Kategorier
politics politik samhälle

Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.

De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?”  eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.

EGOcentric Promo (2010) by PureBlackLove, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  PureBlackLove 

 
Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller?  Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!

Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta,  är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?

Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.

Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.

I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.

Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp.  Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).

Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.

Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.

1842 by Eva the Weaver, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Eva the Weaver 

 
Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.

I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!

Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
politics samhälle

Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.

ENVIRONMENT by Enokson, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Enokson 

 

I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.

Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?

Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?

Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma  ”att hållbarhet kräver tillväxt”.  All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.

Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och  den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.

Fundamentalism... by sagesnow, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  sagesnow 


Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.

Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
samhälle

Minnesmärken och varumärken

Jag läser i Fria Tidningen den 13 mars 2013 om Nidarosdomen i Trondheim (jag har faktistkt varit där), en byggnad med ca 700 år på nacken. Dit vallfärdades också vår superkändes från medeltiden, Den  Heliga Birgitta, till Olav den Heliges reliker. Idag får den 700-åriga katedralen konkurrens av ett nybyggt storhotell.

Nidaros Cathedral by Kamil Porembiński, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Kamil PorembiÅ„ski 

Hotellet skall bli en signal och ett landmärke enligt skribenten och är avsett att väcka internationell upmärksamhet. Det lär ha smällts upp på ett par år. Detta skall jämföras med de 300 år som tog att bygga domen.

Miljardären Stordalen (som ju äger det nya Posthotellet i Göteborg) lär ha sagt att det nya hotellet är ett hotellens Nidarosdom och han gläds åt  hotellet som nu reser sig 30 meter över marken jämfört med Nidarosdomens 20 meter.

Idag är det viktigt att synas och ”bygga varumärken” och det verkar inte heller finnas något problem med finansiering när det gäller spektakulära byggnader som Turning Torso i Malmö eller varför inte den ny Friends Arena i Stockholm för att bara ta några exempel.

Här kan jag förstås inte låta bli att associera till en svensk småstad, nåja medelstor stad med svenska mått mätt, Borås stad. Man planerar att ”sätta Borås på kartan” med en antagligen alldeles onödig skyskrapa, synlig från den motorväg som bisarrt nog klyver staden i två hälfter.

I detta sammanhang kan man nämna att man redan i grunden har förändrat stadens skyline sedd från väster med arkitektonisk skapelse som får den välkända Gustav Adolfskyrkan att sticka upp som en uppochnedvänd glasstrut bakom en murliknande byggnad i grått och svart glas.

picplz_upload by MarkusMarkusMarkusMarkus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  MarkusMarkusMarkusMarkus 

Det något paradoxala är att denna byggnad som på ett
mycket okänsligt sätt förändrar stadens skyline faktiskt är en estetiskt tilltalande byggnad. Den är dessutom huvudkontor för ett framgångsrikt lokalt företag som valt att bli förbli på hemorten trots framgången.

Att ett företag med rötter i Borås väljer att förlägga sitt huvudkontor i staden och dessutom väljer att visa upp sig genom en arkitektoniskt spännande byggnad är förstås enbart positivt men man kan kanske befara att stadens styrande upplevt en sådan eufori över detta att de inte velat ställa några krav alls på läget av rädsla för att inte få hysa detta huvdukontor.

Huruvida de styrande i staden lagt sig på rygg och bildligt blottat strupen för det framgångsrika företaget vet jag alls inget om men det gjordes en intressant jämförelse i Borås tidning för ett tag sedan med gamla tyska städer där man var mycket restriktiv vid uppförandet av moderna byggnader som i grunden förändrar stadens traditionella utseende.

Kanske är det helt enkelt så att man har andra prioriteringar i Borås och därför värderar inkomster och den status  ett företag i en spektakulär byggnad innebär högre än en bevarad stadsbild. I detta avseende finns en viss tradition att falla tillbaka på, så helt traditionslöst har man definitivt inte handlat.

Kategorier
e-reader politics samhälle

Genialitet eller självupptagenhet?

