Sommarläsning

Sommaren har av olika skäl – trots vackert väder – inneburit en hel del läsande. Jag har redan tidigare beskrivit hur förtjust jag är i min läsplatta (en s.k. e-book reader, alltså inte en surfplatta) då den ger möjligheter att läsa i starkt solsken till skillnad från surfplattan som gärna blir svårläst i starkt solsken. Dessutom har ju plattan blank skärm och man kan undra vem som kom på den idiotiska idén att göra dator- och surfplatteskärmar blanka. Men det var inte alls detta som inlägget skulle handla om utan snarare om läsning av e-böcker generellt och några specifika böcker i synnerhet.

ebook by teclasorg, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  teclasorg 

Personligen tror jag att e-böcker (generellt) är något som kommer att bli alltmera vanligt då det ju är själva innehållet vi vill åt och inte främst den fysiska artefakten bok. Nu tror jag mig genast höra en rad invändningar mot detta som t.ex. ”det finns inget som går upp mot att öppna en ny bok”, ”ett hem utan böcker är ett fattigt hem” eller helt enkelt ”boken är det mest flexibla sättet att presentera det som någon skrivit”. Jo, jag kan i och för sig både förstå och hålla med om detta men vi kan också jämföra med musik som numera strömmas via nätet snarare än säljs som fysiska artefakter på skiva. En gång har även jag med vördnad tagit ut vinylskivan ur dess vackra omslag och själva skivan med dess omslag har liksom närmat sig den musik den faktiskt representerar i värde; det kan helt enkelt vara en härlig känsla att både äga och känna på såväl böcker som skivor.

Egentligen tror jag att vi i många fler tillfällen förförs av själva ”prylen” än vad den är till för att göra. Själv har jag alltid varit svag för kameror även om jag vet att kameran bara innebär en liten del av fotograferandet.  Det är inte kameran som gör fotografen eller fotot. Ett av de främsta exemplen på förförelse är väl bilar. Tänk vad vi laddar den fysiska artefakten bil med betydelser! Tänk så många självsäkra gubbar det fanns på landet där jag växte upp som talade om ”japansk skit” till skillnad från den svenska kvalitet som antogs finnas hos SAAB och Volvo. Tänk också hur många idag drömmer om prestigebilar som BMW, Audi och Mercedes när det nog egentligen skulle varit väl så fördelaktigt ur en rad synvinklar att köpa en Ford, Volvo eller varför inte en ”japan”. Nog är det något med själva den fysiska manifestationen som lockar? Kanske det dubiösa uttrycket ”körglädje”?

Eboken har däremot ingen fysisk manifestation utan här talar författaren mer direkt till oss ungefär som strömmad musik. Musikbranschen verkar också ha fattat att om man skall sälja stora volymer måste priset ner; detta gäller också appar som vi köper till våra telefoner och surfplattor. Bokbranschen däremot verkar inte ha hängt med här. Jag vill faktiskt inte betala drygt 150 kr för en ebok! Jo, om jag fick betala direkt till författaren kan jag mycket väl tänka mig att det kunde kännas rimligt att ersätta författaren för ett långvarigt arbete. Som det är nu antar jag att författaren enbart får en bråkdel av den nämnda summan.

Jag registrerade mig tidigare i sommar på en sajt som säljer böcker och därefter bombarderas jag – om inte dagligen så i alla fall flera gånger i veckan – med erbjudanden om köp. Böcker som jag skulle vilja läsa brukar alltjämt kosta ca 159 kr och såna kommer jag inte att köpa. Vid några tillfällen har det presenterats böcker för 19 kr men inte vill jag köpa böcker om ”5:1-diet” eller vad det kan vara. Jag har däremot köpt en bok av deckarförfattaren Arne Dahl för 33 kr. Jag tror att ca 30 kr är vad jag kan tänka mig att betala.

Men det fantastiska är att man alls inte behöver betala utan att vi i vårt land alljämt (kanske innan det privatiseras?) kan låna på bibliotek helt gratis – åtminstone för låntagaren själv. Med bibliotekskort kan man logga in på sitt bibliotek och hämta hem en bok efter eget val. Min läsplatta kan inte koppla upp till biblioteket direkt (men däremot till en kommersiell sajt) men min dator och surfplatta kan på några sekunder hämta hem en bok.

