Den artikel som föranledde denna reaktion var Roger Säljös artikel med titeln ”Det svåra sambandet mellan lärande och biologi” i Pedagogiska Magasinet 1:18 där Säljö ifrågasätter den s.k. neurovetenskapens relevans för undervisning och lärande.
Eftersom jag känner den lågmälde och kunnige Säljö är jag övertygad om att han aldrig någonsin skulle använda sin excellens för att täppa till truten på någon i affekt; det är bara jag som tillåter mig att tänka så. Adrenalinet stiger alltid när det görs självsäkra uttalanden från andra discipliner om den yrkespraktik som jag har utövat under fyrtiotalet år.
Undervisning är en komplex verksamhet
Idag har vi tillgång till sofistikerade tekniker för att avbilda hjärnaktiviteter, konstaterar Säljö, men detta innebär inte att vi därför kan säga så mycket om skolans undervisning. Studiet av hjärnprocesser gör det inte möjligt att förstå ”mänskliga handlingar, upplevelser, trosföreställningar”. Att tro detta är överdrivet och filosofiskt naivt, hävdar Säljö.
Att dra slutsatser utifrån representationer av hjärnaktiviteter till vad som händer inom olika områden i samhället, innebär att man drar slutsatser långt utöver vad som studerats. Det är sådant som ger upphov till s.k. neuromyter. Representationer av vad som händer i hjärnan vid olika slags kognitiva aktiviteter leder inte kausalt fram till speciella undervisningsprogram. Det finns m.a.o. ingen direkt väg mellan aktiviteter i hjärnan och klassrumsvardagen.
För att vara vetenskapligt relevant måste hjärnforskning vara partikulär, alltså mycket avgränsad och specifik. Skolan däremot har ett mycket diversifierat uppdrag som svårligen låter sig fångas på partikulär neuronnivå.
I skolan ska man lära sig sådana komplexa saker som klimatpåverkan, miljö, demokrati och mycket annat som svårligen låter sig studeras på neuronnivå. Hur skulle neurovetenskapen kunna studera kulturarv, demokratiska värden eller källkritik?
Om allt detta har hjärnforskningen inget att säga. Det finns ingen möjlighet att från neural nivå avgöra om eleven utvecklat förmåga till källkritik. Här är avståndet från neuronnivå till skolpraktiken alltför stort. Till och med för den som har erfarenhet av pedagogisk praktik är relationen mellan undervisning och lärande svår att belägga kausalt.
Varför uppstår neuromyter om undervisning?
Man pratar helt enkelt förbi varandra; det som betraktas som en indikation på lärande inom hjärnforskningen förmår inte fånga vidden av lärande i pedagogiska sammanhang. Istället måste forskning om undervisning och lärande bedrivas så att den motsvarar läraruppdragets ansvar, prioriteringar och kunnande.
Frågorna måste alltså studeras systematiskt av de som är förtrogna med skolpraktiken. Detta betyder i sin tur att pedagogiskt verksamma ges rätten att formulera forskningsgrågorna inom det område de behärskar.
Som den sanne vetenskapsman Säljö är, säger han att vi naturligtvis ska ta till oss intressant neurokunskap (det ligger i pedagogers uppdrag) men man måste alltid hävda att den komplexa undervisningssituationen aldrig kan fångas på neural nivå.
Civilingenjören och utbildningssociologen Sverker Lundinskriver i PM 4-17 att matematiska kunskaper (skolmatematik) tillmäts orimliga värden i skoldebatten. Tala om ”att svära i kyrkan”!
Han inleder med några exempel på politiker som trosvisst talar om matematikens oundgänglighet. En dansk politiker tycker att det vore lämpligt med Pythagoras’ sats i slöjden, en annan lyckas klämma fram att det vore bra att kunna beräkna om man ska hoppa mellan hustak!
En förklaring till dessa trosuppfattningar finner Lundin i begreppet interpassivitet (Pfaller, en österrikisk filosof). Han förklarar detta med hjälp av tibetanska munkars bönesnurror. Bönesnurrorna gör så att munkarna slipper rabbla oändliga böner. Istället håller vinden eller ibland t.o.m. en elmotor bedjandet igång. Munkarna tror givetvis inte på detta själva men den naive betraktaren ser att bedjandet pågår och bli lugnad.
Matematiken i skolan är vår ”gud”. Den tillskrivs omätlig betydelse för människors vardag och yrkesliv. Å andra sidan är matematiken något vi fruktar och som skapar ångest. Dåliga betyg i matematik kan bli till hinder senare i livet.