I ett tidigare inlägg nämnde jag den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand. Detta var efter att jag hade läst en debattartikel där skribenten påpekade att centerns partiledare Annie Lööf hade uttryckt sig positivt om Rands tankevärld. Debattören benämnde Rand som ”egoismens iskalla prästinna” och såg vissa likheter mellan den politik som centerledaren vill införa och Rands budskap. Personligen hade jag aldrig ens hört talas om Rand och därför kände jag ett behov av att informera mig ytterligare.

Det var inga problem att hitta information på nätet och snart insåg jag att den person som jag inte ens känt till namnet på var mer eller mindre en ikon i vissa kretsar och stod för en filosofisk riktning som benämndes objektivismen. Jag fann också att Rand var en skönlitterär författare med stor spridning. Återkommande påpekades att hon var den författare som näst Bibeln påverkat flest amerikaner.

Det var så jag hittade romanen The Fountainhead, ett 600-sidigt verk som varit mitt sällskap under ungefär en månads tid. Romanen utspelar sig i New York under det tidiga 1900-talet, ungefär fram till 30-talet om jag minns rätt. Det är skyskrapornas tid och huvudpersonerna är två arkitekter, Howard Roark och Peter Keating. Det finns visserligen avsevärt fler huvudkaraktärer i romanen men Roark och Keating är varandras motsatser. För den som inte vill eller hinner läsa boken finns gott om sammanfattningar på nätet.

Skyscrapers in New York, April 2009 by FromTheNorth, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  FromTheNorth 

 

Den som blir ett uttryck för Rands filosofi är Howard Roark som vägrar att kompromissa med sina ideal oavsett vad det kostar honom. I romanen vägrar han att anpassa sig till det som är ”den goda smaken” eller vad ”folk vill ha” vilket återkommande blir problematiskt för honom. Samtidigt vinner hans osjälvständige motsats Peter Keating stort anseende genom att hela tiden känna av vad som lönar sig.

Det är i Howard Roarks personlighet som Rands filosofi kommmer till uttryck. Roarke vägrar alla slags kompromisser när det gäller hans skapande. Han vägrar också varje form av samarbete med andra. På ett plan bryr han sig inte ens om vad andra människor tänker utan det är den egna originaliteten och skaparförmågan som han brinner för. Detta är en mycket förenklad beskrivning av den huvudperson som jag uppfattar stå för Rands filosofi.

En författare har alla möjligheter att förföra sina läsare och under läsningen tar jag givetvis Roarks parti fullt ut men jag är osäker om hur en sådan person skulle fungera i verkligheten eller om man ens skulle uppskatta honom.

Rand med en bakgrund i Sovjetsamhället tar avstånd mot allt slags kollektivt tänkande oavsett om det är kommunism, nazism eller fascism. Hon tar följdriktigt också avstånd från religion.  Hennes ideal är den individuellt skapande människan, en tradition från da Vinci, Michelangelo, Galileo som Roark ingår i. Alla med nyskapande idéer har fått problem av olika slag men de som har hållit stånd har gått segrande ur striden sett ur ett historiskt perspektiv.

Fountainhead by Rodrigo Paoletti, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Rodrigo Paoletti 

 

I romanen är det lätt att förakta Peter Keating som genom ”wining and dining” vinner sin berömmelse. Jag tror att vi alla har vissa problem med en sådan peronlighet. Däremot är det kanske inte lika uppenbart för oss att även de som är på tvärs och protesterar mot allt och alla också i lika mån använder andras uppfattningar som något att ta spjärn mot. Såväl medlöparen som den oppositionelle är enligt Rand beroende av andras uppfattningar. Roark däremot håller varken med eller protesterar eftersom han enbart är engagerad i sitt eget skapande.

Detta är naturligtvis en starkt förenklad bild av Rands filosofi men vad jag ville säga med detta inlägg är väl egentligen att jag var lite som Peter Keating när jag skrev mitt förra inlägg där jag ställde upp på en bild av Rand, en bild som man kanske ”bör” ha. Nu när jag läst ett av hennes verk, kan jag faktiskt säga att det gav mig stor behållning. Det är ingen tvekan om att hon har skapat något stort. Kanske är även hon själv som Roark när hon i förordet beskriver hur ingen ville publicera hennes bok därför att man inte trodde att läsarna skulle uppskatta den.

