Kategorier
politik samhälle

Får det vara ett pass eller en påse chips?

Jo, det var detta med den lilla flickans pass som jag misslyckades med att berätta i mitt tidigare inlägg. Jag gör ett nytt försök här.

Den unga mamman har alltså gått till Myndigheten för att skaffa ett pass till sin lilla dotter och det som sätter igång hennes funderingar är att hon blir behandlad som en kund i vilken affär som helst. Över 300 kr kostar varan som hon just köpt. Normalt är det ju så att om man inte har råd med en vara får man låta bli att köpa den; här går det sannolikt inte att göra som elektronikhandeln uppmanar oss: Köp nu betala någon annan gång!

customer-service by verticalpharmacy, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  verticalpharmacy 

Men passet är ju en medborgarhandling som vi måste ha då det ger oss möjlighet att förflytta oss över landsgränser utan problem. Lite konstigt är det kanske att man så grundligt har införlivat passets kontroll- och övervakningsbakgrund att man faktiskt ser det som en biljett att som ger frihet att resa.

Passet som man måste köpa och att bli bemött som en kund istället för en medborgare med rättigheter är tecken på att allt fler sfärer införlivas i marknadens logik. Nu är vi alltså kunder hos Myndigheten som i bästa fall är mån om sin kundkontakt.

Crisps not Chips by Lynne Hand, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Lynne Hand 

Varufieringen av det samhälleliga livet och politiken sker på medborgarens bekostnad. Snart är det väl bara gamla och politiska extremister på vänsterkanten som tar ordet medborgare i sin mun. Nu är vi alla kunder där den som har mest tillgångar har mest inflytande. Demokrati bygger emellertid på att alla i princip har lika mycket att säga till om men en oreglerad marknad står i direkt motsättning till den demokratiska idén.

Det här inlägget innehåller inte påfallande mycket som jag tänkt ut själv, även om jag naturligtvis sympatiserar med innehållet, och jag står i tacksamhetsskuld till Patricia som skrev i Fria Tidningen den 26 september.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
fritid samhälle

Marknaden för pass

I en liten krönika där en kvinna beskriver hur hon skaffade pass till sitt spädbarn framgår att passet som bevis på vem man är och var man hör hemma är en vara som man köper. Följaktligen är man en kund hos Myndigheten. Innan jag funderar vidare över detta med att vara kund måste jag emellertid berätta om en egen erfarenhet där passet spelade en roll. En passande historia (!), kanske.

Vi var på väg till flygplatsen, hustrun och jag, för att inleda vår semesterresa till ett ställe där vi förhoppningsvis skulle slippa mörker, blåst och oavbrutet regnande under en vecka. Väl framme ställde vi oss i kön för incheckning och när det var vår tur la vi fram våra resehandlingar för kvinnan i incheckningen. Hon behandlade rutinmässigt och effektivt dessa men så tittade hon upp på mig och sa: ”Det här passet är makulerat!”

passport to paradise by ruSSeLL hiGGs, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ruSSeLL hiGGs 

(Bilden föreställer inte mig)

Efter några sekunders total förvirring gick det upp för mig att jag hade råkat ta mitt gamla utgångna pass istället för det nu gällande; ingen skillnad syntes ju utanpå. Vad gör vi nu då? Den hjälpsamma kvinnan tog reda på att jag faktiskt behövde ett pass för att bli insläppt på semestermålet. Att åka hem och hämta det riktiga passet, en resa på en dryg timme sammanlagt, var ju uteslutet då stängningstiden inte var avlägsen. ”Du får skaffa ett tillfälligt pass”, sa hon. ”Passpolisen finns ett par hundra meter bort”. Jag rusar ut och frågar mig fram bland de fåtaliga människor som är ute vid denna tid. Charterresor går som bekant nästan alltid vid konstiga och obekväma tider, antingen i svinottan eller mitt i natten; nu var det svinottan.

Jag lyckades omsider hitta till passpolisen och efter att ha bankat på ett tag kom en polisman lite lojt släntrande (tyckte i alla fall jag) och öppnade dörren. Jag förklarade min belägenhet och att incheckningen snart skulle stänga.

Sannolikt hade han nyss avlöst sin kollega på posten och hade därför inte riktigt hunnit installera sig. Problemet var att han inte kunde hitta nyckeln till passkåpet; han trodde att kollegan fått med sig den hem, kanske. Så kan det bara inte vara! tänkte jag och tänkte på hustrun som alltjämt stod vid incheckningen och märkte att tiden till stängning närmade sig i oroväckande hög fart.