”Kort sagt”, säger Lundin, ”bär matematiken på precis den dubbelhet av beundran och och fruktan som är karaktäristiskt för det som en kultur håller för heligt”. För de flesta framstår matematiken som helt obegriplig men som otroligt viktig. Kursplanerna blir därmed vår kulturs bönesnurra som låter oss ”be” utan att behöva göra det själva. Det ”snurrar på” d.v.s. elever hålls igång och vi blir lugnade. Genom skolmatematiken befrias vi från kravet att ägna oss åt och begripa matematiken själva. Barnen blir våra ställföreträdare.
Vi (de flesta av oss kulle jag tro) har en ambivalent hållning till matematik, vi vill hylla den för det vi tror att den gör och å andra sidan fruktar vi den för dess obegriplighet; inte så olikt religion, tänker jag.
Några reflektioner om skolmatematik
Jag har aldrig varit någon matematiker. Trots detta har jag klarat mig hyfsat under mina drygt 70 levnadsår. Det är förstås inget tvivel om att det är praktiskt att kunna beräkna sånt som man träffar på i det dagliga livet, men detta kan väl knappast kvalificera sig som matematik i ordets egentliga betydelse. Jag tror att matematik är ett vilseledande begrepp.
Snarare handlar det – i skolan och i vardagslivet – om att behärska vissa färdigheter som är praktiska när de behövs. Jag har svårt att erinra mig något tillfälle då jag haft nytta Pythagoras’ sats och aldrig har jag väl behövt göra beräkningar om huruvida det är rimligt att hoppa mellan hustak. Jag undrar därför om inte aritmetik/beräkningar eller helt enkelt räkning vore ett mer adekvat begrepp i skolan.
Från mitt eget yrkesliv kan jag associera till en intressant parallell: grammatik har oftast omgetts med en likartad dubbelhet av nödvändighet och fruktan. Alla elevers föräldrar var oerhört övertygade om grammatikens ovärderliga betydelse, alltså precis som matematikens. Samtidigt kunde de hävda att de själva alltid varit urusla på antingen grammatik eller matematik under sin egen skoltid. Nu delegerade de alltså denna inlärning (likt en bönesnurra) till sina barn.
Såvitt jag har kunna förstå så kräver matematik avsevärt mer än att kunna vissa procedurer och därför kan man nog inte bli matematiker förrän efter flera års högskoleutbildning. Det är förstås samma sak med grammatik. Att kunna känna igen några ordklasser är ganska enkelt och att bestämma satsdelar i en enkel sats kan nog vem som helst lära sig. Det är på samma nivå som att laborera med ekvationer eller algebraiska uttryck.
Att däremot använda sig av eller förstå något med hjälp av matematik eller grammatik, kräver kunskaper långt bortom vad man kan lära i den vanliga skolan. Alltså flera års högskolestudier, tror jag.
Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.
Är jag bildad?
En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.
Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).
Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.
Vad kunde jag som gymnasist?
Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.
Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.
Ett felaktigt tankespår?
Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?
”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.
Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med Humboldts ”Bildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.
Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.
Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.
Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.
Bildning som prydnad?
Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.
Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.
En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.
Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.
Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.
En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.
Bildningens roll i samhället idag?
Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.
Bara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.
Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.
I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.
Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.
Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.
Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.
Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.
Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.
En bekant skrev ett inlägg om en skolavslutning i kyrkan som han nyss varit med om. Den fick mig att fundera över de otaliga skolavslutningar i kyrkan jag själv deltagit i och inte sällan genomlidit.
Jag har oftast inga problem med psalmsång i kyrkorummet; den är nästan alltid bättre än det ”melodifestivallajv” eller de talframträdanden som ändå ingen kan höra. Dessutom är ju alla, som han antyder, redan mentalt någon annanstans.
Mina skolavslutningar
När jag själv gick i skolan, på landet dessutom, hade vi aldrig ”examen” i kyrkan trots att den låg 10-minuters promenadväg bort. Det var först när jag kom som ny lärare ute i Torslanda som jag fick lära mig att det var alldeles självklart att avslutningar skedde i kyrkan. Efter detta var jag under många år i Bollebygd där vi varje avslutning tågade upp till kyrkan på kullen med fana och små svenska flaggor på sommaren och facklor vid julavslutningen. För föräldrarna var detta en stor händelse men för oss lärare (för många av oss i alla fall) var det en viss anspänning för att nu uttrycka sig med ett understatement.
Barnen var i allmänhet inte några idoga kyrkobesökare och uppförde sig väl ungefär som i idrottshallen. Vi lärare hade ett ganska digert jobb att få någotsånär lugn och det som var ämnat som en högtidlig stund förvandlades inte sällan till ganska bryska ingripanden och irriterad stämning.
Avslutningsparadoxen
På den tiden hade man dock inte försatt sig i den paradoxala situationen att alla skulle samlas i ett kyrkorum, men där inte några religiösa inslag fick förekomma. Följaktligen deltog Herrens tjänare med betraktelse över Guds vackra natur, ledde bön samt utdelade Herrens välsignelse över de församlade.