Även om jag förförs av bokens personer, speciellt av huvudpersonen Roark, är jag alltjämt tveksam till vilka konsekvenser  hennes filosofi skulle kunna få om de uttalades och sattes i verket av en svensk politiker (som Lööf t.ex.). Vårt samhälle är trots allt uppbyggt på  kompromisser och kollektiva lösningar. Jag är inte övertygad om att det skulle gynna samhällsutvecklingen om var och en skulle driva sin egen agenda.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.5 Sweden License.

Kategorier
fritid

Vårens is

När jag såg två personer åka skridskor på sjön hemmavid på torsdagseftermiddagen visste jag att det inte fanns något tvivel om vad jag måste göra på fredag efter jobbet. Sol och vind hade polerat bort snön så att isen låg bar och glänsande. Hade vi tur, hustrun och jag, kunde vädret hålla i sig hela helgen och då kunde vi kanske åka även under lördag och söndag.

Is by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Det frös till på kvällen och den snö som smält under dagen bildade en ganska förrädisk isskorpa på vägen när vi vände hemåt. En mötande kvinna med hund såg sig föranledd att fälla en kommentar om isen och vintern. ”Ja, nu hoppas vi att den här isen går bort och att det blir vår”, sa hon.

Vanligtvis väntar sig människor att man skall förena sig med dem i ett utdraget lamenterande över den vinter som aldrig vill ta slut ”så att det kan bli vår någon gång”. Min kommentar kom antagligen som en fullständig överraskning, då jag sa att, nu ville jag pröva att åka skridskor först, när det äntligen hade fryst på så att isen såg jättefin ut. Hon tittade lite underligt på mig, uttryckte några obestämbara meningar och gick sedan vidare med med sin hund. Hon undrade säkert vad det var för en knäppskalle hon mött på vägen.

Nästa effermiddag utrustade hustrun och jag oss med skridskor, stavar, ryggsäck, livlina, isdubbar och hjälmar på (min hjälm hade dessutom en kamera på toppen). Sålunda utrustade passerade vi genom samhället där människor var sysselsatta med olika vårsysslor. De städade ur sina bilar, plockade i sina trädgårdar och sopade gångar från sand. Antagligen utgjorde vi en ganska bisarr syn där vi gick med vår vinterutrustning.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=pJ2M4sEIsGo]

Väl nere på isen tryckte jag igång hjälmkameran och vi satte på oss skridskorna och drog iväg rakt emot eftermiddagssolen. Vi njöt i fulla drag även om isen var lite ojämn. Efteråt visade våra gps:er att vi tillryggalagt väl över en mil när vi åkt kors och tvärs och letat efter speciellt blank is eller sökt efter intressanta motiv att fotografera.

DSC07173 by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008

Lägg till det jag nyss berättat, att även lördagen och söndagen kunde ägnas åt skridskoåkning. Frågan är om vi det inte måste bli en tur på måndag också om vädret håller sig.

Jodå, måndagen bjöd på än bättre väder för nu hade det upphört att blåsa. Kl fem på måndagskvällen var det åter dags men den här gången fick jag ge mig ut ensam. Nu hade också den mystiska spricka som av hittills outgrundlig anledning återkommer varje år återkommit. Turligt nog syntes den på långt håll med solen i ryggen.