Passpolisen rörde sig alltjämt i slowmotion (tyckte jag) i sitt sökande efter nyckeln. Han ringde någon ansvarig som, jag tror, hade en extranyckel. Efter en evighet (upplevd evighet) uppenbarade sig ytterligare en polis och skåpet med ämnena till pass kunde öppnas. Efter detta gick det relativt snabbt. De gamla uppgifterna kunde föras över, ett nytt foto tas och slutligen signerade jag. Nu var jag ägare till ett rosa tillfälligt pass och 900 kr fattigare, en summa som förstås var en onödig uppgift men som i jämförelse med kostnaden för semesterresan vara en struntsumma. Nu gällde det att sätta högsta fart tillbaka till incheckningen och hoppas att vi alltjämt kunde komma med. Tänk om jag genom mitt misstag hade äventyrat eller i värsta fall omintetgjort semesterresan för oss båda!

Vi lyckades med incheckarens goda vilja komma igenom och sprang som några av de allra sista ombord på planet. Men det var ju egentligen inte alls detta jag skulle berätta om; passet som marknadsvara får ha ett eget avsnitt.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
politik samhälle

Folk?

En gång tror jag att journalisten Jan Guillo sa att begreppet folk är det som förenar de som har gemensamma missuppfattningar om det förflutna (ursäkta om jag minns fel!). Innebörden av detta är väl att det inte är så lätt att avgränsa ett folk. I något annat sammanhang tror jag mig ha läst att folk är en sorts nationalromantisk konstruktion från 1800-talet. Det finns säkert kunniga människor som kan reda ut detta men kanske är det intressantare att fundera över hur begreppet kan tänkas uppfattas i dagligt tal.

People by perpetualplum, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  perpetualplum 

Nog är det så att vi tänker oss att begreppet folk innebär att en viss mängd människor förenas av något som går att identifiera. Historiskt nära i tiden finns ju avskräckande exempel från Hitlers Tyskland. Om jag inte missminner mig, ville nationalsocialisterna göra begreppet jude till något mer än en bekännare av den judiska religionen, alltså något som man på ett dunkelt sätt skulle associera med något som genetiskt skilde ut judar från andra. Idag fungerar vi kanske på liknande sätt (om än inte genetiskt) när det gäller muslimer d.v.s. att vara muslim blir gärna något mer än att bekänna sig till islam. Lustigt nog tror jag inte vi gör denna tolkning då det gäller kristna.

Att vara kristen uppfattas nog enbart som att man bekänner sig till det kristna evangeliet eller kanske snarare att man inte bryr sig och bara liksom hänger med. Inte tror jag att kristna uppfattas som någon speciell folkgrupp med gemensamma gener och särdrag medan begreppen muslim och jude lätt får sådana bibetydelser. Det måste dock erkännas att Gamla Testamentets beskrivningar av Herrens utvalda folk blir lite problematiskt för mitt resonemang, eftersom Herren ogillar att folket beblandar sig med andra folk och vill att förbindelser de ingått med andra folk skall upplösas. Här blir det förstås avgörande vilken betydelse man tillmäter det gamla berättelserna i nutida politik.

Kanske är också tillskrivandet av egenskaper som är annorlunda än de egna något djupt mänskligt genom att vi vill göra det som på något sätt är olikt hanterbart. Finns det då ett tydligt utmärkande drag, får detta totalisera vår tolkning. Ett tydligt exempel här är väl människor med mörk hud. Nog har det från de vita funnits totaliserande uppfattningar om alla som är svarta.

När Afzelius sjunger om folkens kamp eller annat som folket gör i vänsterns retorik, tror jag att det handlar om folk i en annan avgränsning, nämligen alla som i någon mening är kuvade och utnyttjade av en orättvis övermakt. Här är det knappast frågan om någon genetisk avgränsning utan snarare en sammanklumpning av alla utan makt. Givetvis blir även detta en sorts övertolkning då folket knappast kan betraktas som homogent även om det naturligtvis går att identifiera de som i någon mening är utnyttjade av kapitalet.

