Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Dårarnas marknad

Kanske är det så att den så  kallade ”marknaden” har den egenheten att den lockar fram de värsta egenskaperna hos människor och verksamheter. Låt mig ge tre exempel som jag nyligen stött på.

En av mina flitigaste twitterspanare hänvisade häromdagen till ett australiskt läkemedelsföretag som stämt en medicinsk expert för förtal eftersom experten hade ifrågasatt på påståendet att pillren kunde reducera skadeverkningarna av skräpmat. Genom att ta vissa doseringar av pillren kunde man utan problem äta hamburgare eller annat som angavs. Det är lätt att se att man här ”slår två flugor i en smäll”; folk kan äta  sin älskade skräpmat och företaget kan sälja sina piller.

untitled by procsilas, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  procsilas 

Ett annat, näst intill otroligt, exempel handlar om en amerikansk lag som förbjuder hemmaodling och försäljning av egenodlad mat. Den som transporterar det som inte uppfyller lagens krav betraktas som smugglare. Antagligen gynnar detta de stora företagen och deras genmanipulerade produkter. Lite bakvänt vekar väl detta vara i ett land där myten om att var och en skall vara ”sin egen lyckas smed” alltjämt hålls levande.

I det tredje exemplet återvänder vi så till farmakologins  värld. I Sverige har Marknaden numera även erövrat apoteksbranschen. Under stridsropen ”ökad tillgänglighet” och ”endast länder som Nordkorea har monopol” har pillerförsäljning blivit ett geschäft som alla andra. Det är säkert bra om människor kan få sin receptförskrivna medicin vid flera platser och på andra tider än vad som tidigare var möjligt men marknaden kan naturligtvis inte leva på att lämna ut receptförskriven medicin till de som behöver den. Här måste till mer försäljning! Här måste behov av olika preparat skapas. I brevlådan har det börjat dyka upp färggranna broschyrer med säsongens medikamenter såsom medel mot solbränna, myggor och annat. Naturligtvis måste det tidigare Apoteket lägga resurser på att hänga med.

Vid årets Vansbrosimningar kunde man se hur Apoteket gett sig in i marknadssvängen. Med en jättelik trailer, värdig ett mindre rockband, var Apoteket ”on tour” i landet för att ”informera” och bjuda ut sina varor. Jag gick aldrig in i trailern men utifrån kunde man skymta en hel butik med välfyllda hyllor. ”Den som sig i leken ger (eller med lagstiftning tvingas) får leken tåla.”

Kanske hade det varit möjligt att köpa några piller i apotekstrailern mot  den skräpmat jag intog vid målområdet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi fritid informationsteknologi kapitalism media politik samhälle sport

Valfri television

Att plocka bort reklamen i kommmersiell tv skulle vara jämförbart med att ICA plockade bort kassorna och lät folk ta maten gratis!

Detta slående påstående läste jag i en liten insändare i GP endera dagen som svar på att att någon tittare reagerat surt på de ständiga reklamavbrotten i någon kommersiell kanal; jag tror att det var i tv4:s bevakning av Europamästerskapen i fotboll helt nyligen. Den ursprunglige insändaren hade klagat på att utav den 15 minuter långa fotbollspausen användes visst ungefär 2,5 minuter till diskussion och analys av den halvlek som just hade spelats medan resterande tid användes till reklam.

Place Commercial Here by andrewneher, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  andrewneher 

Nu hör ju dessbättre fotboll till de mera uthärdliga tv-sporterna då man inte ständigt bryter av med reklam som man har gjorde i ishockey helt nyligen, ja, t.o.m. spelarna på isen får anpassa sig efter reklamen numera. Man tycker onlekligen lite synd om studiofolket som kanske är både intresserade och kunniga men inte får komma till tals därför att vi förväntas ta del av olika budskap om att köpa än det ena än det andra.

Vi som (i görligaste mån) undviker kommersiell tv och väljer ”fri tv” som Sveriges Television har valt att kalla sin verksamhet, vi vet ju sedan länge att målet med den kommersiella tv:n är att sälja ”tittarögon” d.v.s. programmen är enbart där som en sorts lockbete för att vi överhuvudtaget skall placera oss framför skärmen så att vi kan exponeras för de olika köpbudskapen. Men med vetskap om att det är på det viset kan vi ju utnyttja den omhuldade valfriheten och välja ”fri television” eller låta bli att titta  helt och hållet.