För många barn var väl detta något främmande men jag antar att de uppfattade det som att det är så man gör i kyrkan och ”det får man väl ta då”.
Själv har jag inte så svårt att anpassa mig och ”ta seden dit man kommer” men jag tycker egentligen att det är ganska bisarrt att man framhärdar med att vara i ett kyrkorum samtidigt som man faktiskt förbjuder religiösa inslag. Sannolikt ligger det någon form av nostalgi från de som organiserar bakom – ”barndomens skolavslutningar” – eller något liknande.
Varför i hela världen ska man gå till kyrkan för skolavslutning om man tar avstånd från det som kyrkan står för (bortser då från behovet av enbart en lokal)?
Ett nytänk?
Om jag tänker på mina egna skolavslutningar – ”examen” – så skedde de klassvis. Kanske vore det mycket enklare att ordna något intressant för eleverna i den egna klassen än att ”baxa runt” en hel skola?
Ett kreativt uppslag till alla avslutningsnostalgiker vore väl också att göra som man gjorde (kanske gör fortfarande?) i Bollebygd, nämligen att istället fira skolstarten på hösten med en massa roliga aktiviteter!
Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.
Rapporten har fått häftig kritik bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.
Hur man vill att det ska vara
Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.
Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.
Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.
Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.
Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).
Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.
Föräldrar vet bäst?
Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.
Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.
Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.
Ett inlägg i Lärarnas tidning, Säkerhetstänket vingklipper barnen, om att skolmiljöerna är alltför överbeskyddande sätter igång mina tankar. Fritidspedagogen Olof Jonsson (inte släkt med mig) menar att pedagogerna är alltför överbeskyddande när det är rast. Han anser att det är alldeles utmärkt att klättra i träd och kasta snöboll.
Fysisk aktivitet under rast
Alla har vi ju haft ”rast” och antagligen har vi väldigt olika erarenheter i bagaget. Mina minnen av raster i skolan är faktiskt enbart positiva. Jag gick i en skola på landet där det gick uppskattningsvis 150 barn i olika åldrar. På framsidan av skolan fanns en stor grusplan med fotbollsmål. På baksidan av den avlånga byggnaden fanns en gräsyta hela vägen. Ungefär 20-30 m från skolan var det skog (eller i varje fall buskar och träd).
De allra första skolårens rast har jag lite vagt minne av men de senare årens rast bestod framförallt av fysisk aktivitet. När det ringde ut, förlorade vi ingen tid utan sprang direkt ut till fotbollsplanen där vi spelade oss både trötta och svettiga under de 10 minuter rasten varade.
Under bra vintrar såg vår lärare till att en del av planen spolades så att vi kunde åka skridskor under rast. Ja, vi satt t.o.m. med skridskoskydden på under lektionerna ibland.
Som jag minns det nu långt senare var det väldigt tydligt könsuppdelat. Tjejerna (tror vi sa ”tösera”) hoppade rep och kastade boll mot husväggen i avancerade former som jag aldrig lyckades begripa. De enda lekar där vi kunde leka pojkar och flickor tillsammans var nog tafatt.
Sammanfattningsvis tror jag att det framgår tydligt att rast bestod främst av mycket fysisk rörelse. Jag har också varit lärare – folkskollärare – själv och jag tror kanske att jag tagit med mig lite av rörelseglädjen.
Kravlös rörelseglädje
I början av min lärarbana – i början av 1970-talet – påminde rasterna en hel del om de jag haft som barn. Det var ständigt kamp om bollplanen så vi lärare fick organisera tillträdet. Under åren förändrades detta och eleverna drog sig alltmer ner mot asfalterade ytor där det spelades ”innebandy”, något som ju inte fanns under min skoltid. Även här var det mycket könsuppdelat med framförallt ”killar” (som det hade blivit nu) som spelade med boll eller klubba. ”Tjejerna” (som det hade blivit nu) hoppade alltjämt obegripliga saker med gummiband, gjorde klapp och rimramsor som jag aldrig klarat av att utföra. Givetvis var det också en grupp elever av båda könen som inte utförde så mycket fysisk aktivitet.
Som folkskollärare var man ju någon sorts universallärare och skulle undervisa i allt. Jag hade under de flesta av mina verksamma lärarår också ansvar för ”gympalektionerna”. I början var det nog lite stelt, så som man hade lärt sig på lärarutbildningen, med att sitta på led, värma upp och göra saker på kommando och kanske blev det inte alltid så mycket rörelseglädje för var och en.
Paradoxalt nog tyckte jag minst om bollspelen för här blev skillnaderna i förmåga så tydliga. Det var inte enbart mellan tjejer och killar utan även inom de olika grupperna. Dessutom blev tävlingsmomentet ofta till problem. Bäst tror jag att jag lyckades med något som kan liknas vid ”hela havet stormar”.
