir godkända genom hårt arbete, så skulle jag vilja erbjuda ytterligare en förklaring till det förbättrade resultatet.

Learning As An Active Process by Mister Norris, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mister Norris 

Varje lärare vet att, i en tid då man sätter sin tilltro till olika mätningar och där någon alltid kan ställas till svars om mätningarna utfaller på ett mindre  önskvärt sätt, det blir lättare för alla parter om man ser till att fler elever blir godkända; gymnasiechefen blir nöjd, eleverna och föräldrarna blir nöjda och läraren själv slipper en massa obehag. Det enklaste sättet för alla inblandade är förstås att sätta högre betyg så att skolorna står sig i konkurrens med andra, så att eleverna slipper slita med att lära sig, så att föräldrarna tycker att skolan är bra och så att lärarna slipper förebråelser för att så många är underkända.

Betygens relation till det faktiska kunnandet hoppas jag kunna återkomma till vid något annat tillfälle. Det är ett spännande område!

Kategorier
education politics politik samhälle skola

Behöver vi friskolor?

Den grundläggande frågan för det här inlägget är: Behöver vi ”friskolor” d.v.s. en sorts skolor där man av ideologiska skäl har fått tillåtelse att ställa sig utanför det normala skolsystemet och ändå få sin försörjning från ”skattebetalarnas pengar”. Mitt svar på denna fråga är ett klart och entydigt: nej, vi behöver inte sådana skolor.

For-Profit Education by Truthout.org, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Truthout.org 

Utanpå den ideologiska retoriken där valfrihet ligger som en grundsten finns en tunn fernissa av pedagogisk utveckling och frihet att experimentera. Lite lösare koppel än man har i de kommunala skolorna skulle förvissa kunna vara gynsamt för en pedgagogisk utveckling men dessvärre har det visat sig att det är helt andra drivkrafter som kommer i förgrunden.

På senare tid har det visat sig att en uppsjö av s.k. riskkapitalister (hur stor risk det nu kan vara när man får sina kommunala bidrag) har upptäckt att ”skattebetalarnas pengar”  som frikostigt delas ut till olika utbildningsbolag har varit något av ”gefundenes Fressen”  för profithungrande utbildningskoncerner som har lagt beslag på de lättförtjänta bidragen. De flesta av oss känner till debatten om skatteflykt till olika skatteparadis där man kan placera sina ”fådda” (kom ihåg Kurt Ohlsson!) pengar.

Om skolbolagen skall tjäna pengar vill de förstås ha elever som sköter sig och som kostar så lite som möjligt i extra resurser. Vi vet alla att detta har lett till en ökad segregation genom att föräldrar väljer skolor där man antar eller har hört av andra att problemen är små eller obefintliga. Detta skulle jag ju själv göra om jag hade barn i skolåldern! Ja, det skulle väl vara min plikt som förälder att försöka skapa en så gynnsam skolgång som möjligt för mina barn.

Emellertid leder detta till en uppdelning  av skolorna och på sikt kommer alla skötsamma och studiemotiverade att gå i en viss sorts skolor medan de som inte har dessa egenskaper liksom anrikas i andra skolor med mindre positiva karakteristika. Detta är inte särskilt svårt att förstå; det är i det närmaste självklart men politiskt svårt att erkänna för de som av ideologiska skäl vill ha det så här.

Vi är alltså på väg mot ett skolsystem där det är helt ok att välja bort det man inte vill ha. Skolan har därmed förändrats från att vara ”en spjutspets mot framtiden” som Olof Palme en gång uttryckte det till att var en plats där man (kortsiktigt) väljer bort det man vid ett visst tillfälle betraktar som problem. Här kan det vara på sin plats att påminna om att världens mest kapitalistiska och framgångsfixerade land faktiskt valde bort valfriheten  en gång på 60-talet och bussade svarta barn till vita skolor! Man kan möjligen fundera på om USA fått sin förste svarte president om inte det amerikanska samhället hade gått emot miljontals invånares valfrihet och tagit ett framåtsyftande samhälleligt beslut.

Det är naturligtvis frestande att dra en rad paralleller även till vårt eget land men låt mig bra nämna några kordord för den hugade att spekulera vidare kring: allmän folkskola, begåvningsreserven, grundskolan, könskvotering. Alla sådana här företeelser är sådana som måste behandlas på samhällelig nivå eftersom de enskilda individerna helt enkelt inte har den överblick som krävs för att fatta strategiskt viktiga beslut.