Den kommersiella tv:n lanserades under lockropet ”valfrihet” av de som var förespråkare för konkurrens och profit. Om jag inte minns fel, var det också någon högt uppsatt politiker som triumferande utropade parabolerna på väggar och tak som ”frihetssymboler”. Idag kan man kanske undra vari denna frihet består. Fast det är klart att vi har fått frihet att välja mellan olika amerikanska massproducerade tv-serier.

Det är naturligtvis så att något måste betala den kommersiella verksamheten; det är likadant med Facebook eller Google och det är vår aktivitet de kommersiella aktörerna lever på. Det är alltså inte vi som är Facebooks kunder; det är våra intressen och sociala aktiviteter man säljer (ifall vi alls är på FB förstås).

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
samhälle skola språk utbildning

Engelska på köpet

Jag läste i någon tidning – det har dessutom varit i tv – om att svenska skolelever vara bäst i Europa på engelska. Det var ju glädjande men det var mindre tillfredsställande att det enbart gällde engelska. I spanska var visst resultatet ganska mediokert jämfört med de andra.

Students learning Spanish in Alicante by Zador Spanish schools Spain, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Zador Spanish schools Spain 

Tidningsskribenten drar slutsatsen att det beror på att vi har så mycket engelska i vår omgivning och det kan säkert stämma för om man tittar på på tv-tablåerna för de kommersiella kanalerna så domineras dessa nästan totalt av amerikanska serier. Svenska ungdomar, i den mån de tittar, kommer därför fullständigt att badas i det engelska språket eller snarare det amerikanska språket som ju skiljer sig en del från den brittiska engelskan. I de kommersiella kanalerna är ju också den amerikanska kulturimperialismen i det närmaste total. Program från europeiska länder, brittiska undantagna, är mycket sällsynta.

Det är naturligtvis bra att svenskar i allmänhet och ungdomar i synnerhet blir bra på ett främmande språk som kan fungera som ett lingua franca varhelst man kommer i världen men den slutsats som tidningsskribenten drar är att de goda kunskaperna i engelska inte beror på skolans undervisning utan just på ett mera informellt lärande i vardagen. Och det är förstås mindre smickrande än om man kunnat hävda att den svenska språkundervisningen hade varit av så hög kvalitet att svenska ungdomar av det skälet blir bättre eller åtminstone lika bra som de flesta andra europeiska ungdomar.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Parasitära relationer

Om man vill försöka förstå hur olika samhälleliga tjänster kunnat kommersialiseras i vårt land, det som jag i ett tidigare inlägg benämnde ”Leka affär”, får man mycket användbara verktyg i en artikel av professor Dennis Beach (”Den nyliberala utbildningsförändringen, dess drag och konsekvenser”, Forskning om undervisning och lärande, nr 8, juni 2012) där han analyserar omvandlingen av socialt nyttiga tjänster till ekonomisk produktion.

Capitalism by Juliano Mattos, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Juliano Mattos 

De utarmnings– och kommersialiseringsprocesser som sker inom de offentliga systemen i Sverige innebär ur ett visst perspektiv att socialt användbart arbete har förändrats till ett ekonomiskt produktivt arbete med privata vinstintressen. Genom att vinsterna blir privata berövas välfärdssamhället ekonomiska tillgångar som kunnat föras tillbaka till systemet till dem som utför eller är i behov av tjänsterna. Härigenom skapas en sorts parasitiskt förhållande där olika vinstdrivande verksamheter får sina bidrag från samhället medan vinsterna inte återförs till samhället.

Detta innebär en massiv förflyttning av samhällets kapital och andra tillgångar till kommersiella relationer som innefattar  köpande och säljande av arbetskraft för att skapa privata mervärden.