För mig har det alltid varit viktigt att undanröja de rent fysiska hindren för bokläsning; jag är egentligen intresserad av att läsa men jag tycker inte om att behöva vänta eller leta efter en bok (inte betala heller!). Jag vill läsa när jag är inspirerad och det finns en risk att det kommer sådant emellan som förtar inspirationen om det dröjer. Ett exempel på hur det kan gå till är mitt senaste lån Fjärilseffekten. Jag hade faktiskt gått till sängs för kvällen men då jag hade läst ut min senaste bok loggade jag in på biblioteket med min surfplatta och sökte bland eboksbeståndet. Jag lånade Karin Alvtegens Fjärilseffekten och det var egentligen den jag hade tänkt berätta om i det här inlägget. Men det får bli en annan gång.

Jag har också noterat att det faktiskt går mycket fortare att läsa på min ebokläsare än i en bok. Som gammal pedagog vet jag förståst att läsning inte i första hand är något tekniskt och att man inte kan läsa fortare än man fattar men det är något annat med det tekniska, nämligen själva handhavandet av artefakten som underlättas. I min ebokläsare, som är fjäderlätt dessutom, trycker jag bara på en knapp och nästa sida kommer upp. Dessutom ”vet” läsaren var jag slutade senast och jag behöver bara sätta igång den från viloläget och så är jag igång. En bonus är också att den finns inbyggd ordlista på engelska. Jag behöver knappast heller bekymra mig om laddningen då läsaren fungerar hela veckan (eller flera).

Den senaste månaden har jag därför läst Sven-Eric Liedmans Livstid, Arne Dahls Hela havet stormar (köpt!), George Orwells 1984, Ferdinand von Schirachs Fallet Collini och Karin Alvtegens Fjärilseffekten. Jag tror inte att jag hade läst dessa om jag skulle köpt eller behövt leta någon annanstans.

Är e-bokläsaren på utdöende?

På Twitter (var annars?) fastnar jag för ett inlägg med titeln Long live e-book reading but are e-book readers dead? där en person vid namn Ben Showers gör en jämförelse mellan ebokläsaren och armbandsuret.

Det finns en pågående berättelse om att allt fler slutar att använda armbandsur eftersom man ju ändå kan kolla tiden i sin smartphone. På ett generellt plan handlar detta om att det är lite opraktiskt att bära omkring på ett redskap som enbart kan visa tid (och oftast datum) när man kan ersätta detta med något som har så många fler funktioner. Det är alltså ur ett sådant perspektiv som man ställer frågan om huruvida läsplattan (alltså inte surfplattan) kommer att bli en kortlivad företeelse historiskt.

En läsplatta och en surfplatta kan kanske ses i analogi med armbandsur respektive smarttelefon där det ena verktyget har en begränsad funktion medan det andra har massor. På läsplattan kan man läsa text; på surfplattan kan man i princip göra det man kan göra på en dator, enkelt uttryckt, men den är lättare och kan stoppas i fickan, oftast.

Nu har jag själv faktiskt lite erfarenheter av båda verktygen och jag tänkte berätta lite om dessa. För ett halvår sedan köpte jag en läsplatta, en ”ebook reader” med s.k. elektroniskt bläck. Skärmen är alltså inte bakgrundsbelyst, vilket innebär att jag måste ha ljus för att läsa precis som när jag läser på papper. Bakgrunden har en svagt gråaktig nyans och i det fall man skulle befinna sig i starkt solsken bländas man inte utav det vita papperet utan läsbarheten blir bara ännu bättre. Vi vet ju alla hur det blir när skärmen på mobilen eller vår laptop kommer ut i solen; det blir praktiskt taget omöjligt att se detaljer för att inte tala om att fotografera.

Nexus 10 by MailCone, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  MailCone 

Sen någon månad tillbaka har jag också erfarenhet av en av de nyare surfplattorna i fickformat (Android förstås i mitt fall). Den erbjuder en förförisk upplevelse med sin knivskarpa skärm och snabba reaktioner. Att läsa en e-bok på den inomhus är hur elegant som helst. Eftersom det är vinter, har jag avstått från att sitta i trädgården eller ligga på stranden och läsa i starkt solsken.

Jag har dock redan lagt märke till en del avgörande skillnader när det gäller läsning och då talar jag inte om surfplattans oändliga möjligheter att komma åt innehåll, spela musik, visa bilder och video, kommunicera på Skype etc. Det är inte den jämförelsen jag vill göra här.