Efter att ha arbetat med utbildning i mer än fyra decennier tror jag mig veta en del om detta område och en lärdom är att man aldrig med säkerhet kan förutsäga den framtida livsbanan med utgångspunkt från eleven i skolan. Kvaliteten på skolans produktion – utbildade samhällsmedborgare – avgörs kanske först om tjugo år efter avslutad ”produktion” i vissa fall. I någon mening – om än omöjligt – vore ett retroaktivt skolval att föredra!

Skolval, åtminstone när det gäller  den tidiga skolgången, är en sorts anomali; det går inte att förutsäga produkten. Naturligtvis kan man av det ena eller andra skälet välja bort vissa betingelser för sitt barn och därmed skapa sig likasinnat sällskap nu när möjligheten finns. Ifall man nu har valt en friskola för att slippa ett visst umgänge, har man naturligtvis som en god förälder försökt skapa bästa möjliga miljö för sitt barn.

Förutom att man då har bidragit till en pågående segregering, något som man som enskild förälder inte kan ha dåligt samvete för, har man också tagit risken att barnet kan bli utan skola ganska abrupt. Om skolan drivs som ett aktiebolag, vill bolaget, ja inte bara vill, utan har även skyldighet att tjäna pengar åt aktieägarna. När aktiebolag går dåligt, måste detta åtgärdas. Detta gäller såväl skolor som korvhandlare som pizzerior. Nyligen lade den stora JB-koncernen helt enkelt ned i Borås och gymnasieeleverna stod utan skola. Till och med utbildningsminister Björklund var skakad.

Därför, käre läsare, välj undvik en friskola för om du och andra inte är lönsamma blir ni utan utbildning och måste sannolikt tas om hand av den riktiga skolan. Välj därför denna från början för då vet man att någon ansvarar för att man får gå färdigt sin utbildning utan avbrott.

Kategorier
fritid

Skorna tog slut före mig!

Kring sekelskiftet, som jag brukar kalla millenieskiftet, sprang jag mitt första Göteborgsvarv. Med en med viss bävan stod jag på startlinjen medan minuterna sniglade sig fram tills dess att det var dags för min startgrupp att långsamt sega sig över startlinjen – man behöver ju inte jäkta och armbågas för tiden räknas när man passerar linjen. Jag hade aldrig sprungit en ”halvmara” tidigare och det var med viss respekt som man gav sig iväg. Precis som när jag åkte Vasaloppet för första gången en gång i ”forntiden” när jag var ca 40 år trodde jag att man skulle gå in i i den ökända ”väggen”. Dessbättre inträffade aldrig detta vare sig i Vasaloppet eller i mitt första Göteborgsvarv. Detta hindrar dock inte att man har stor respekt för en sträcka man inte vet så mycket om innan man har sprungit första gången.

Då, vid sekelskiftet, hade man alltjämt tiden i tankarna och det fick ju inte ta för lång tid om man skulle komma ut med hedern i behåll. Eftersom det var första gången var man ju också lite osäker om hur mycket man orkade. För att göra pinan kort kan jag berätta att när man kom till svängen vid Sprängkullsgatan kändes benen som om man släpade två timmer- eller i alla fall massavedsstockar och man förbannade inom sig det motlut på Övre Husargatan som man tidigare aldrig observerat. I alla fall gick det att släpa med sig benen ända in på Slottskogsvallen och man tyckte att man nog hade varit lite duktig i alla fall. Det var ju första gången.

Dessvärre fick väl duktigheten sig en liten knäck när man senare fick veta att den som vunnit – en liten lätt man från något afrikanskt land – hade sprungit nästan exakt en timme fortare än jag. Nu var ju inte min tid – strax över två timmar – något att yvas över men tänk att han sprungit en hel timme fortare på den sträckan!

Sprungit klart! by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

 

Efter pemiären har det blivit ett Varv varje år utom vid något tillfälle då jag varit förkyld och de kommande åren var jag som bäst ca 10 minuter snabbare än vid första tillfället. Numera har jag dock lagt rekordambitionerna på hyllan och nöjer mig med att springa hela tiden och samtidigt glädja mig åt att numera bli slagen av dottern.

Så många par skor har jag emellertid inte slitit ut då jag egentligen inte tycker särskilt bra om att springa. Skidor, skridskor, cykel eller kajak är bra mycket roligare. Mina senaste skor höll nog i fem eller sex varv med lite träning varje vår.

Kategorier
politik samhälle

Den individualistiska fällan!

Följande är ett diskussionsinlägg som svar på en krönika i en dasgstidning där jag argumenterar mot skribenten.

