Ibland råkar man få syn på artiklar eller notiser som precis anknyter till något man har gått och tänkt på men som man inte kommit sig för att formulera så att det blir så tydligt. Den här gången fick jag syn på rubriken ”Utan tillväxt stannar ojämlikheten!” Detta är förstås ett påstående som utmanar det vi har lärt oss, nämligen att tillväxt är nödvändig och något som är bra för både välfärd och jämlikhet. Kanske har vi också omedvetet kommit att acceptera detta som en sanning som inte behöver ifrågasättas. Att minskad tillväxt även skulle minska ojämlikheten blir då ett avvikande budskap som man blir lite nyfiken på.
by Liz@rt
Den outtalade tanken bakom tillväxt är att alla får det gradvis bättre, sakta sipprar välståndet ner även till de sämst bemedlade trots att välståndsökningen är ojämnt fördelad. Att några blir oändligt rika medan andra endast marginellt ökar sitt välstånd är liksom något man bara får acceptera, enligt tankemodellen, eftersom alla får det bättre. Det ingår t.o.m. i tankemodellen att det just är ojämlikheten som skapar drivkraft och framåtanda. Individuella skillnader och möjlighet att slå sig fram i konkurrens omhuldas såväl av den svenska alliansregeringen som i den amerikanska drömmen.
Egentligen är det kanske ingen som förnekar att tillväxt skapar ett utrymme för välstånd i form av utbildning, vård och omsorg. ”Tillväxtkejsarens” dräkt börjar emellertid att bli allt mera sliten när han tror att det går att skapa evig tillväxt. Idag är jordens resurser redan överutnyttjade och det betyder förstås att om några alltjämt skall få mer i tillväxtracet, så måste några få mindre och därmed faller hela resonemanget om nedsipprande välstånd. Inte ens de enorma skillnader i välstånd och rikedom som uppkommit det amerikanska samhället verkar kunna hämma visionen om att alla som kämpar kan uppnå framgång och rikedom för egen del.
Möjligen finns det något positivt i detta genom att det bidrar till förmågan att härda ut i ett orättfärdigt system. En bedömning utifrån måste emellertid komma fram till att det egentligen är omöjligt på en samhällelig nivå och att den enes framgång därför måste baseras på den andres tillbakagång.
Det paradoxala är att idag är också uttrycket hållbar utveckling en sorts inneuttryck men en hållbar utveckling bygger ganska entydigt på ett antal lättbegripliga ”sanningar”:
1. Förnybara resurser kan förstås bara kan utnyttjas i den takt de förnyas.
2 Ändliga resurser skulle kunna användas ”oändligt” länge men då måste vi hela tiden minska användningen. Detta är kanske en variant av ”Akilles och sköldpaddan” där man med en viss (men förstås felaktig) logik kan bevisa att Akilles aldrig kan springa förbi sköldpaddan.
3. En annan sanning som de flesta brukar acceptera är att man inte skall såga av den gren man sitter på. Idag försöker vi lösa de problem vi skapar genom att tro att en annan teknologi kan ställa till rätta det den tidigare skapade. Detta är förstås lika galet som att försöka lösa en kontokortsskuld genom att låna upp nya pengar för att betala den tidigare skulden. Det slutar sällan väl. Enda lösningen är förstsås att sluta såga i den gren man sitter på.
Personligen funderar jag ofta på om jag egentligen skulle få det sämre om vi inte hade ständig tillväxt. Vi har det ju redan rättså bra och jag är inte helt övertygad om att det sipprar ner välstånd till de som ännu inte har det så bra om jag får det lite bättre så att jag kan köpa ännu fler prylar som jag förstås gärna vill ha men som jag strängt taget inte behöver. Det kommer också titt som tätt oroande rapporter om den skenande tillväxten; det rapporteras att vi i vår del av världen slänger bortåt en fjärdedel av den mat vi köper hem medan människor svälter i andra delar av världen. Kanske vi kunde vi köpa hem lite mindre mat och klara oss med de prylar vi redan har, åtminstone lite längre tid än nu? Någon föreslog att vi kanske borde satsa på en planerad nerväxt istället för ständig tillväxt. Kanske ingen helt galen idé, trots allt.
Om det var någon som tyckte att det var långsökt med tillväxtkejsaren som var naken erinrar jag om den kända sagan av H. C. Andersen där sensmoralen är att alla hycklar och håller med därför att ingen vågar säga sanningen. Den som tillslut, oskuldsfullt och utan baktankar, utropar att kejsaren är naken är ett ännu oförvillat barn som ännu inte har lärt sig att uttrycka sig på ett sätt som är politiskt korrekt. Det finns naturligtvis sådana människor även i vårt samhälle men de avfärdas ganska lätt som extremister, okunniga eller allmänt förvirrade av de som faktiskt för tillfället gynnas av att allt förblir som förut.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License