På surfplattan kan jag enkelt förstora och förminska text genom att ”nypa” men texten ligger som en flytande kaka och om jag förstorar för mycket försvinner ju en del. Epubformatet kompenserar förstås för detta men det finns ju många andra format. På läsplattan ligger texten stilla men det är lite knepigare att ändra storlek eftersom den aktuella plattan inte har pekskärm utan tangenter.

Lite störd blir jag också av att man hela tiden måste akta sig för att råka peka på skärmen oavsiktligt på surfplattan för då händer nästan alltid något som avbryter eller stör läsningen. Läsplattan är som ett papper; texten ligger där den ligger.

Om man läser skönlitterära böcker vill man nog bara läsa utan att hålla på att anteckna, men om man läser facklitteratur eller artiklar, som jag ofta gör, vill man gärna göra noteringar. Att inte kunna göra noteringar i texten var egentligen den största besvikelsen men den läsplatta jag skaffade. På surfplattan finns massor av olika möjligheter beroende på vilket läsarprogram man valt att installera.

Båda plattorna har wi-fi. Läsplattan kan man koppla upp till en bokhandel och köpa direkt (gäller förstås också sufrplattan där man kan koppla upp som med en dator). Däremot har jag inte lyckats lägga in adress till bibliotek (om detta går) utan här får man gå via datorn och hämta hem böckerna via det vanliga ”rättighetskrånglet” (DRM) i Adobe Digital Editions (ADE) och sen föra över med USB. Inte särskilt svårt men med surfplattan skriver jag direkt in bibliotekets adress och laddar ner e-boken direkt förutsatt att jag har har löst ”rättighetskrånglet” genom autenticering i ADE. Sen är det bara att läsa.

Allt det jag nu har sagt verkar väl tala starkt till surfplattans fördel men jag har märkt att jag faktiskt hellre läser boken i e-bokläsaren. Varför nu detta när sufplattan är så förförisk så att man knappt vill släppa den?

För det första är e-bokläsaren lätt som en fjäder; det är alltså inget problem att vare sig ligga på rygg eller att sitta med den i knät. Det är som att hålla ett litet lätt anteckningshäfte i handen (den har ett ”cover”).  För det andra är texten behagligare att titta på under längre tid. Jag upplever dessutom att det går fortare att läsa på e-bokläsaren i en vanlig bok. Båda plattorna kommer ihåg var jag slutade utan att jag behöver sätta bokmärke.

Men det som jag tror är mest avgörande till läsplattans fördel när det gäller läsning är att jag släpper tanken på batteritiden. Läsplattan fungerar i flera veckor utan laddning och då står den ändå hela tiden i vänteläge och tar mig till den rätta sidan på ett par sekunder när trycker på knappen. Surfplattan däremot lyser så vackert och bakgrunden är så vit och fin mot texten men detta gör att jag hela tiden tänker på att den drar ström; den är igång på något sätt även om inget hörs och även om man skryter med uppåt 10 timmars gångtid på de nya surfplattorna så är ju detta en ”piss i Missisippi” jämfört med den primitiva e-bokläsarens batteritid på  flera veckor.

Slutsats: Läsning av böcker? E-bokläsare, ja tack! Allmänt surfande, kontakter, webbsideläsning? Surfplatta, självklart!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Inte lätt att vara profet

Jag fortsätter min ”evighetsresa” genom Gamla Testamentet på min läsplatta och jag måste nog erkänna att om inte detta hade varit lite av ett ”projekt” hade jag nog gett upp för länge sedan. För att tala klarspråk så är detta en ganska tråkig läsning för en lekman. En religionsvetare ser sannolikt helt andra och måhända intressantare saker med sin ”professional vision”. Jag försöker hitta något som griper tag i mig; det är ju en så berömd skrift som onekligen haft och alltjämt har enorm betydelse både i historien och i nutiden.

Som jag skrivit tidigare finns det vissa saker som jag har kunnat hänga upp min läsning på, vissa ställen är ju vad Bibelsällskapet kallar ”bibelklassiker”; det är väl dessa ställen man har fått sig till livs i skolan. I de omfattande böckerna av profeterna Jesaja och Jeremia känns det som om en speciell tematik återkommer gång på gång: det folk som Herren har gjort vissa utfästelser gentemot uppför sig inte så som Herren vill och då blir Herren arg och bestraffar på olika sätt, ofta genom att låta erövrare ta landet så att folket skingras och blir förslavade i någons tjänst.