2010_07_09 Individualism by Gwydion M. Williams, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Gwydion M. Williams 

När du berättar dina hjärteknipande historier om stackars fru Karlsson som behöver bidrag till nya skor och herr Mustafa som vill välja skola till sina begåvade barn i sitt nya hemland, går du i samma fälla som jag själv gått i en gång. Hör här!

Jag brukade tänka att orättvisa förhållanden för kvinnor eller rentav kränkande behandling inte var något som egentligen rörde mig eftersom jag alltid sett jämlikhet mellan könen som en självklarhet. Att jag skulle utöva våld eller andra former av övergrepp mot kvinnor har jag alltid betraktat som helt uteslutet. Kort sagt en ganska reko individ.

Men i diskussioner med lite mer medvetna personer har jag kommit att bli medveten om att samhälleliga orättvisor inte kan förstås utifrån enskilda individers val utan istället handlar om samhälleliga strukturer.

Det är visserligen hjärteknipande att fru Karlsson förödmjukas inför de sociala myndigheterna och att herr Mustafa vill välja bort den dåliga skolan för att hjälpa sin dotter; vi är säkert överens här. Problemet är att dina exempel ingår i en strategi där samhälleliga problem och brister görs till enskilda individers val; det är samma retorik som ”skattebetalarnas pengar”, ”mer i plånboken” o.s.v.

Dessvärre är det så att skattebetalarnas pengar inte kommer att hjälpa vare sig fru Karlsson eller herr Mustafa för det är ganska osannolikt att vi vill öppna våra individuella plånböcker för att köpa skor åt fru Karlsson eller satsa på bättre skolor åt herr Mustafas begåvade barn. När pengarna väl hamnat i vår ägo vill vi hellre använda dem till egen konsumtion, det som dina partivänner beskriver som ökad ”köpkraft”.

Av dessa skäl, förstår du, måste man skapa åtgärder på samhällelig nivå som undanröjer de sociala orättvisor som gör att fru Karlsson förnedras hos sociala myndigheter och som gör herr Mustafas skolval onödigt därför att alla skolor är likvärdiga.

Till skillnad från dig tror jag faktiskt att Sjöstedts inriktning skulle ha större möjligheter att skapa det goda samhället än den inriktning som sätter sin tilltro till ett ojämlikt samhälle där drivkraften består i att försöka välja bort de brister som paradoxalt nog skapas just av dessa val.

Kategorier
politics politik samhälle

Flykting

Härom dagen läste jag en av de mest begåvade satirer jag träffat på sedan Tage Danielssons oöverträffade satir om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. För yngre läsare måste man kanske förklara att TD parodierade de som uttalade sig tvärsäkert om att det var osannolikt att en kärnkraftsolycka skulle inträffa här i vårt land. TD påtalade då att även förespråkarna där kärnkraftsolyckan hade hade hänt hade uttalat sig om att sannolikheten för en olycka var näst intill obefintlig. TD ifrågasatte då på sitt oefterhärmliga vis om olyckan faktiskt hade hänt eftersom sannolikhet att detta skulle ske var så försvinnande liten. En parodi där man får skrattarna på sin sida i ett så allvarligt ämne är förstås ett starkt påtryckningsmedel. Nåväl, den satir jag läste har väl nästintill ”harrisburgklass”.

Tage Danielsson by Daniel Gimbert, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Daniel Gimbert 

 

Sarah Olsson – som jag alls inte känner till – skriver så här: ”Skippar du midsommar i år?” Frågan är riktad till sverigedemokraten Erik Almqvist som har utvandrat till Ungern därför att han känner sig hotad och förföljd i Sverige. Nu är det förstås tacksamt att ställa denna fråga till en politiker som företräder ett parti som har mycket bestämda uppfattningar om invandrare. Nu har Erik Almqvist själv blivit invandrare och Olsson ställer med hjälp av Sverigedemokraternas egna programförklaringar en rad intrikata frågor till Almqvist.

Först skriver  Olsson att sd:s partiprogram säger att man skall på sikt överge sin ursprungliga kultur och identitet om man skall bli en del av den nya nationen. Kommer Almqvist att skippa midsommar redan i år eller blir det först nästa år?

Han bör förstås också kommunicera med myndigheterna på det samhällsbärande ungerska språket. Men är det okey att man kommunicerar med sina vänner på engelska?

Eftersom Almqvist har flyttat till Ungern därför att han ser sig hotad av vissa grupper är han väl att betrakta som flykting och därför bör han förstås bara stanna i det nya landet så länge som situationen är livshotande. När det finns möjlighet att återvända till hemlandet, bör väl Ungern hjälpa till med resurser så att han kan återvända till sitt ursprungliga hemland? Det kan bli problem att besöka Sverige om han ser sig som flykting för om det finns möjlighet att besöka Sverige borde han ju omedelbart utvisas ur Ungern.

