Kategori: ekonomi

Till salu

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 18 september, 2013
Inga kommentarer till Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

by Robert Benner Sr.

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

Etiketter bankstyre, ekonomi, högerpolitik, Norge, tillväxt

ekonomi politik samhälle språk

Ordens värde

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 28 augusti, 2013
Inga kommentarer till Ordens värde

by rbaez

Ofta använder vi ord ganska okritiskt när vi har hört dem sägas många gånger. Idag används ord som ”utanförskap”, ”jobbskatteavdrag” och ”bidragssamhälle” utan att man tänker på att de här orden står för en mycket medveten retorik från högrerregeringen dess stödpartier. Särskilt tragiskt är det när de som själva lider av den förda politiken okritiskt övertar dessa ord och gör dem till en del av det vanliga samtalsspråket och därmed på något sätt accepterar den verklighet orden refererar till.

Någon (kommer inte ihåg vem) har beskrivit den främsta effekten av ”jobbskatteavdrag” som just en verbal innovation och inte som en ekonomisk förändring med någon reell positiv effekt. Om man med ”jobbskatteavdrag” kan få människor att fokusera på ”mer i plånboken”, har man på något sätt erövrat människors mentala bild av hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar och vad som är verksamt. Det handlar alltså mer om en semantisk (alltså språket betydelser) förändring än om en ekonomisk.

Här kan jag skjuta in något som den fine gamle kulturministern Göransson gjorde mig uppmärksam på under en föreläsning. Han menade att det idag ständigt upprepade ”skattebetalarnas pengar” är avsett att rikta uppmärksamheten på den egna plånboken istället för på oss som medborgare i ett samhälle. Min plånbok talar till mig som individ och inte som medborgare! Klart att man vill ha mer i plånboken! Att detta innebär försämrad samhällsservice och nedmonterad välfärd är lite svårare att förstå än vad som finns i plånboken när man vill ha de senaste elektroniska prylarna.

Det är, som jag ser det ganska riskfyllt att inte fundera över den gamla tesen: ”Vem säger vad till vem och med vilket syfte?” Låt mig ta ett – kanske långsökt – exempel.

En gång för ”hundra år sedan” studerade jag Nordiska språk vid universitetet. Det är särskilt en kurs i stilistik som har gjort ett bestående intryck. Genom kursen blev vi medvetna om att ord står för värderingar och att det är ytterst få ord som bara objektivt återger något som är helt värderingsfritt.

I kursen gjorde jag en analys av en annons i en tidning som kursuppgift. En annons som jag tidigare nog endast skulle ägnat ett fåtal sekunder, kunde nu med de nya redskapen utsättas för en närgången granskning. Min analys riktade in sig på en annons i en veckotidning för ett preparat med påståddd god verkan för någon vanlig åkomma.

Annonsen inleddes med en slående titel (”Lider du av …?”, ”Nu finns hjälp för ….!” o.s.v.). Här fanns också en bild av en namngiven medicnsk kunnig ”docent” med vit rock och ett allvarligt ansikte. Under bilden stod antagligen något om ”docentens” specialitet, givetvis med avsikt att skapa tillit.

Om nu inte titeln och den trygge ”vetenskapsmannen” hade lyckats undanröja allt köpmotstånd, fanns för säkerhets skull även en lång text ur vilken jag med mina nya kunskaper kunde lyfta fram såväl enstaka ord som hela meningar och avslöja de budskap dessa var avsedda att överföra.

by cenz

Det paradoxala var att efter analysen tyckte jag snarare att den trygge ”docenten” kommunicerade bilden av någon sniken och listig med varggrin som låtit sig fotograferas i rent vinstsyfte för sig själv och säljföretaget snarare än av en önskan om att hjälpa andra. Därmed hade jag blivit förvissad om att aldrig någonsin låta mig lockas att köpa detta preparat. Så kan det gå!