Kontentan av detta resonemang, om det alls finns någon sådan, blir att vi bör vara både medvetna och försiktiga när vi kategoriserar, eftersom kategorier har en benägenhet att bli till något som vi uppfattar som det naturliga sättet att uppfatta världen. Som jag skrivit i ett annat sammanhang, är det svårt att tänka bort kategorin veckans dagar eller vårt sätt att beskriva tidens indelning i månader, år, decennier etc. när vi väl har gjort denna indelning. Likadant är det säkert med begreppet folk. När vi väl har skapat begreppet folk ser vi liksom världen genom detta filter. Hittar vi då något identifierarbart hos en större eller mindre grupp människor, kan mycket väl denna egenskap få utmärka ett folk eftersom världen blir så mycket mer hanterbar då. Detta är förstås praktiskt men samtidigt mycket försåtligt.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
education politik samhälle skola

Vinst i vården – läxor i skolan?

Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.

Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.

Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.

May_30_Health_Care_Rally_NP (667) by seiuhealthcare775nw, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  seiuhealthcare775nw 

Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.

Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster.  Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.

En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag:  å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.

Homework - Math by Marco Nedermeijer, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Marco Nedermeijer 

Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.

Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.

Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.

Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.

Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
politik samhälle

Bara ord!

Det finns de som skiljer på ord och handling, ibland uttryckt som att ”gå från ord till handling” eller ”det är bara prat”. Implicit i dessa uttryck ligger att pratet är en sak och handlingen en annan; ofta finns också en underton som antyder att handlingen är något viktigt medan pratet är något av mindre värde.

Sad child by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Nu tror jag inte att pratet eller orden är av sådant sekundärt värde utan man skulle nog kunna hävda att uttalade ord kan ha drastiska konsekvenser; krigsförklaringar, politiska idéer handlingsplaner, visioner och andra verbala aktiviteter. Nog kan sådana ord och idéer åstadkomma mer omfattande förändringar än när någon eller några tar sig före att gå ”från ord till handling”. Vi behöver bara tänka på hur den nuvarande regeringen har skapat ett segregerat skolsystem genom att låta de som har möjlighet och speciella ambitioner välja bort sådant man inte uppskattar.

Men ännu mer subtilt än ett uttalat syfte att omdana samhället i en viss riktning är kanske hur de ord och begrepp vi använder präglar vårt tänkande så att vi betraktar vissa saker som sakernas naturliga tillstånd. Ett exempel på detta fick jag när den kloke tidigare kulturministern Göransson gjorde oss uppmärksamma på att vi numera framförallt är ”skattebetalare” istället för medborgare. Var och en har ju lätt sända en tanke till den egna plånboken (”vi har fått mer i plånboken”) och jämföra detta med bilden av ”skattmasen som vill ta våra pengar” eller lösningar ”där alla skall tvingas in i samma mall” och där vi inte har ”valfrihet”. Självklart vill vi ha mer pengar och självklart vill vi inte tvingas i något som ”staten” har bestämt.

Nu skall jag inte driva denna polemik längre för det var ju orden generellt jag skulle skriva om. Jag tog alltså mitt avstamp i hur uttrycket ”skattebetalarna” får oss att fokusera på plånboken snarare än samhällservice men på ett mera begreppsligt plan är det intressant att förstå hur de ord som vi naturligt använder får oss att se världen på ett speciellt sätt.

Ta som exempel veckan och dagarna; det är i princip omöjligt att tänka sig att tiden inte är indelad i veckor eller att en viss dag är torsdag. Det är likadant med året. Vi har konstruerat begrepp där vi beskriver hur tiden är indelad och när vi en gång har gjort detta är det omöjligt att tänka sig att det inte är fullständigt naturligt att det är så.

De flesta av oss har sannolikt vid något tillfälle somnat på annan tid än då man normalt sover och sedan vaknat utan att veta vilken dag det är eller vilken tid på dygnet det är. Det är en mycket obehaglig känsla där man lägger stor energi på att så snabbt som möjligt placera in sig i det tidsmässiga nätverket igen. Jag vill knappast ens tänka på minnesförluster eller situationer där man medvetet berövas tidsuppfattning.

Jag skall sluta med ett mycket konkret exempel som anknyter till den bild jag infogat längre upp i denna text. Skulpturen av flickan som lutar sig mot väggen har alltid väckt känslor hos mig; jag vill gå fram och trösta henne. Någon har säkert varit dum mot den lilla varelsen som står där med sina smala ben, risiga hår och stora fötter. Jag skulle vilja ”tala allvar” med den som har gjort henne så ledsen. Så upptäckte jag häromdagen en skylt som jag inte sett förut, alltså ord. Texten löd: Lek eller allvar?