Welcome Refugees by Takver, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Takver 

 

Flyktingen måste också ha testat sig för olika epidemiska farsoter innan han lämnade sitt land. Olsson antar att Almqvist testade sig bl.a. hiv och turberkolos så att detta inte sprids i mottagarlandet. Nu finns ju en risk att den som måste fly hals över huvud inte hinner med såna tester och då får man kanske ta sitt straff eller testa sig på plats och vara försiktig i umgänget med andra tills resultaten föreligger.

Det kan naturligtvis vara svårt att assimileras i ett nytt land. Om det skulle bli så svårt att att Almqvist finner det nödvändigt att att återvända till Sverige, skulle han ju kunna ansöka om ett behovsprövat individuellt återvandringsstöd. Det vore naturligtvis en stor vinst för Sverige om Almqvist återvandrade och det skulle också kunna utgöra en stark förebild för andra svenska invandrare i Ungern.

Ovan har jag mer eller mindre återgett vad Sarah Olsson skrivit. Jag tycker att hennes inlägg är ett exempel på en kreativ parodisk idé. Den blir inte sämre av att alla de parordiska inslagen är hämtade från Sverigedemokraternas egna dokument och principprogram.

Det som förvånar mig är att en medlem i sd ens kan komma på idén att utvandra när han kommer från ett parti med så uttalade åsikter om invandrare. Sannolikt ser inte Almqvist sig själv som en invandrare av ”den sorten” som hans parti brukar ha åsikter om. Kanske tycker rentav att han med sin bakgrund kan vara en tillgång, en sorts specialistkomptens, i det nya landet.

Referens: Fria Tidningen 4 maj 2013

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
politik samhälle

Skapa pengar?

Vi har också nyligen fått veta att vi måste jobba allt längre i framtiden. Å andra sidan verkar det som om vi blir alltmer produktiva. Hur kommer det sig då att vi inte behöver arbeta mindre tid? Kanske har det med det magiska begreppet tillväxt att göra?

Vi har lärt oss av de som antas begripa att tillväxt är nödvändig och att detta inte är något som behöver ifrågasättas. Men någonstans känner vi nog var och en att det måste vara något som inte stämmer om vi kräver en sådan tillväxt att planeten kollapsar.

Money Hungry by Tobyotter, on Flickr

Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Tobyotter 

En forskare vid namn Yoshi Frey skriver i en tidningsartikel att han efter många års eknomisk forskning kan förklara vad det är som driver tillväxtideologin. Det handlar om att man ”skapar” pengar! Vanligtvis associerar vi väl uttrycket ”skapa pengar” med någon sorts falskmynteri. Att tillverka pengar är ohederligt; dett har vi lärt oss sedan barnsben.

Ekonomiforskaren kan förklara att bankerna skapar pengar av skulder (tänk om man kunde göra det!). Vår naiva ”barnatro” att bankerna lånar ut våra pengar till de som för tillfället behöver dem får sig en rejäl törn när Frey säger att bankerna inte lånar ut pengar som de lånat in utan istället lånar ut vårt löfte om att betala tillbaka med ränta. Det blir alltså någon sorts låtsaslån!

Om (när) räntorna höjs, måste vi ockå betala tillbaka mer och då måste vi arbeta mer. Det är alltså detta som är tillväxt!? Om jag förstår det rätt är det alltså så här: Banken lånar ut pengar som den inte den inte har. Genom att utnyttja samhällets regelverk (t.ex. kronofogden) kan alltså banken försäkra sig om att den som lånat får ”lånet” tillbaka. Med förvissning om att så sker, kan banken fortsätta att låna ut låtsaspengar mot löfte att få dessa tillbaka som riktiga pengar och på så vis skapar man ”hjul som snurrar allt fortare”. Kan det vara så?

Vi har ju lärt oss att evighetsmaskiner inte är möjliga. Här verkar det dock som man har uppfunnit en sorts evighetsmaskin som fungerar genom att man driver den med pengar som inte finns, ungefär som att hålla fyr i en brasa där man bara har ett löfte om ved imorgon.

Om det är så här, kan ju inte tillväxten vara en nödvändighet som vi förletts att tro utan en sorts ideologi eller strategi med vilken man skapar en skenande karusell – en sorts kollektivt vansinne om man så vill – där vi hela tiden vill ha mer och mer (jag också naturligtvis). Vi vänjer oss vid att köpa på kredit. De stora elektronikkedjorna skriker regelmässigt: Köp nu betala senare!

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.