Följande är ett diskussionsinlägg som svar på en krönika i en dasgstidning där jag argumenterar mot skribenten.
När du berättar dina hjärteknipande historier om stackars fru Karlsson som behöver bidrag till nya skor och herr Mustafa som vill välja skola till sina begåvade barn i sitt nya hemland, går du i samma fälla som jag själv gått i en gång. Hör här!
Jag brukade tänka att orättvisa förhållanden för kvinnor eller rentav kränkande behandling inte var något som egentligen rörde mig eftersom jag alltid sett jämlikhet mellan könen som en självklarhet. Att jag skulle utöva våld eller andra former av övergrepp mot kvinnor har jag alltid betraktat som helt uteslutet. Kort sagt en ganska reko individ.
Men i diskussioner med lite mer medvetna personer har jag kommit att bli medveten om att samhälleliga orättvisor inte kan förstås utifrån enskilda individers val utan istället handlar om samhälleliga strukturer.
Det är visserligen hjärteknipande att fru Karlsson förödmjukas inför de sociala myndigheterna och att herr Mustafa vill välja bort den dåliga skolan för att hjälpa sin dotter; vi är säkert överens här. Problemet är att dina exempel ingår i en strategi där samhälleliga problem och brister görs till enskilda individers val; det är samma retorik som ”skattebetalarnas pengar”, ”mer i plånboken” o.s.v.
Dessvärre är det så att skattebetalarnas pengar inte kommer att hjälpa vare sig fru Karlsson eller herr Mustafa för det är ganska osannolikt att vi vill öppna våra individuella plånböcker för att köpa skor åt fru Karlsson eller satsa på bättre skolor åt herr Mustafas begåvade barn. När pengarna väl hamnat i vår ägo vill vi hellre använda dem till egen konsumtion, det som dina partivänner beskriver som ökad ”köpkraft”.
Av dessa skäl, förstår du, måste man skapa åtgärder på samhällelig nivå som undanröjer de sociala orättvisor som gör att fru Karlsson förnedras hos sociala myndigheter och som gör herr Mustafas skolval onödigt därför att alla skolor är likvärdiga.
Till skillnad från dig tror jag faktiskt att Sjöstedts inriktning skulle ha större möjligheter att skapa det goda samhället än den inriktning som sätter sin tilltro till ett ojämlikt samhälle där drivkraften består i att försöka välja bort de brister som paradoxalt nog skapas just av dessa val.