Denna skylt omstrukturerade totalt mina föreställningar om den lilla flickan; hon kanske inte alls är ledsen utan står och räknar till hundra medan kamraterna gömmer sig?

Kom sedan inte och säg att ord inte förändrar!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
humor samhälle

Vad är klockan, grabben?

På väg till jobbet en morgon går jag genom en park. På en parkbänk lite längre fram sitter en man och läser en tidning samtidigt som han då och då tar en klunk ur en burk. Han byter skrattande några ord med ett par som kommer från andra hållet; det är kanske någon de känner.

In a park by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

När jag kommer närmre, ser jag att han redan börjat på morgonens första öl (fast vad vet jag; han kan ha hunnit flera innan). Han tittar upp på mig, ler lite och utbrister: ”Vad är klockan, grabben?”

Jag tittar på mitt armbandsur och meddelar att den är tio minuter över nio på morgonen. ”Då är det femtio minuter kvar”, säger han i samförstånd.

Till vad? frågar jag i farten och vänder mig mot honom.

Tills dom öppnar”, säger han och nickar mot det närbelägna Systembolaget. Jag känner mig lite fånig för att inte ha fattat omedelbart.

När jag har gått några steg ytterligare, skrattar jag till. Han påkallade min uppmärksamhet genom att fråga: Vad är klockan, grabben? Han sa grabben! Tänk om jag, en 66-årig man, kan tas för grabben på avstånd. Kanske lurades han av mitt ostyriga hår och avsaknaden av ölmage där jag kom med min ryggsäck.

Måtte inte hans omdöme ha varit alltför grumlat redan femtio minuter före öppningsdags!

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
politik samhälle skola

Efterkrigstidens största fackliga reträtt

I GP den 31 augusti ifrågasätter pedagogiklektorn Stefan Sellbjer att högre lön skulle ge fler och bättre lärare. Artikeln intresserade mig av flera skäl, dels för att jag under många år var lärare i grundskolan, och dels för att jag ville se på vilka grunder skribenten ifrågasatte att högre lön skulle ge bättre lärare.

Det kan väl knappast ha undgått någon att lärarnas olika fackförbund menar att lärare i gemen har för låg lön och detta är säkert sant i förhållande till den relativt långa utbildning som lärare har. Lärarförbunden (eller om det bara är det ena?) har provokativt gått ut med parollen att ”lärare skall ha mer än andra” i kommande avtalsrörelse. Detta är naturligtvis provocerande och jag tänker nog att de flesta i grunden tycker att de borde ha mer än andra.

Rural China: Primary School Teachers #3 by pmorgan, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  pmorgan 

Sellbjer skjuter dock in sig på ett annat område då han menar att det som är allra mest centralt för lärare av olika kategorier är kontrollen över sin arbetssituation, speciellt arbetstiden. Det är här som han menar att fackförbunden (kanske var det i huvudsak det ena av de två stora) sålde ut en del av lärararbetets särart när man skrev på avtal som tog bort den reglerade undervisningstiden. Efter detta blev det fritt fram för klåfingriga kommunpolitiker att bolla med lärarnas arbete på ett helt annat sätt än när detta var reglerat med avseende på undervisningstid. I Finland, ett land som ständigt ligger i topp i internationella skoljämförelser, har lärarna alltjämt reglerad undervisningtid.

I retoriken kring skola och utbildning talas det ständigt om lärares professionalitet men ur professionssynpunkt är lärarjobbet knappast en profession. Med profession brukar avses att utövarna har makten och kontrollen över professionen, att man har makt över kunskapsbildning och att inte individer utanför professionen kan skriva de professionella på näsan. Vi inser omedelbart att nästan inga av dessa villkor gäller för lärare. Lärarna är inte utövare av en profession hur än retoriken i samhället låter. Selbjer menar alltså att huvudproblemet för lärare inte är, den möjligen för låga, lönen utan att man inte har kontrollen över sitt arbete.