Det vore kanske inte så dumt att erbjuda skattebetalarna/medborgarna en kurs i stilistik? Kanske kunde man rentav köpa den av en privat entreprenör nu när man har fått valfrihet och därtill mer i plånboken? Risken är förstås att kursdeltagarna kan börja genomskåda ett och annat och börja ifrågasätta. Men som vanligt kan vi nog tryggt förlita oss på att ”Marknaden löser detta”.

Etiketter ekonomi, semantik, språk, stilistik

ekonomi politics politik samhälle skola

Har du rätt sjukdom?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 20 augusti, 2013
Inga kommentarer till Har du rätt sjukdom?

Jag minns hur vi på vår arbetsplats – en skola – fick höra en rad nya termer som ’mål och resultat’, ’beställare-utförare’ och ’resultatenheter’. Därefter vidtog ett oerhört tidsödande arbete med att skriva ’arbetsplaner’.

Under senare tid har vi nästan dagligen fått höra hur såväl skolor som vårdinrättningar dignar under bördan att på olika sätt dokumentera verksamheter så att de kan granskas och relateras till olika målbeskrivningar, vilket ger möjlighet att utkräva ansvar av verksamheternas utövare. Numera känner vi vi till att detta ’granskningssamhälle’ har vuxit fram som ett resultat av ’new public management’ (NPM).

by Universitetssykehuset Nord-Norge (UNN)

Ett synnerligen avskräckande exempel på hur det kan gå när man försöker mäta kvaliteter t.ex. vårdkvalitet med olika kvantitativa mått får man i Maciej Zarembas bok Patientens pris där han i en serie artiklar – först publicerade i DN – visar hur NPM faktiskt kan korrumpera vården så att man blir tvungen att göra ekonomiskt fördelaktiga överväganden snarare än utifrån den medicinska professionen. Vissa vårdinsatser ger helt enkelt mer pengar till verksamheten än andra. Zaremba beskriver t.ex. den s.k. kömiljarden som är avsedd att kapa köerna till vården. För att komma i åtnjutande av dessa pengar måste man satsa på nybesök; gamla med kroniska åkommor göre sig icke besvär!

DRG – diagnosrelaterade grupper – är ett system för att systematisera och poängsätta olika åtgärder, som jag förstår det liknar det bilverkstädernas beräkning av tid och kostnad för t.ex. byte av bromsok, avgassysystem o.s.v. Det har visat sig att med det här systemet lönar det sig bäst att satsa på skickliga sekreterare som kan koda gjorda ingrepp på ett sådant sätt att de ger mest pengar.

Riktigt skrämmande blir det när man läser att systemet inte alls förmår fånga vårdens kvalitet; det blir alltså inget problem om patienten måste återkomma eller rentav dör för i båda fallen kan man fylla statistiken med ytterligare besök.

Personligen har jag alltid trott att NPM är ett galet påfund från högerregeringen men i bokens avslutningskapitel får jag en nyttig tillrättavisning när jag får veta att det var under den socialdemokratiska eran som de här galenskaperna startade. Det var under Feldts tid (det var alltid något lurt med Feldt) som man försökte effektivisera den offentliga sektorn; ett sätt blev då att försöka mäta vad som egentligen ’producerades’. Högern som alltid varit emot offentliga åtaganden hade inget att invända mot att man försökte ta den ’ineffektiva’ offentliga sektorn i örat men dess bevekelsegrund var främst ’public choice’, detta som sedan tagit sig uttryck i s.k. friskolor och genom olika privata entreprenörer som försöker göra sig vinster med hjälp av offentliga medel.