De elever i min egen klass som jag kände och litade på kunde få ett långt pass under en dubbellektion att själv sysselsätta sig i idrottshallen. Här uppstod en fantastisk aktivitet – bland båda könen – där linor, bommar, hopprep och bollar kom fram. Idag kan jag känna att jag inte hade full kontroll över varje individ om någon hade fallit från en klätterlina eller ribbstol eller annat. Här var barnen knappast ”vingklippta” för att tala med Olof Jonsssons ord.
Det jag ville åstadkomma var den kravlösa rörelseglädjen som vi kanske inte brukar låta barnen känna. Oftast ska de prestera och vi ska mäta resultat; de ska lära sig regler och tvåtakt i basket och en massa annat. Men just detta att röra sig fritt, klättra, hoppa eller kräla på mattor bara för att det roligt är vi lite mer restriktiva med.
Jag tror också att det kan vara värdefullt om pedagogen själv är lite förebildlig. Min egen folkskollärare var med och spelade fotboll och åkte skridskor. Han inspirerade mig och som lärare ställde jag mig gärna i målet och blev beskjuten, slängde mig i linor, cyklade i terrängen eller lekte i simbassängen. Det finns naturligtvis även andra sätta att uppmuntra till lek och rörelse och var och en för göra det som känns rimligt. Viktigast är kanske att man deltar på något sätt, kanske bara genom att visa intresse.
Utvecklande miljöer
Det är här jag tycker att jag känner en frändskap med Olof Jonsson när han menar att som lärare kan vi ge barnen möjligheterna till de här valen. Genom att planera lekytor och ge dem redskapen och tilliten. Visserligen talar han om lite mindre barn än vad jag gjort ovan men det han säger är nog ganska generellt. Han systematiserar rast- och lekmiljön utifrån fyra olika aspekter:
lekställningar och gungor
avgränsade ytor, som staket och buskage
den vilda delen med nivåskillnader (kan vara skog, kulle eller uppbyggt
stor öppen yta att springa sig trött på
Olof Jonsson tycker att vi har alltför lätt att bara förbjuda. ”Ni får inte kasta snöboll!” ”Ni får inte klättra i träd!” ”Inga pinnar!”
Vuxenrollen
Nog kände man av detta stora ansvar i idrottshallen och kände att man bort förbjuda ett och annat. Men vi måste hela tiden förhålla oss till detta. Det vi inte vill ha är alla mot en eller ”du kasta på mig jag ska ge igen, din jävel!” Det är beteenden vi inte skulle godkänna någonstans. Men själva snöbollskastandet är ju en bra rörelse, menar Jonsson. Och motoriskt sett är det otroligt viktigt att få klättra på olika saker, gärna träd men kanske duger det med sånt som finns i idrottshallen också. Det är genom att testa och försöka som man växer, säger han.
Sammanfattningsvis, menar han, att man tillåts för lite att försöka i skolan utan att det ständigt ska bedömas. Här har fritidspedagogen något att erbjuda. Dessvärre är samverkan med skolan ganska ensidig; det blir oftast så att fritidspedagogen får vara med I SKOLAN utan att man diskuterar på lika villkor.
Kanske synd att man inte blev fritidspedagog istället?
Som gammal ”lönegradslärare” har jag alltid tyckt att det där med individuella löner för lika arbete är ”trams” för att citera en gammal politiker. Att behöva ”sälja in” sina lärarfärdigheter för ”den som int’ begrip”, som Stenmarks sa en gång när han ombads förklar sin överlägsenhet, kan bara leda till inställsamhet för att uttrycka sig milt. Numera ska man ju därtill sälja in sig själv för att få chansen att blir ”förstelärare” och på senste tiden även för att komma i åtnjutande av ett ”lärarlönelyft”.
När jag nu tycker så här blev det väldigt intressant att läsa på debattsidan i Lärarnas tidning (nr 4, 2017) hur Mats E Carlsson mera i detalj analyser de ”råsopar” jag har utdelat ovan. Carlsson menar att lärarlönelyftet bygger på en rad felaktiga antaganden:
att högre lön löser skolans problem
att alla pedagoger tjänar på att några får mer
att kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt
att kommunerna kommer att skjuta till egna medel för att rätta till eventuella skevheter
De nurvarande åtgärderna riskerar istället att splittra lärarkåren och sänka skolan som helhet, menar Carlsson.
Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.
Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.
Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.
Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.
Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.
En artikel – Utelek – frälsning eller fara? – Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.
Med utgångspunkt i RousseausÉmile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.
I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.
Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.
Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.
Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.
I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.
*
Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.
Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.
För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.
Där fick dom sig så att de teg! tänkte jag.