Spricka by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Annat var det en gång för flera år sedan då hela familjen var ute och åkte på eftermiddagen med solen rakt i siktfältet. Hustrun, som åkte en bit framför far och barn som väl höll på med klubba och boll, blev plötsligt bara en hjälm ovanför vattenytan. Sonen uppfattade händelsen först och ropade: ”Hon ramlade i!” Det hela var ganska ofattbart för vi hade ganska nyligen åkt förbi samma ställe åt andra hållet och då såg vi nga tecken på öppet vatten. Lyckligtvis kunde vi hjälpas åt att få den badande på fast is mycket snabbt igen.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
politics samhälle

Kartan och verkligheten

Med utgångspunkt från en satirisk bild i Joseph Hellers Moment 22 av fenomenet bombmönster skriver statsvetaren Patrik Hall en mycket tänkvärd artikel – När kartan blir viktigare än verkligheten – i Pedagogiska magasinet, 2013-02-19.

De s.k. bombmönstren är ett sätt att driva med vissa höga militärers förtjusning i att kartlägga hur bomber faller i vissa mönster över ett mål snarare än hur väl de träffar sina mål. Hall menar att detta har stora likheter med hur de som har ansvar för offentlig verksamhet – skolan i exemplet här – förlitar sig till olika mätningar och rapporter om verksamheten.

I love comparing maps and their on-the-g by florriebassingbourn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  

Låt mig ta några exempel som jag själv tänkt på långt innan jag läste Halls artikel. En beskrivning av något innebär alltid en reduktion, en reduktion som i många fall kan vara nödvändig för att man skall kunna se mönster. Emellertid är det också mycket som inte framgår av en sådan beskrivning, framförallt inte om den läses av en som inte är bekant med den verksamhet som beskrivs. Hall talar f.ö. också om beskrivningar på avstånd som gärna får en bedräglig tydlighet eftersom de har ett stort avstånd till den praktik de beskriver.

Den som tycker om att vandra i fjällen kan sitta hemma och läsa fjällkartan och se framför sig alla de naturscenerier som där beskrivs. Man kanske ritar in rutter eller bestämmer sig för att följa rösade leder. När man sedan står där beredd att starta sin vandring, upptäcker man en hel del som inte fanns med på kartan. För det första är det kallt och regnar oavbrutet (naturligtvis inte alltid men det fanns i alla fall inte på kartan). I andra fall är vädret lugnt och solen skiner så som man hade föreställt sig, men nu överfalls man av myriader av myggor. Den väg man hade tänkt vandra, där det var så grönt och fint på kartan, visar sig vara fjällvärldens tätaste videsnår där man sjunker ner till anklarna i våtmark för varje steg. Om man däremot gjort några fjällturer och redan träffat på allt detta, vet man att det är så det är och man blir inte särskilt överraskad. Likaså kan den vane orienteraren som läser en karta över den terräng där hon eller han tänker hitta kontroller kan med stor säkerhet förutsäga terrängens beskaffenhet med hjälp av dagens detaljerade orienteringskartor.

Min poäng här är att för att verkligen kunna dra nytta av en beskrivning av verkligheten måste man också känna till den verklighet som beskrivs; det är först när man känner till den ostrukturerade och oförutsägbara praktiken som man kan dra verklig nytta av beskrivningar av densamma. Jag återkommer till detta.

Det är osannolikt att den som läser rapporter, mätningar och beskrivningar av en verksamhet också känner till hur det är att agera i denna verksamhet. Visserligen kan man kanske hävda att det inte alltid är nödvändigt att den ansvarige måste känna till varje detalj av en verksamhet, kanske är det inte ens önskvärt? Det hade förstås varit ett helt annat problem för höga militärer att skicka upp våg efter våg av skyttesoldater ur skyttegravarna under första världskriget, om de fått uppleva den verklighet som skyttesoldaterna upplevde. Fast det hade nog sparat liv! Men låt mig återvända till mer vardagliga verksamheter, att uppfostra barn t.ex.