Personligen tycker jag att det är intressant att reflektera över den här debatten, då jag liksom har insyn från olika perspektiv. Jag började arbeta som lärare 1970 på våren. På den tiden var det mesta reglerat, undervisningstimmar, klasstorlekar m.m. Man visste liksom vad man gav sig in på. Man förberedde sina lektioner, väldigt ofta tillsammans med lärare i s.k. parallellklasser och jag tror säkert att jag gjorde ett hederligt, och kanske också bra, jobb även om jag hade möjlighet att gå hem efter lektionstidens slut. När det senare i livet kom barn i familjen, var lärarjobbet utmärkt därför att man kunde hämta barn från barnomsorgen relativt tidigt och dessutom hinna umgås med dem innan de skulle lägga sig. Att det var attraktivt att sommaren erbjöd en lång sammanhängande ledighet tillsammans med familjen vore dumt att förneka.

Teacher’s Baby Shower by Old Shoe Woman, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Old Shoe Woman 

Så kom då den stora utförsäljningen av arbetstiden. Med sockrade erbjudanden om större utjämning bland olika lärarkategorier i skolan köpte man, i första hand det fackförbund som organiserade flera av de kategorier som ansåg sig missgynnade, ett visst lönepåslag i utbyte mot att man frånsade sig ”rätten” att meddela undervisning inom tidsbestämda ramar.

För egen del har jag alltid betraktat den reglerade undervisningstiden som mitt värn mot de som vill komma åt vad som ibland betecknades som ”lärarnas privilegier”. Den minnesgode minns kanske den där kommunpolitikern i Åstorp.

Efter utförsäljningen började det talas om arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Den arbetsplatsförlagda tiden innebar att man var tvungen att vistas på arbetsplatsen en bestämd tid även då man inte utövade kärnverksamheten undervisning. Detta innebar att man skulle sitta på (sitta av) olika slags möten och att man förväntades arbeta med det skolarbete, som inte var undervisning, på arbetsplatsen, ofta under miserabla förhållanden. Jag tror att alla lärare, utom de som var nya och inte visste annat, visserligen försökte få undan en del rutinjobb på arbetsplatsen men de flesta menade säkert att man var tvungen att vänta tills man kom hem där man kunde arbeta ostört och under former som man var mera lämpade för uppgiften. Att förbereda sig inom ett intellektuellt arbete kräver nästan alltid att man får arbeta ostört, utan tidspress och har tillgång till de resurser man behöver. Att tvingas utföra arbetet på en viss plats under en tid som någon annan bestämt fungerar sällan optimalt.

Själv lämnade jag verksamheten gradvis strax efter denna omvälvning, först genom att arbeta deltid med en rad intressanta projekt och senare genom att på heltid gå över till universitetsvärlden. Det är därför jag tycker mig ha lite olika perspektiv.

Inom universitetsvärlden råder andra villkor. Vi har visserligen alltjämt ganska blygsam lön jämfört med många i näringsliv och andra samhälleliga verksamheter men vi har det som Selbjer framhåller som viktigast: vi har kontroll över vårt arbete. Visserligen kan man, om man inte är heltidsförsörjd av forskningsfinansiärer, vara tvungen att utföra arbete som inte är i fokus för ens intressen men ingen kommer och talar om för mig hur eller ens när (gäller förstås inte schemalagda aktiviteter) jag skall utföra mina uppgifter. Gör jag det vi har kommit överens om på det sätt vi har bestämt, är det ingen står med klocka och kollar hur länge jag sitter framför min dator.

Detta är fantastiskt stimulerande och ger faktiskt både arbetslust och incitament till att läsa på och utveckla de områden man är speciellt intresserad av. Sådana arbetsförhållanden är nog dessvärre mycket avlägsna i skolans värld. Jag tror t.o.m. att det finns de som har argumenterat för stämpelklocka! Då är man definitivt på fel väg.

Ett tag efter det att jag skrivit mitt inlägg om läraryrkets ”nedgradering” – det var nog innebörden i inlägget – skrev professor Ingrid Carlgren ett fantastiskt intressant inlägg om professionalisering i relation till lärarlegitimation där hon menar att legitimationen så som den utfärdas knappast kan innebära en legitimering i den normala bemärkelsen.  Normalt innebär en legitimering att man både blir ansvarig och får rätt att fatta egna beslut. Detta gäller knappast för lärare. Läs Carlgrens mycket intressanta beskrivning av vad en professionalisering innebär.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
politik samhälle skola

Pedagogisk frizon

Jag läser i en morgontidning apropå utredningen om vad skolans kommunalisering fått för konsekvenser att någon kastat fram förslaget att skolan borde få en ställning liknande Riksbankens. Det skulle innebära att den hade en självständig ställning som gjorde den mera motståndskraftig (immun?) mot klåfingriga politikers ingripanden. Huruvida detta är ett allvarligt förslag eller ens möjligt kan jag inte avgöra.

