På väg till jobbet en morgon går jag genom en park. På en parkbänk lite längre fram sitter en man och läser en tidning samtidigt som han då och då tar en klunk ur en burk. Han byter skrattande några ord med ett par som kommer från andra hållet; det är kanske någon de känner.
När jag kommer närmre, ser jag att han redan börjat på morgonens första öl (fast vad vet jag; han kan ha hunnit flera innan). Han tittar upp på mig, ler lite och utbrister: ”Vad är klockan, grabben?”
Jag tittar på mitt armbandsur och meddelar att den är tio minuter över nio på morgonen. ”Då är det femtio minuter kvar”, säger han i samförstånd.
Till vad? frågar jag i farten och vänder mig mot honom.
”Tills dom öppnar”, säger han och nickar mot det närbelägna Systembolaget. Jag känner mig lite fånig för att inte ha fattat omedelbart.
När jag har gått några steg ytterligare, skrattar jag till. Han påkallade min uppmärksamhet genom att fråga: Vad är klockan, grabben? Han sa grabben! Tänk om jag, en 66-årig man, kan tas för grabben på avstånd. Kanske lurades han av mitt ostyriga hår och avsaknaden av ölmage där jag kom med min ryggsäck.
Måtte inte hans omdöme ha varit alltför grumlat redan femtio minuter före öppningsdags!
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
2 svar på ”Vad är klockan, grabben?”
”Ungdomlig och fräsch” som din far, kanske?
Risken finns ju att han använder detta tilltal till alla manspersoner oavsett ålder. Men ärvd ungdomlighet och fräschhet är ju ett mer tilltalande alternativ.