Camouflaged command post  / Trench armou by drakegoodman, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  drakegoodman 

Man brukar ofta säga att det första barnet i en familj blir lite av försökskanin därför att föräldrarna inte har några erfarenheter av att vara föräldrar. En del nya föräldrar har dock en tygghet i sina egna upplevelser av att vara barn genom ett gott förhållande till sina egna föräldrar; andra kan ha motsatta upplevelser. När det gäller det senare fallet, känner jag personer i min närhet som då har förlitat sig på en mer intellektuell än känslomässig strategi och ”hemfallit” åt den för tillfället mest populära barnpsykologin och uppfostrat ”by the book” i övertygelse om att det är så det skall vara, kanske i strid med vad man egentligen skulle vilja göra. Jag menar att detta är ytterligare ett exempel på hur kartan (bombmönstren – och här kan det verkligen bli bombmönster om barnet antas må bra av att ha sin frihet att kasta mat omkring sig) blir viktigare än att agera i den rådande situationen.

Under åtskilliga tillfällen har jag också träffat på lärarstuderande som under sin högskoleförlagda tid får en sorts slagsida åt olika teorier om lärande och bara väntar på att få gå ut och ”omsätta teorierna i praktiken”. Nu skall man alls inte tolka detta som att jag raljerar över teorier om lärande, barnpsykologi eller strukturerade beskrivningar av något utan mitt huvudargument är hela tiden att för att ha någon nytta av begreppsliga beskrivningar måste man också ha en kännedom om det som beskrivs, vilket inte alltid är så lätt, men då, menar jag, måste man också vara så insiktsfull att man inser detta. Man kan inte stå och fundera över vilken psykologisk teori som är mest tillämplig om skolbarn håller på att slå varandra sönder och samman!

The Psychoanalytic Study of the Child by interpunct, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  interpunct 

Hall slutar sin artikel med att styrning av verksamheter genom frikopplade beskrivningar skapar en viss typ av relationer mellan de styrande och de styrda. De styrda blir ansvariga (accountable) inför de styrande och måste visa upp rätt resultat (”Varför är det så många underkända i din klass?”). Styrning genom att ställa de styrda till svars genom olika mätningar kallas i andra sammanhang för New Public Management och det är det som Liedman i sin bok Hets! riktar en förintande kritik emot.

Alldeles mot slutet skriver Hall att det finns en stor risk att behovet av att visa upp ”rätt” måluppfyllelse eller vad som för tillfället skall kontrolleras, riskerar att motverka möjligheten att bedriva en bra utbildning; detta var kanske inte avsikten med kontrollen? Den senaste debatten härvidlag är väl den om dokumentationsraseriet i våra olika skolformer.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

Kategorier
e-reader education

E-böcker

Om man skall tro min fru, är det nog så att jag blir lite besatt av olika saker och att dessa ”saker” då tar väldigt mycket tid periodvis. Jag ser det förstås ur ett annat perspektiv och tycker om att lära mig nya saker. Nu skall jag inte ta er tid med att tala om mig själv utan mitt ärende idag är e-böcker. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta (e-book reader) som jag blev väldigt förtjust i och jag kunde inte komma på något bra skäl till varför man skulle ha en dator utan tangentbord (en surfplatta). Nåja, jag föll förstås för den, ”pekdatorn” (surfplattan), för några månader sedan. Men jag är mycket noga med att det heter surfplatta och inte det andra ordet som påminner om grodans släkting eftersom jag tillhör ”den andra sidan”.

ebook reader in mostra by pandemia, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  pandemia 

I vilket fall är det väldigt behändigt att låna e-böcker från bibilioteken; det är visserligen lite DRM-krångel som gör att man måtse blir klar under en viss tid men i allmänhet går det så fort att läsa på ebokläsaren att det löser sig och man kan låna om ifall detta skulle behövas. Man kan förstås läsa på surfplattan också men ebokläsaren är snäppet bättre om det bara handlar om att läsa eftersom jag upplever att man alltid råkar peta på skärmen på plattan och då händer det något som man kanske inte ville skulle hända just då. Dessutom kan du läsa i starkt ljus (måste ha ljus) eftersom skärmen inte lyser. På stranden i starkt solsken blir den bara bättre! Här finns ytterligare ett inlägg som jag skrev tidigare.