Idag verkar det som om man trots allt inser att följderna av NPM är allt annat än positiva men i Zarembas bok får man dessvärre intrycket av att man målat in sig i ett hörn och att det därför blir mycket svårt att ta sig ur detta. Det riktigt allvarliga – inte minst inom vården – som jag uppfattar det är att professioner får vika för byråkratiska beslut; läkare, lärare och andra blir en sorts utförare av beslut som fattats av de som inte har den professionella kunskapen. I den mån de inte uppnår de uppställda målen – hur tokiga dessa än må vara ur ett professionellt perspektiv – ställs man själv och hela verksamheter till ansvar, vilket får negativa konsekvenser.

ekonomi politics politik samhälle

Den ende som förstår

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 12 augusti, 2013
Inga kommentarer till Den ende som förstår

Jag läser en liten tänkvärd krönika om svenska affärsmäns bristande intresse för annat än pengar och konsumtion, förutom golf. Skribenten ställer frågan om huruvida det är alls möjligt att förstå sig på samhället utan kunskaper om litteratur och konst. Romaner av t.ex. Balzac eller Tolstoj ger många gånger större insikter om hur människor fungerar än kunskaper om ekonomi och olika teorier om detta.

by opensourceway

Nu menar skribenten att inte heller affärsmän på kontinenten är några kulturella giganter. Ett lysande undantag är en tidigare höjdare inom ett stort bilföretag som varnade för ett köp av ett annat storföretag, en affär som nästan fick köparföretaget på fall. Skribenten spekulerar i om det var den skeptiskes udda utbildning – doktor i teologi – som möjligen bidrog till att han såg problemen tydligare än kollegorna som kortsiktigt fokuserade på aktiekurserna.

Emellertid fick de som drev igenom den ofördelaktiga affären senare gigantiska bonusar medan teologen/affärsmannen försvunnit till ett annat och mindre lukrativt jobb. Skribenten drar slutsatsen att det oftast är ekonomiskt gynnsammare att ha mindre samvete och insikt än motsatsen. Svenska politiker som Persson och Bildt avancerade emellertid till mer prestigefyllda poster trots mindre framgångsrika insater.

Här finns ytterligare exempel och den som är gammal nog minns kanske USAs fiasko i Grisbukten. Efter debaclet gällde det för president Kennedy att snabbt göra sig av med den som redan i förväg insett det hopplösa företeget och varnat för dess genomförande.

Den viktiga sensmoralen – som jag uppfattar den – formuleras så här av skribenten: ”Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.”

Etiketter ekonomi, insikt, kultur, visselblåsare

arbetsmarknad ekonomi samhälle

Tåget är bästa arbetstiden

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 26 oktober, 2012
Inga kommentarer till Tåget är bästa arbetstiden

Tågresan till arbetet är nog den mest effektiva arbetstiden på dagen. Att sätta sig på tåget där det vanligtvis är gott om plats, lägga upp sina saker på platsen bredvid och fälla upp den lilla datorn i knät innebär en tid för arbete med en tydlig deadline. På mitt morgontåg är det dessutom sällsynt att någon sitter och gastar i mobiltelefon. En viss orientering om var grupper av skolungdomar eller sällskap av vuxna på väg till någon gemensam aktivitet sitter är dock att rekommendera. Om det inte är möjligt att undvika dessa ”faror”, kan man alltid rädda sig med den egna telefonens headset som man resolut trycker in i öronen, i enklare fall utan att ansluta kontakten i andra änden, i svårare fall genom att anlägga moteld med egen musik.

by _SiD_

Att räkna restiden som effektiv arbetstid kräver också att man är vaksam så att man inte råkar på någon bekant. Nu kan ju detta låta förskräckligt asocialt, men om man reser bortåt två timmar dagligen, har man helt enkelt inte råd att bara sitta och ”skräpa” på tåget. Bättre då att utnyttja tiden och få lite arbete gjort.

Med dagens teknik har du nästan lika bra kontakt med omvärlden på ett tåg som om du satt på ditt arbetsrum; du kan svara på inkommande mail, skicka textmeddelanden och i värsta fall ta emot ett telefonsamtal.

Att göra något vettigt av restiden innebär också att själva tiden det tar att resa blir mindre viktig än själva bekvämligheten. I mitt fall blir argumentet kort restid vid dagliga arbetsresor inte påfallande relevant. Jag kan tvärtom störa mig på att tiden gick för fort när jag håller på att avsluta något på min dator.

