En gång tror jag att journalisten Jan Guillo sa att begreppet folk är det som förenar de som har gemensamma missuppfattningar om det förflutna (ursäkta om jag minns fel!). Innebörden av detta är väl att det inte är så lätt att avgränsa ett folk. I något annat sammanhang tror jag mig ha läst att folk är en sorts nationalromantisk konstruktion från 1800-talet. Det finns säkert kunniga människor som kan reda ut detta men kanske är det intressantare att fundera över hur begreppet kan tänkas uppfattas i dagligt tal.
Nog är det så att vi tänker oss att begreppet folk innebär att en viss mängd människor förenas av något som går att identifiera. Historiskt nära i tiden finns ju avskräckande exempel från Hitlers Tyskland. Om jag inte missminner mig, ville nationalsocialisterna göra begreppet jude till något mer än en bekännare av den judiska religionen, alltså något som man på ett dunkelt sätt skulle associera med något som genetiskt skilde ut judar från andra. Idag fungerar vi kanske på liknande sätt (om än inte genetiskt) när det gäller muslimer d.v.s. att vara muslim blir gärna något mer än att bekänna sig till islam. Lustigt nog tror jag inte vi gör denna tolkning då det gäller kristna.
Att vara kristen uppfattas nog enbart som att man bekänner sig till det kristna evangeliet eller kanske snarare att man inte bryr sig och bara liksom hänger med. Inte tror jag att kristna uppfattas som någon speciell folkgrupp med gemensamma gener och särdrag medan begreppen muslim och jude lätt får sådana bibetydelser. Det måste dock erkännas att Gamla Testamentets beskrivningar av Herrens utvalda folk blir lite problematiskt för mitt resonemang, eftersom Herren ogillar att folket beblandar sig med andra folk och vill att förbindelser de ingått med andra folk skall upplösas. Här blir det förstås avgörande vilken betydelse man tillmäter det gamla berättelserna i nutida politik.
Kanske är också tillskrivandet av egenskaper som är annorlunda än de egna något djupt mänskligt genom att vi vill göra det som på något sätt är olikt hanterbart. Finns det då ett tydligt utmärkande drag, får detta totalisera vår tolkning. Ett tydligt exempel här är väl människor med mörk hud. Nog har det från de vita funnits totaliserande uppfattningar om alla som är svarta.
När Afzelius sjunger om folkens kamp eller annat som folket gör i vänsterns retorik, tror jag att det handlar om folk i en annan avgränsning, nämligen alla som i någon mening är kuvade och utnyttjade av en orättvis övermakt. Här är det knappast frågan om någon genetisk avgränsning utan snarare en sammanklumpning av alla utan makt. Givetvis blir även detta en sorts övertolkning då folket knappast kan betraktas som homogent även om det naturligtvis går att identifiera de som i någon mening är utnyttjade av kapitalet.
Kontentan av detta resonemang, om det alls finns någon sådan, blir att vi bör vara både medvetna och försiktiga när vi kategoriserar, eftersom kategorier har en benägenhet att bli till något som vi uppfattar som det naturliga sättet att uppfatta världen. Som jag skrivit i ett annat sammanhang, är det svårt att tänka bort kategorin veckans dagar eller vårt sätt att beskriva tidens indelning i månader, år, decennier etc. när vi väl har gjort denna indelning. Likadant är det säkert med begreppet folk. När vi väl har skapat begreppet folk ser vi liksom världen genom detta filter. Hittar vi då något identifierarbart hos en större eller mindre grupp människor, kan mycket väl denna egenskap få utmärka ett folk eftersom världen blir så mycket mer hanterbar då. Detta är förstås praktiskt men samtidigt mycket försåtligt.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License