De stackare som har fått uppdraget att upplysa folket är profeter, en inte helt riskfri sysselsättning. Här kan man nog känna igen en hel del mänskliga drag, nämligen att man inte så gärna vill höra sanningen, speciellt inte om man är kung eller makthavare på annat sätt. Det gamla uttrycket ”skjut inte budbäraren” vore kanske något som de mäktiga kunde ta sig en funderare på. Den stackars Jeremia blir i alla fall kastad i såväl fängelse som i brunn vid olika tillfällen.

Major Prophets: Jeremiah by Dowbiggin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Dowbiggin 

Oförtrutet förkunnar dessa budbärare dock Herrens ord trots de umbäranden de utsätts för. Här kan man ju fundera på varför Herren alltid måste tala genom andra; de bibelkunniga vet naturligtvis på förklaringar här men vore det inte smartare av Herren att själv informera om vad som gäller?  För profeten är det  i vilket fall  förenat med stora risker att komma med obehagliga sanningar.

Språket i den nya översättningen (Bibel 2000) är väldigt annorlunda än det som förekom i den översättning från 1917, som gällde under ens skoltid. Jag förstår den goda ambitionen med att ge Bibeln en modern språkdräkt men mycket av ordmagin har därmed försvunnit. Låt mig ta några exempel.

Först har vi ju ”fadäsen” med Herrens arbetsbelysning. I den gamla översättningen kom ju ljuset till genom den välkända uppmaningen ”Varde ljus!” medan det i den nya översättningen blir ljust genom uppmaningen ”Ljus bli till!” Det blir säkert arbetsljus i båda fallen men man får onekligen en känsla av att Herren liksom utan ansträngning tänder en modern energisnål LED-lampa i den nya översättningen medan det faktiskt är något unikt och fantastiskt att det faktiskt blir ljus i den äldre översättningen.

Det ruggiga stället ”dödsskuggans land” (Jes 9:2) – som nog har drag av Tolkiens Mordor –  har blivit ”mörkrets land” i den nya översättningen och det låter ju inte särskilt farligt, särskilt inte som ”ljuset strålar fram”. Dödsskuggans land däremot blir nog inte i grunden förändrat genom att man tänder upp.

”Manteln som sölades i blod” låter allvarligt och den får man nog bara att kasta bort. ”Manteln som fläckats av blod” låter väl egentligen inte värre än att man spillt lite rödvin på den nymanglade linneduken, något som inte är något större problem idag med moderna tvättmedel, tvättmaskin och mangel (har jag fått lära mig).

Blood Spatter by Heo2035, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Heo2035 

Låt mig så avsluta med det som hela avsnittet i Jes.9 handlar om, nämligen ”Fredsfursten”. Idag har vi för det första inte några direkta fredsfurstar, deras motsats är det dessvärre ingen brist på. Men är det egentligen samma innebörd i orden ”fredsfurste” och ”fridsfurste”? Ordet frid konnoterar väl något mer än enbart eld upphör och fred, kanske betyder det  inte ens fred. Det är väl inte helt omöjligt att någon galning känner frid över att ha dödat sina fiender, vilket i sin tur leder till vidare hämndbegär hos de överlevande?

Ja, så här kan man fundera över språket. Jag förstår att ambitionen har varit att skapa ett modernt språk som nutidens människor kan förstå men det finns en risk att man ”kastar ut barnet med badvattnet”. Jag tror (inte vet) att det är så här: Det finns nog väldigt lite som intresserar nutidens människor i de här gamla berättelserna; jag kämpar ju själv med att bara komma igenom texterna som överlag är ganska tråkiga, dock med vissa avbrott i tristessen.

I det gamla språket fanns i alla fall en ordmagi som man kanske kunde dras till och ibland fascineras av. Kanske är det just det irrationella och arkaiska som kan göra att man överhuvud kommer på idén att ”umgås” med dessa texter som varken är politiskt korrekta eller anknyter särskilt väl till vår tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

”Vettlös är den som raglar i rus”

I min läsplatteläsning har jag nu hunnit till Ordspråksboken. Jag måste erkänna att det stundtals går ganska trögt att läsa och att det inte är alla texter som griper tag i en för att göra ett grovt understatement; i klartext är det mycket som är tråkigt.