Nästa steg, och nu kommer besattheten, är emellertid att skapa eböcker själv. Varför skall man göra detta? Kanske främst för att det är intressant men också för att eboksformatet är mycket behändigare än t.ex. pdf-formatet då det lätt anpassar sig till olika läsredskap. Mobilen har ju en ganska liten skärm (även om den blir allt större) och en pdf kan bli lite liten eller få konstiga radbrytningar där. Eboksformatet .epub är däremot ett format som skalar om precis som en webbsida. Blir fönstret mindre bryts raderna i kanten precis på samma sätt som när du minskar storleken på webbläsarfönstret. Om man då kan skapa en .epub-fil eller åtminstone en .epub också, då har man gett användaren flera möjligheter att läsa bekvämt.

Jag har testat några sådana här lösningar. Ett umärkt program som faktiskt kan skapa .epub-filer är Calibre http://calibre-ebook.com/ Det är gratis och mycket kraftfullt; jag kan bara en bråkdel av vad programmet förmår. Nu kan man inte slänga in vilka filker som helst i Calibre och hoppas att det skall bli eböcker men det får man läsa på själv.

(Observera att detta är en bild från nätet och inte alls mina böcker!)

Ett annat utmärkt gratisprogram som jag håller på att utforska heter Sigil. Man kan gå till den här sidan och hitta nedladdningar för olika operativsystem http://code.google.com/p/sigil/

För att göra en lång historia lite kortare, behöver man också en ebokläsare i sin dator (kommer med Calibre), i sin platta eller i sin mobil. Ebokläsaren har en sådan från början. Jag har prövat två ebokläsare för mobilen MoonReader (finns gratis eller Pro) och plattan samt Aldiko för plattan (finns gratis och Premium med liten avgift). För biblioteksböcker finns Adobe Digital Editions som handskas med DRM (digital rights management eller digital restrictions management som jag säger). Med Adobe Digital Editions kan man läsa i sin dator och föra över till platta eller ebokläsare.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
education politics samhälle skola

Global farsot i utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den ”farsot” som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet ”germ”. Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=TdgS–9Zg_0]

Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att ”accountability” är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje ”giftet” som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för ”reformrörelsen” utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

Creative Commons License

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Kategorier
politics samhälle

När nya kvastar sopar

Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”

Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.

Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.

Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.

Anna-Karin Hatt möter Thorbjörn Fälld by Anna-Karin Hatt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Anna-Karin Hatt 

I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.

Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.

Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.

White Witch by Watt_Dabney, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Watt_Dabney 

Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.

Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.

Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.

Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.

Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”!  Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?

Vestigia terrent by Arenamontanus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Arenamontanus 

”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Kategorier
samhälle

Traditioner i fara!

En person beskriver hur han (ja det är en man) stiger upp klockan 5 en vintermorgon för att han och barnet skall hinna till skolans luciafirande. Detta fakiruppdrag utför han gärna då han vet att luciatraditionen är viktig för svenska skolbarn och för deras föräldrar.

Lucia paÌŠ Danderyds gymnasium 2013 by ENPark, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  ENPark 

Händelsen får bli utgångspunkt för en liten betraktelse om de förment svenska traditioner – speciellt de som avsätter spår i skolans aktiviteter – väcker så många känslor. Ingen har väl kunnat undgå att märka den debatt som ”rasar” om huruvida man skall få ha skolavslutning i kyrkan eller inte. Låt oss återkomma till detta lite senare.

Den yrvakne mannen på väg till luciafirandet fortsätter emellertid sitt funderande kring traditionerna och tankarna går till debatten om att alla nytillkomna svenskar håller på att ”rasera der gamla svenska traditionerna”. Han funderar på vad som ursprungligen är svenskt. Lucia? Han tänker att det nog under årens lopp har kommit in en massa traditioner från andra länder som vi på något sätt vant oss vid att betrakta som svenska. Kanske har det funnits motstånd mot dessa en gång. Kanske hotade Lucia svenskheten?

En intressant jämförelse (som han inte gör) är mattraditionerna. Här har vi under årens lopp införlivat nya maträtter i det förment äktsvenska. Själv läste jag helt nyligen att thai-mat var den mest populära lunchmaten i en stor undersökning. Undrar om thaimaten hotar de svenska mattraditionerna eller om vi kan se det som ytterligare ett alternativ vid vår lunch? Ökad valfrihet är ju ett honnörsord i många andra sammanhang i den politiska retoriken.