RÃ¥da Skola by Johan Lundbergs, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Johan Lundbergs 

Klart är emellertid att skolan har varit, och alltjämt är, ett fält för kraftigt divergerande åsikter om uppgift, innehåll och organisation. Den moderata morgontidning jag läste återger med viss vällust ett uttalande av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund där han lär ha sagt att skolan har varit som ett skjutfält där olika aktörer har kunnat provskjuta sina flummiga projekt med skolbarnen som måltavla. Det är onekligen en talande bild men den grumlas, från mitt perspektiv, av uttrycket flummiga vilket regelbundet används av dem som tror sig veta hur det borde vara och som är motståndare till att skolan skall vara ett verktyg för ett jämlikt samhälle.

Nu talar skribenten visserligen också om högerregeringens (ja, han/hon använder förstås inte just denna beteckning för regeringen) nyliberala experiment där skolan görs till en handelsvara som man kan tjäna pengar på. Inte heller detta anses så lyckat.

Något återförstatligande av skolan, som folkpartiet föreslår, verkar dock inte finnas på agendan. För mig personligen känns dock detta som ett tilltalande alternativ och nog har jag en hel del erfarenhet efter mer än 40 år i branschen. Kanske har ”tiden sprungit ifrån mig” men jag tänker med en viss nostalgi på hur det var långt tillbaka på 70-talet i skolan då det fanns regler för hur stora klasserna skulle vara och hur resurserna skulle fördelas. Lärarnas uppgift var också klar; det handlade om att undervisa skolans elever. Även om jag personligen inte befinner mig i skolans miljö numera förefaller det som att lärares uppgifter inte är lika entydiga längre. Men detta kan vi kanske återkomma till vid något annat tillfälle.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Allt har sitt pris

Organ, identiteter bebisar; allt är till salu för den som har råd att betala. Det allmännas företrädare har aningslöst accepterat att sjukhus, skolor, äldromsorg och annan samhällelig verksamhet kan gå med underskott. Dessa intressanta funderingar skriver Lars Åberg i en krönika i GP den 3 augusti i år.

This damn market economy!.. by iwfx, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  iwfx 

Individualismen har blivit så stark att den som inte försöker sälja in sig själv måste vara behäftad med någon sorts fel; vi måste alla ha ett slags varumärke. Den amerikanske filosofen Michael Sandel skriver i sin bok ”What money can’t buy” (enligt Åberg) att marknaden numera uppfattas som neutral och värderingsfri vilket gör att utrymmet för olika värderingar som skulle kunna brytas mot varandra krymper allt mer. Vi har fått ett moraliskt tomrum där ekonomismen framställs som vetenskap snarare än som uttryck för en viss politisk och moralisk åskådning. Inte ens den finanskris som får så stort utrymme i medierna verkar kunna rubba förtroendet för marknadens lösningar.

Sandel menar att konsekvensen blir att allt kan tömmas på inre mening och att även sådant som kärlek, vänskap och förtroenden kan köpas för pengar bara priset är det rätta. Men marknaden erbjuder inte enbart det vi tror oss behöva utan även sådant vi vill slippa. Den som har råd kan även köpa sig fri från samhällelig gemenskap. Vi blir allt ensammare, slutar Åberg.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

”Detta måste jag skriva upp!”

Jag tror att citatet i rubriken yttrades av den galne Kalle Sändare i någon av hans otaliga telefonbus.  I uttrycket ”att skriva upp” något finns emellertid en oro för att man skall glömma bort något som man betraktar som viktigt eller på annat sätt betydelsefullt.

Money by .coomb., on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  .coomb. 

Det jag vill skriva upp är några rader av Ragnar Strömberg från dagens GP. Strömberg skriver apropå Göteborgs universitets besparingar genom att lägga ner undervisning i italienska: ”… i en värld där allt har ett pris, har ingenting ett värde och det som går förlorat går förlorat för alltid.

Det tycks mig som om väldigt mycket har ett pris idag och dessvärre allt mindre som har ett värde.