Det är väl detta som så träffande kallades ”leka affär” i ett annat inlägg och som med en allvarligare underton beskrevs som en statskupp där förändringarna inte skett genom att någon tagit makten utan att den getts bort av politiker som antingen inte begripit (t.ex. socialdemokratin)  eller med berått mod (t.ex. moderaterna)  verkat för denna marknadskapitalismens hegemoni.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Den självreglerande marknaden

Egentligen förstår jag mig inte på samhällsekonomi. Detta hade väl inte varit något större problem ifall jag kunnat vara säker på att våra politiker kunnat begripa detta åt mig. Dessvärre verkar även åtskilliga bland dessa vara förledda och förförda av vårt nya prästerskap, ekonomerna. Som bekant sysslar prästerskapet med trosfrågor och inte med vetenskap i gängse mening.

Mortgage Meltdown, Market Chaos and Test by ocean.flynn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ocean.flynn 

Det nya evangeliet kräver framförallt att staten skall hålla sig borta från utövarna av den nya tron. Håll lönerna nere, avreglera och ge de som har arbeten skattesänkningar så kommer det gå oss väl och vi må leva väl i vårt land.

Men om vi ser oss omkring råder finanskriser lite här och var och i vårt eget jämställda land ökar de sociala klyftorna. Är det bara en myt att marknaden skall reglera allt detta eller beror det på att det finns för många krångliga regleringar … alltjämt?

Tänk om det är så, hemska tanke, att de ekonomiska doktrinerna och trosbekännelserna inte fungerar så som man trodde? Om marknaden inte reglerar sig själv, vad gör vi då?

Ja, då får vi rycka in och hjälpa till. Om man är hädiskt lagd, skulle man kunna hävda att alla vinster i bankerna, ekonomernas tempel, är privata medan alla skulder socialiseras (att socialisera är fult; det har vi lärt oss sedan barnsben).

Men vad gör då politikerna? Och vilken roll har politiken? Dessvärre verkar det som om även politikerna är övertygade om att det nya evangeliet. Detta är förstås riktigt allvarligt. Om inte heller politikerna förstår utan bara rabblar sitt mantra: ”tillväxt”, ”tillväxt”, ”tillvääää…”

Hur blev det så här? Om det är så här, får jag väl tillägga, eftersom jag inledningsvis konstaterade att jag inte begriper något av samhällsekonomin. Ett skrämmande scenario förstås om jag är i gott sällskap med de som skall sköta politiken.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Leka affär

Som barn lekte man ofta affär, vilket på den tiden innebar att någon med rollen som affärsman plockade fram varor åt den som var kund. Huruvida eller på vilket sätt man leker affär idag när alla kunder plockar till sig varorna själva och på senare tid även scannar in priserna har jag ingen aning om.

Groceries by jcbwalsh, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  jcbwalsh 

Dock leks det i vissa kretsar affär än idag enligt det förra språkröret Birger Schlaug. I en frän artikel i Fria tidningen verkar han ha bytt ut det gamla försiktigt dimensionerade språkröret mot en verkligt grov friskvattenledning (alt. avloppsledning för de som inte delar hans åsikter).

Schlaug hävdar att vi har varit med om eller snarare att det pågår en statskupp i vårt land. Genom att peka ut ett antal olika ”avregleringar” som inleddes för flera decennier sedan och där den sista inneburit sådana skattesänkningar att staten måste låna för att betala dessa skattesänkningar hävdar Schlaug att det har skett en ekonomisk omvälvning av ett slag som kan liknas vid en statskupp.

Det unika med denna statskupp är att ekonomismen inte har tagit makten som är vanligt vid statskupper utan att man bokstavligen fått den av riksdagen i samförstånd mellan höger och socialdemokrater.

Idag skall alla leka affär, skriver Schlaug, välfärd, skolor och hela kommuner leker affär och i slutändan handlar allt om ekonomiska transaktioner.

Schlaugs omdöme om detta är att det är så ”djävla dumt” och att det nog egentligen inte är så stor skillnad när det gäller tron på ett system, en dogm, mellan ekonomismen och kommunismen.

Den inhumana sovjetkommunismen föll lyckligtvis säger Schlaug förutspår (eller hoppas) att vi inom en snar framtid också kan se att den inhumana ekonomismen kommer att gå samma öde till mötes så att vi kan bygga ett samhälle grundat på omtanke och solidaritet med varandra.

Även om jag säkert har blandat upp den aktuella krönikan med egna tankar och associationer tror jag mig ha fångat andemeningen i den krönika som Schlaug skrivit.

