Kategorier
samhälle

Traditioner i fara!

En person beskriver hur han (ja det är en man) stiger upp klockan 5 en vintermorgon för att han och barnet skall hinna till skolans luciafirande. Detta fakiruppdrag utför han gärna då han vet att luciatraditionen är viktig för svenska skolbarn och för deras föräldrar.

Lucia paÌŠ Danderyds gymnasium 2013 by ENPark, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  ENPark 

Händelsen får bli utgångspunkt för en liten betraktelse om de förment svenska traditioner – speciellt de som avsätter spår i skolans aktiviteter – väcker så många känslor. Ingen har väl kunnat undgå att märka den debatt som ”rasar” om huruvida man skall få ha skolavslutning i kyrkan eller inte. Låt oss återkomma till detta lite senare.

Den yrvakne mannen på väg till luciafirandet fortsätter emellertid sitt funderande kring traditionerna och tankarna går till debatten om att alla nytillkomna svenskar håller på att ”rasera der gamla svenska traditionerna”. Han funderar på vad som ursprungligen är svenskt. Lucia? Han tänker att det nog under årens lopp har kommit in en massa traditioner från andra länder som vi på något sätt vant oss vid att betrakta som svenska. Kanske har det funnits motstånd mot dessa en gång. Kanske hotade Lucia svenskheten?

En intressant jämförelse (som han inte gör) är mattraditionerna. Här har vi under årens lopp införlivat nya maträtter i det förment äktsvenska. Själv läste jag helt nyligen att thai-mat var den mest populära lunchmaten i en stor undersökning. Undrar om thaimaten hotar de svenska mattraditionerna eller om vi kan se det som ytterligare ett alternativ vid vår lunch? Ökad valfrihet är ju ett honnörsord i många andra sammanhang i den politiska retoriken.

En rimlig slutledning är att det nog inte är alla nya traditioner som anses hota ”det svenska” utan bara vissa ganska godtyckligt utvalda. Ett slående exempel på detta är några nya traditioner/högtider som kommit till under de senaste tjugo åren, Ramadan och Halloween. Vi märker direkt i vår omgivning att Halloween firas med visst buller och bång medan Ramadan knappast gör något större avtryck i det svenska samhället. Den luciafirande mannen frågar sig retoriskt om detta kan bero på att det under de senaste tjugo åren har vällt in amerikaner som med sina traditioner håller på att rasera de svenska traditionerna.

Naturligtvis är det helt andra mekanismer som är i spel här. Halloween stöds av starka kommersiella krafter medan Ramadan alltjämt är en religiös högtid sannolikt helt ointressant för den s.k. marknadens påpiskare och tillbedjare. Därtill kan man säkert tänka sig att en och annan (kanske många) känner sig mer hemma med amerikanska kommersiella jippon än med en muslimsk högtid trots att denna sannolikt är mindre i konflikt med traditionen att tänka på och stillsamt hedra avlidna närstående under Alla Helgons Dag, än att festa och springa runt i häx-och benrangelsdräkter. Mekanismerna är förstås här som alltid att man väljer eller fås att uppröras av vissa saker men inte av andra.

Låt oss så återvända till detta med skolavslutningar i kyrkan. Under många år arbetade jag som lärare och regelbundet avslutades terminerna i kyrkan. Vi tänkte väl inte så mycket på att detta kunde vara skadligt. Jag tror inte heller att skoleleverna, som i allmänhet var mycket ovana kyrkobesökare, drabbades av några religiösa grubblerier som en följd av detta. Snarare var det så att det kände behov av att uttala sig om hur ”trôkigt” det var att de måste sitta där. Samtidigt tror jag att de också insåg att ”det är så det är” d.v.s. något som de vuxna har hittat på likt mycket annat som de måste stå ut med. Inte heller tror jag de kände sig särskilt träffade av att avslutningsvis bli välsignade av kyrkans tjänare, om de alls lyssnade, när det bara vara minuter kvar till det hägrande lovet.

Idag har man gjort det till en het debattfråga huruvida man skall få lov att avsluta terminerna i kyrkan eller ej. Skolverket har gett ut några halvdana rekommendationer om att man får sjunga vissa psalmer medan annat inte är accepterat. Hur skall man ställa sig till detta?

Man kan naturligtvis välja att uppröras av att det ”nu har det kommit så mycket utlänningar hit att vi inte ens får ha vår fina gamla tradition att avsluta skolterminerna i kyrkan längre” och därmed göra det till en fråga om den hotade svenskheten. Jag kan dock inte erinra mig att jag har hört att ”de andra” tycker att detta skulle vara något problem.

Den enklaste lösningen vore väl, ifall det nu är ett problem,  att de som anser sig ta skada av en viss aktivitet helt enkelt avstår från deltagande, valfrihet igen!. Jag minns från min lärartid att några elever som tillhörde Jehovas Vittnen gärna fick vara med och baka pepparkakor i skolan vid jul bara de inte gjorde tomtar, änglar och stjärnor och i övrigt sådant som förknippades med den högtid de förväntades ta avstånd från. Jag minns också att detta löste deras dilemma eftersom inget barn vill vara utanför gemenskapen. Dessutom var det ju så gott att äta pepparkakor, i alla fall om de hade en acceptabel formgivning.

Christmas in Sweden: Christmas yum! by Nenyaki, on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Nenyaki 

Kanske tyckte inte heller pappan som fick stiga upp klockan 5 på morgonen, för att barnet skulle kunna delta i luciatraditionen, att detta var så farligt trots att han hade ett omisskännligt arabisktklingande namn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.