En rimlig slutledning är att det nog inte är alla nya traditioner som anses hota ”det svenska” utan bara vissa ganska godtyckligt utvalda. Ett slående exempel på detta är några nya traditioner/högtider som kommit till under de senaste tjugo åren, Ramadan och Halloween. Vi märker direkt i vår omgivning att Halloween firas med visst buller och bång medan Ramadan knappast gör något större avtryck i det svenska samhället. Den luciafirande mannen frågar sig retoriskt om detta kan bero på att det under de senaste tjugo åren har vällt in amerikaner som med sina traditioner håller på att rasera de svenska traditionerna.

Naturligtvis är det helt andra mekanismer som är i spel här. Halloween stöds av starka kommersiella krafter medan Ramadan alltjämt är en religiös högtid sannolikt helt ointressant för den s.k. marknadens påpiskare och tillbedjare. Därtill kan man säkert tänka sig att en och annan (kanske många) känner sig mer hemma med amerikanska kommersiella jippon än med en muslimsk högtid trots att denna sannolikt är mindre i konflikt med traditionen att tänka på och stillsamt hedra avlidna närstående under Alla Helgons Dag, än att festa och springa runt i häx-och benrangelsdräkter. Mekanismerna är förstås här som alltid att man väljer eller fås att uppröras av vissa saker men inte av andra.

Låt oss så återvända till detta med skolavslutningar i kyrkan. Under många år arbetade jag som lärare och regelbundet avslutades terminerna i kyrkan. Vi tänkte väl inte så mycket på att detta kunde vara skadligt. Jag tror inte heller att skoleleverna, som i allmänhet var mycket ovana kyrkobesökare, drabbades av några religiösa grubblerier som en följd av detta. Snarare var det så att det kände behov av att uttala sig om hur ”trôkigt” det var att de måste sitta där. Samtidigt tror jag att de också insåg att ”det är så det är” d.v.s. något som de vuxna har hittat på likt mycket annat som de måste stå ut med. Inte heller tror jag de kände sig särskilt träffade av att avslutningsvis bli välsignade av kyrkans tjänare, om de alls lyssnade, när det bara vara minuter kvar till det hägrande lovet.

Idag har man gjort det till en het debattfråga huruvida man skall få lov att avsluta terminerna i kyrkan eller ej. Skolverket har gett ut några halvdana rekommendationer om att man får sjunga vissa psalmer medan annat inte är accepterat. Hur skall man ställa sig till detta?

Man kan naturligtvis välja att uppröras av att det ”nu har det kommit så mycket utlänningar hit att vi inte ens får ha vår fina gamla tradition att avsluta skolterminerna i kyrkan längre” och därmed göra det till en fråga om den hotade svenskheten. Jag kan dock inte erinra mig att jag har hört att ”de andra” tycker att detta skulle vara något problem.

Den enklaste lösningen vore väl, ifall det nu är ett problem,  att de som anser sig ta skada av en viss aktivitet helt enkelt avstår från deltagande, valfrihet igen!. Jag minns från min lärartid att några elever som tillhörde Jehovas Vittnen gärna fick vara med och baka pepparkakor i skolan vid jul bara de inte gjorde tomtar, änglar och stjärnor och i övrigt sådant som förknippades med den högtid de förväntades ta avstånd från. Jag minns också att detta löste deras dilemma eftersom inget barn vill vara utanför gemenskapen. Dessutom var det ju så gott att äta pepparkakor, i alla fall om de hade en acceptabel formgivning.

Christmas in Sweden: Christmas yum! by Nenyaki, on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Nenyaki 

Kanske tyckte inte heller pappan som fick stiga upp klockan 5 på morgonen, för att barnet skulle kunna delta i luciatraditionen, att detta var så farligt trots att han hade ett omisskännligt arabisktklingande namn.