Kategorier
politik samhälle språk

Att slå blå dunster

När jag sökte efter en passande rubrik till det jag skriver nedan, kom jag på ”att slå blå dunster”. Plötsligt blev jag osäker. Kan man säga så? Jag kan inte minnas när jag använt detta uttryck tidigare men efersom det dök upp för mig finns det antagligen. I hopp om att få lite hjälp från någon annan källa använde jag ”den stora sökmotorn” och skrev in just ”blå dunster”. Här dirigerades jag till något som heter ”woxikon” som ger synonymer.

Jag fann där att svenska motsvarigheter till ”blå dunster” kan vara bland andra: affärsknep, skenbild, förvillelse, avledande manöver m.fl.

Hot and Cold [3/365] by Knight725, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Knight725 

Detta stämmer förvånansvärt väl med de några av den nuvarande regerings favorituttryck. Som exempel kan kan vi ta uttrycket ”arbetslinjen” som någon smart mediaperson kläckt; ett ord som skall vara motsatsen till ”bidragslinjen” som i sin tur skall förknippas med oppositionens politiska inriktning. Andra sådana smarta ord är det negativa ”utanförskap” som vi skall uppfatta som resultatet av oppositionens politik. En annan ”dunst” är ”valfrihet” med inneboende positiva konnotationer. Vem vill inte välja själv? Och vem vill inte ha ”mer pengar i plånboken”? Problemet är bara att dessa ”dunster” likt röken från en brand hindrar oss att se bortom dunsten d.v.s. vi ser inte varifrån den utökade mängden pengar i våra plånböcker har tagits och vi ser heller inte vilka resurser det krävt att producera ett enastående billigt griskött eller vilka människor som producerat det otal sportskor för olika underlag och avvikande fotisättningar som vi kan välja bland i butikerna.

Mina egna nyskapelser som ”utanförskolor” för skolor som fått möjlighet att leva på bidrag från det allmänna och sedan handskas med dessa efter egna idéer eller valfrihet i betydelsen ”frihet från onödiga val” har aldrig riktigt slagit igenom. Jag antar att det krävs lite större megafoner än vad jag har tillgång till för att dessa uttryck skall bli en del av det som man uppfattar som naturligt … eller nya blå dunster om man är lagd åt det hållet.

Kategorier
kapitalism politik samhälle skola

Åt var och en efter behov

Jag kommer ihåg när man började att tala om mål- och resultatstyrning som något innovativt och nytt. Nu skulle det ”gammaldags” sättet där man tilldelade resurser efter behov gå i graven och ersättas av ett som skulle ge möjligheter till mer flexibla och kreativa lösningar inom olika verksamheter. Huvudmännen skulle fortsättningsvis ägna sig åt att beställa tjänster för att sedan utvärdera och mäta resultat istället för att administrera resurser.

Det var väl också i kölvattnet av denna reform som olika entrepenörer tänktes kunna utföra verksamheter effektivare och mera nyskapande än de gamla utövarna som antogs ”gå i gamla hjulspår” och förbruka resurser mer av gammal vana än för väl utfört arbete. Vi har sedan sett hur det har gått med detta: smarta entrepenörer blir en ny sorts ”bidragstagare” av allmänna medel.

Measuer tape isolated on white by Fybrid Photos, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Fybrid Photos 

Att mäta mål och resultat fungerar säkert alldeles utmärkt i de fall då mål och resultat faktiskt går att mäta i något som kan operationaliseras till siffror. Ett företags vinst går förstås att mäta i siffror. Men hur gör man när man mäter ett vårdföretags resultat. Självklart kan man även här mäta vinst i siffror eller väga använda blöjor för att få fram ett siffervärde, men det var väl inte själva idén med vård och omsorg för att nu uttrycka sig försiktigt. Kanske är det som jag läste någonstans att vi mäter det som är lätt att mäta men det som lätt låter sig mätas är oftast inte värt att mäta.

Det är förstås så att det finns olika slags värden, ibland kallade hårda respektive mjuka. Idag finns en stark tro bland många på att man kan operationalisera allt till mätbara värden, kvalitetssäkring kallas detta ibland när man samlar mätvärden. Sådana värden utövar inte sällan en stark lockelse därför att de kan användas för att ställa verksamhetsutövare till svars för uteblivna resultat. Mätvärden blir då snarare ett sätt att placera skulden på någon eller något än att se till att verksamheten fungerar så bra som möjligt. Alla som har den minsta lilla insikt i vad det innebär att operationalisera mänskliga beteenden till mätbara begrepp inser förstås att det är ganska osannolikt att det alltid kommer att handla om relevanta (valida) mått.