Att sitta och trängas på en buss som rusar fram i över 100km/h på en motorväg förefaller vara ett avsevärt mindre lockande alternativ om man vill utnyttja tiden till något konstruktivt. Nu är jag förstås medveten om att inte alla har den typen av arbete som lämpar sig att utföra under en resa men det är ju mina arbetsresor jag uttalar mig om här och inte alla andras.

Ett absolut krav är dock att tåget avgår som utlovat enligt tabellen på morgonen och att det kommer fram i rimlig tid så att eventuellt inbokade möten kan ske utan problem. Numera fungerar det riktigt bra efter det att trafikbeställaren gjort sig av med en vidlyftig entrepenör och återgått till det mera pålitliga SJ. ”Så går det!” tänkte jag när man var tvungen att återgå. Kanske begrep man detta men tvingades av ”lagen om offentlig upphandling” att välja ett till synes ekonomiskt fördelaktigare alternativ.

by Greenbelt Alliance

När man närmar sig destinationen och ser alla de stackare som sitter stilla i bilköer in mot centrum, känns det nästan som om man har begripit något som de köande inte har begripit. Varför i hela världen sitter man i dessa bilköer varje dag? Om det är frivilligt är det förstås obegripligt!

Det är säkert så att några faktiskt har behov av att köra bil till sin destination men jag är nästan övertygad om att inte alla dessa köande och avgasosande bilar är nödvändiga. Jag tror helt enkelt att det finns en sorts kärleksförhållande till bilen hos många människor som medför att man helt enkelt vägrar inse nackdelarna.

Kanske är det därför som de trängselskatter, som flera större städer har infört eller planerar att införa, väcker sådana engagerade debatter. Trängselskattter är sannolikt helt nödvändiga för att få grepp om den allt värre ”trafikinfarkten”. Det är hemskt att behöva säga detta, men jag har sedan länge förlorat tron på att information och frivilliga förändringar i trafikbeteendet är möjliga. Ingen håller t.ex hastighetsbegränsningar om det faktiskt går att köra fortare, ingen minskar sitt bilkörande så länge det går att köra bil. Stigande bränslepriser och en allt mer förorenad miljö är liksom inte tillräckliga argument.

Under tiden som jag skrivit detta börjar jag närma mig min destination och detta betyder deadline för mitt skrivande (som kanske inte vara arbete i egentlig mening). Jag slutar här så att jag hinner packa ner min dator.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Segregerad stad

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 10 oktober, 2012
Inga kommentarer till Segregerad stad

Om inte professor Ove Sernhedes skrämmande skildring av den medvetna segregeringen i Göteborg (GP, fredag 5 september) får politikerna att vrida sig som maskar på en krok kan jag inte tolka detta som annat än att man bestämt sig för att tiga ihjäl denna process eller att den sker enligt planerna. Sernhedes artikel startar med en sk klassresa med buss, en sådan som man gjorde till Stockholms välbärgade områden för en tid sedan.

by BjÃ¸rn Giesenbauer

Passagerarna på resorna är i första hand efterkrigstidens barn som växt upp i ett samhälle där man upplevt en tro på en allt större likvärdighet, något som numera förbytts till dess motsats.

Idag är det resursstarka grupper som har övertagit utformningen av staden, ja hela samhället, och istället för på människors välfärd satsar man på att bygga ”varumärken” för att konkurrera med andra städer. Detta får sitt uttryck i dyrbara symbolbyggen som blir något man kan framhålla i jämförelse med andra.

Redan för flera decenniers sedan väckte det banbrytande reportaget ”Femmans spårvagn” starka reaktioner. Idag visar Sernhede att inkomstskillnaderna har ökat ännu mer mellan de välbärgade områdena och de utsatta.

Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att denna utveckling är helt enligt planerna, att den sker med berått mod helt enkelt.

Etiketter likvärdighet, segregering, sernhede, stadsplanering

ekonomi politics politik samhälle

Allt har sitt pris

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 21 augusti, 2012
Inga kommentarer till Allt har sitt pris

Organ, identiteter bebisar; allt är till salu för den som har råd att betala. Det allmännas företrädare har aningslöst accepterat att sjukhus, skolor, äldromsorg och annan samhällelig verksamhet kan gå med underskott. Dessa intressanta funderingar skriver Lars Åberg i en krönika i GP den 3 augusti i år.

by iwfx

Individualismen har blivit så stark att den som inte försöker sälja in sig själv måste vara behäftad med någon sorts fel; vi måste alla ha ett slags varumärke. Den amerikanske filosofen Michael Sandel skriver i sin bok ”What money can’t buy” (enligt Åberg) att marknaden numera uppfattas som neutral och värderingsfri vilket gör att utrymmet för olika värderingar som skulle kunna brytas mot varandra krymper allt mer. Vi har fått ett moraliskt tomrum där ekonomismen framställs som vetenskap snarare än som uttryck för en viss politisk och moralisk åskådning. Inte ens den finanskris som får så stort utrymme i medierna verkar kunna rubba förtroendet för marknadens lösningar.

Sandel menar att konsekvensen blir att allt kan tömmas på inre mening och att även sådant som kärlek, vänskap och förtroenden kan köpas för pengar bara priset är det rätta. Men marknaden erbjuder inte enbart det vi tror oss behöva utan även sådant vi vill slippa. Den som har råd kan även köpa sig fri från samhällelig gemenskap. Vi blir allt ensammare, slutar Åberg.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

ekonomi kapitalism politik samhälle

”Detta måste jag skriva upp!”

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 16 augusti, 2012
Inga kommentarer till ”Detta måste jag skriva upp!”

Jag tror att citatet i rubriken yttrades av den galne Kalle Sändare i någon av hans otaliga telefonbus. I uttrycket ”att skriva upp” något finns emellertid en oro för att man skall glömma bort något som man betraktar som viktigt eller på annat sätt betydelsefullt.

by .coomb.

Det jag vill skriva upp är några rader av Ragnar Strömberg från dagens GP. Strömberg skriver apropå Göteborgs universitets besparingar genom att lägga ner undervisning i italienska: ”… i en värld där allt har ett pris, har ingenting ett värde och det som går förlorat går förlorat för alltid.”

Det tycks mig som om väldigt mycket har ett pris idag och dessvärre allt mindre som har ett värde.

ekonomi kapitalism politik samhälle

Dårarnas marknad

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 15 juli, 2012
Inga kommentarer till Dårarnas marknad

Kanske är det så att den så kallade ”marknaden” har den egenheten att den lockar fram de värsta egenskaperna hos människor och verksamheter. Låt mig ge tre exempel som jag nyligen stött på.

En av mina flitigaste twitterspanare hänvisade häromdagen till ett australiskt läkemedelsföretag som stämt en medicinsk expert för förtal eftersom experten hade ifrågasatt på påståendet att pillren kunde reducera skadeverkningarna av skräpmat. Genom att ta vissa doseringar av pillren kunde man utan problem äta hamburgare eller annat som angavs. Det är lätt att se att man här ”slår två flugor i en smäll”; folk kan äta sin älskade skräpmat och företaget kan sälja sina piller.

by procsilas

Ett annat, näst intill otroligt, exempel handlar om en amerikansk lag som förbjuder hemmaodling och försäljning av egenodlad mat. Den som transporterar det som inte uppfyller lagens krav betraktas som smugglare. Antagligen gynnar detta de stora företagen och deras genmanipulerade produkter. Lite bakvänt vekar väl detta vara i ett land där myten om att var och en skall vara ”sin egen lyckas smed” alltjämt hålls levande.