Jag har i omgångar tragglat mig igenom Psaltaren och där trodde jag att jag skulle finna mycket intresssant och vackert eftersom det är så mycket därur som blivit till vackra sånger. Kanske läste jag på fel sätt, lite för fort, och ville komma vidare men det var ganska lite som gjorde stort intryck.

Citatet i rubriken har jag tagit från en av verserna i Ordspråksboken och här finns det mycket som man kan nicka igenkännande åt eller rent av dra på munnen åt. Mycket är faktiskt sådant man känner igen som en generell livsvisdom men mycket är å andra sidan mycket politiskt inkorrekt i vårt samhälle.

Sålunda finns det väldigt kategoriska uttalanden om kvinnans egenskaper och hennes olika roller. Likaså ifrågasätts inte att tuktan med käpp är nyttig för barnen (läs: sonen). Jag skall ta några exempel nedan. Här kommer en del om vishet eller klokhet som vi nog hellre säger. Sedankommer några beskrivningar av kvinnor och till slut tuktar vi med käppen.

Klokhet
Mycket av det som handlar om hur man bör bete sig klokt tror jag vi både kan känna igen och hålla med om. Detta är förstås välkänt:

Övermod följs av nederlag,
högmod går före fall.

Vi kan säkert också stämma in med följande visdomsord:

Dåren bryr sig inte om insikt,
han vill bara lufta egna åsikter.

eller

En klok man söker kunskap,
dåren ägnar sig åt dumt prat.”

Vi bör nog också undvika alla sådana här personer:

Den lösmynte röjer hemligheter,
undvik den som pratar för mycket.

Ett sätt, då som nu, att få klokhet och förnuft att fara sin väg är en myckenhet av alkolhol. Vi kan säkert hålla med om detta:

Vinet är en hädare, ölet en gaphals,
vettlös är den som raglar av rus.

Hädare talar vi kanske inte så ofta om i vårt samhälle men gaphalsar och mer eller mindre vettlösa som raglar i rus är väl dessvärre ingen sällsynthet. Att ”drinkare och frossare blir utblottade och [att]dåsandet klär dem i trasor” är väl också en uppenbar risk.

Kvinnor
Kvinnorna hade förstås en väldigt annorlunda roll i det samhälle där dessa texter författades men inte desto mindre kan vi känna igen en del.

Modern Temptation (original) by tsevis, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  tsevis 

Alldeles i slutet av Ordspråksboken beskrivs den kvinna som mannen har stor glädje av och det är en som spinner, väver, syr och lagar mat.

Dagligen är hon honom till nytta, aldrig till skada.

Men det är ”[b]ättre bo i en vrå på taket än dela hus med en grälsjuk hustru.” Textförfattaren tycker också att en hustrus gnat [är som] ett evigt takdropp. Möjligen kan någon tänkas uppskatta, åtminstone bildspråket.

Likaså är texterna upptagna av kvinnan som fresterska för mannen.

Som en guldring i trynet på en gris är skönhet hos en kvinna utan vett.

Mannen varnas för främmande kvinnor som kan locka honom till både det ena och det andra. Mannens insats i det eventuella bortkollrandet berörs inte mera ingående.

Tukt
Och så var det detta med uppfostran och tuktan. Den som skall tuktas bör snarast bejaka detta kanske rentav önska sig lite tuktan:

Dåren förkastar sin fars fostran,klok den som låter sig tuktas.”

En icke försumbar vinst verkar vinst utlovas också:

Den som tar emot hälsosam tuktan får tillträde till de visas krets.

Men nog verkar det som uppfostraren har en del villkor för inför upptagandet i de visas krets:

Den som tuktas ofta och ändå är stursk skall krossas plötsligt och ohjälpligt.

För mig verkar det som om underkastelse var en minst lika framträdande avsikt med tukten. Här finns också, som jag kan förstå, en stark tilltro till handgriplig tuktan där käppen är ett flitigt använt redskap.

Tuktan med käppen ger vishet, men en ouppfostrad pojke är en skam för sin mor.

Här verkar det inte heller finnas någon större tilltro till den, inom svensk pedagogik, så flitigt använda metoden att samtala om det som har skett för att få gärningsmannen att inse sina fel. Här förklaras helt frankt: ”Ord fostrar ingen slav, han förstår men lyder inte.” Vi får väl tänka oss här att käppen antas vara ett starkare verkningsmedel om man man vill få någon att lyda.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License