Dessvärre är det så att många av oss, kanske de flesta, har en benägenhet att förföras av det som uttrycks i siffror då dessa har ett sken av objektivitet över sig. Men det är naturligtvis så som man ibland säger om statistiska mätningar att ”skit in ger skit ut” d.v.s. om inte mätinstrumentet mäter det som det avser att mäta blir det inte mera relevant hur noga man än mäter.

Mjuka värden, då menar jag sådant man inte utan vidare kan sätta siffror på, är notoriskt svåra att mäta. Däremot har mjuka värden i allmänhet störst betydelse när det gäller människors välbefinnande. Inte sällan tillgodoses dessa värden av människor som trivs med och månar om den verksamhet de är satta att utföra. Trivsel och omsorg om verksamheten känner man när man får tid att utföra sitt arbete och när man känner att ansvariga litar på att man gör sitt bästa. Kontroll- och mätverksamheten verkar dessvärre i motsatt riktning.

Matilda and Mummy by Matt Batchelor, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Matt Batchelor 

Eftersom regeringsmakten av ideologiska skäl delar ut bidrag av allmänna medel till de som åtar sig att utföra samhällelig verksamhet, i allmänhet under förevändning om ökad ”valfrihet”, finns heller ingen riktig strategi att se till att pengarna används så som var avsett. Jag erinrar mig här ett uttalande i en artikel från en högt uppsatt tjänsteman som bott och verkat i USA under många år: ”… inte ens i USA har man sådana friheter att handskas med allmänna medel…”.

Personligen tycker jag egentligen att det vore bäst att gå tillbaka till resursstyrning där man preciserade hur många elever det skall vara i en skolklass, hur mycket personal det skall finnas på ett äldreboende, hur mycket personal det skall finnas i en förskolegrupp etc. Genom detta kunde ”två sina händer” och tala om att här finns så mycket personal som föreskrifterna kräver. Har man trots detta lite konkurrensmentalitet kvar, kan man ju konkurrera genom att tillsätta mer personal, göra mindre barngrupper, bjuda de äldre på dyrare mat m.m. Detta kan ju faktiskt mätas dessutom ifall man skulle drabbas av en obändig lust att mäta något.

Kategorier
forskning politik samhälle språk

Ta för givet

För några år sedan lade en kollega till mig fram en avhandling som analyserade politiska policydokument utifrån ett focaultperspektiv. Det var mycket nyttigt att bli påmind om att det som vi vanligtvis tar för sanningar alltid är någons sanningar.

När jag sedan läser en artikel om den svenska välfärden i Göteborgs Fria Tidning (Ankarloo, 19 maj 2012), får jag samma känsla av att ha blivit upplyst om något. Artikeln tar upp det faktum att vi ständigt matas med uppgifter om att pengarna inte räcker till när det blir så många äldre; detta är bara ett tema i debatten. Det finns fler.

Poängen jag vill göra här är att det ständiga pratet om vad pengarna skall räcka till (och även andra s.k. sanningar) är avsett att hos oss skapa en sorts ”krismedvetande” eller vad vi vill kalla det så att vi slutligen inte ifrågasätter att det förhåller sig på detta sätt, alltså något som vi betraktar som normalt och självklart som egentligen inte kan ifrågasättas (”man kan inte leva över sina tillgångar”). Det var också detta med vad vi betraktar som normalt, sanning eller självklart som kollegans avhandling kretsade kring.

När det gäller hur vi skall ordna vår välfärd har denna ambition att få oss att betrakta något som självklart i praktiken också fått oss att tro att ekonomin står allra överst (”rätta mun efter matsäcken”, ”utgiftstak”) och att politiken har att röra sig inom de ekonomiska spelramarna.

Resultatet av detta blir att vi omedvetet accepterar att de ekonomiska ramarna på något sätt står över politiken medan det i själva verket är så att resurserna och deras fördelning i högsta grad är en politisk fråga.