I det tredje exemplet återvänder vi så till farmakologins värld. I Sverige har Marknaden numera även erövrat apoteksbranschen. Under stridsropen ”ökad tillgänglighet” och ”endast länder som Nordkorea har monopol” har pillerförsäljning blivit ett geschäft som alla andra. Det är säkert bra om människor kan få sin receptförskrivna medicin vid flera platser och på andra tider än vad som tidigare var möjligt men marknaden kan naturligtvis inte leva på att lämna ut receptförskriven medicin till de som behöver den. Här måste till mer försäljning! Här måste behov av olika preparat skapas. I brevlådan har det börjat dyka upp färggranna broschyrer med säsongens medikamenter såsom medel mot solbränna, myggor och annat. Naturligtvis måste det tidigare Apoteket lägga resurser på att hänga med.

Vid årets Vansbrosimningar kunde man se hur Apoteket gett sig in i marknadssvängen. Med en jättelik trailer, värdig ett mindre rockband, var Apoteket ”on tour” i landet för att ”informera” och bjuda ut sina varor. Jag gick aldrig in i trailern men utifrån kunde man skymta en hel butik med välfyllda hyllor. ”Den som sig i leken ger (eller med lagstiftning tvingas) får leken tåla.”

Kanske hade det varit möjligt att köpa några piller i apotekstrailern mot den skräpmat jag intog vid målområdet.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

ekonomi fritid informationsteknologi kapitalism media politik samhälle sport

Valfri television

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 2 juli, 2012
Inga kommentarer till Valfri television

Att plocka bort reklamen i kommmersiell tv skulle vara jämförbart med att ICA plockade bort kassorna och lät folk ta maten gratis!

Detta slående påstående läste jag i en liten insändare i GP endera dagen som svar på att att någon tittare reagerat surt på de ständiga reklamavbrotten i någon kommersiell kanal; jag tror att det var i tv4:s bevakning av Europamästerskapen i fotboll helt nyligen. Den ursprunglige insändaren hade klagat på att utav den 15 minuter långa fotbollspausen användes visst ungefär 2,5 minuter till diskussion och analys av den halvlek som just hade spelats medan resterande tid användes till reklam.

by andrewneher

Nu hör ju dessbättre fotboll till de mera uthärdliga tv-sporterna då man inte ständigt bryter av med reklam som man har gjorde i ishockey helt nyligen, ja, t.o.m. spelarna på isen får anpassa sig efter reklamen numera. Man tycker onlekligen lite synd om studiofolket som kanske är både intresserade och kunniga men inte får komma till tals därför att vi förväntas ta del av olika budskap om att köpa än det ena än det andra.

Vi som (i görligaste mån) undviker kommersiell tv och väljer ”fri tv” som Sveriges Television har valt att kalla sin verksamhet, vi vet ju sedan länge att målet med den kommersiella tv:n är att sälja ”tittarögon” d.v.s. programmen är enbart där som en sorts lockbete för att vi överhuvudtaget skall placera oss framför skärmen så att vi kan exponeras för de olika köpbudskapen. Men med vetskap om att det är på det viset kan vi ju utnyttja den omhuldade valfriheten och välja ”fri television” eller låta bli att titta helt och hållet.

Den kommersiella tv:n lanserades under lockropet ”valfrihet” av de som var förespråkare för konkurrens och profit. Om jag inte minns fel, var det också någon högt uppsatt politiker som triumferande utropade parabolerna på väggar och tak som ”frihetssymboler”. Idag kan man kanske undra vari denna frihet består. Fast det är klart att vi har fått frihet att välja mellan olika amerikanska massproducerade tv-serier.

Det är naturligtvis så att något måste betala den kommersiella verksamheten; det är likadant med Facebook eller Google och det är vår aktivitet de kommersiella aktörerna lever på. Det är alltså inte vi som är Facebooks kunder; det är våra intressen och sociala aktiviteter man säljer (ifall vi alls är på FB förstås).

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License