Kategori: samhälle

Fara bland andra

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 11 juli, 2013
Inga kommentarer till Fara bland andra

Inte sällan läser man i dagspressen om problem med trafikanter som far med höga hastigheter genom samhällen. Dessvärre bör, såvitt jag kan bedöma, det samhälle där jag själv bor kunna inta en mindre hedrande topposition i denna liga. Efter att ha kunnat studera trafiken på nära håll alltsedan 1976 tror jag mig veta ganska väl vad jag talar om. Men även om såväl mina observationer som argument utgår från en plats i min närhet, vill jag ändå betrakta detta som ett inlägg med generell giltighet.

by brizzle born and bred

Fartsträckan – visserligen med 30-skyltar – går rak genom samhället. Nyss fick den därtill en välbehövlig asfaltering. Ny asfalt blir emellertid som att ”kommma ur askan i elden” då det driver upp hasigheterna avsevärt hos de förare som ändå inte tänkt respektera 30-skyltarna.

Med den tidigare sönderkörda asfalten kunde det bli nödvändigt att minska hastigheten av flera olika skäl och det är just detta att man blir tvungen att minska hastigheten som är mitt huvudargument här. För att detta skall ske räcker det dessvärre inte att förlita sig på förarnas eget omdöme då detta varierar inom ganska vida gränser, om man väljer att uttrycka sig mer neutralt än vad man normalt gör i privata sammanhang. Privat kan man tillåta sig olika kategoriseringar – oftast mindre smickrande – av de som håller sig med personliga tolkningar av 30-gränsen. Ibland kan nog dessvärre rättsliga påföljder – oförenliga med svensk rättspraxis – anses lämpliga. Men alla sådana tankegångar bör man förstås hålla för sig själv och samtidigt sända en tacksamhetens tanke till att vi har ett objektivt och opersonligt rättssystem.

Den som händelsevis hoppats att risken att åka fast i en fartkontroll har en avskräckande inverkan på fartsyndaren kommer att bli besviken – främst av två skäl: fartkontroller är sällsynta och de sker nästan alltid vid fel tid på dygnet d.v.s vid en tid då de med eget tolkning av ”30” är relativt fåtaliga.

Som jag bedömer möjligheterna att få ner hastigheten återstår enbart möjligheten att det bokstavligen inte går att köra fortare än tillåtet. Här finns det trots allt en rad alternativ där en del är mer tilltalande och andra mindre. Vi börjar lite försiktigt och glider gradvis över till de mer repressiva åtgärderna.

Man kan måla väldigt tydligt, gärna måla så att vägen smalnar av. Måla gärna 30 upprepade gånger på vägen.

Man bör upprätta övergångsställen på ställen där fotgängare ändå korsar vägen, alltså fler övergångsställen – inte färre som verkar vara trenden.

Man kan sätta fartvarnare när man kör in i 30-området från vardera hållet för att påminna de som glömt.

Man kan höja upp övergångsställen och markera med färg och skyltar.

Man kan bygga chikaner så att det inte går att köra rakt; här finns många utmärkta exempel från olika kommuner.

Man kan sätta upp fartkameror (ännu bättre flera) i vardera änden där 30 km/h börjar.

Man kan, om inget annat hjälper, bygga vägbulor.

by Richard Drdul

Det finns som synes en rad åtgärder man skulle kunna vidta utan att begränsa själva framkomligheten. Om väghållaren faktiskt menade allvar med 30 km/h och inte slog sig till ro efter att ha ”gjort sin plikt och sänkt till 30”, skulle det väl vara ganska enkelt att få ner hastigheterna utan att vare sig utryckningsfordon eller tillfälliga omledningar av trafiken hindras.

Etiketter fartkamera, fartsyndare, hastighet, samhälle, trafik

education politik samhälle skola

Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 3 juli, 2013
Inga kommentarer till Naiva föreställningar om utbildningsresultat

Det finns en svårbegriplig kluvenhet i den svenska utbildningsdebatten. Detta skall jag försöka utreda nedan utan att det blir alltför långt.

En morgon läser jag i min lokaltidning att stadens gymnasiechef glädjer sig åt att gymnasieeleverna som grupp har höjt sitt resultat, mätt med betyg. Stadens gymnasieskolor lär också ha höjt sig några platser i ”gymnasieligan” d.v.s. de rankningar som har blivit så viktiga nu när allt skall vägas, mätas och konkurrensutsättas.

Den förklaring gymnasiechefen spekulerar i är att betygsfrågan har varit föremål för så mycket intresse och debatt i media att man nog kan anta att detta har fått lärarna att anstränga sig till det yttersta för att få eleverna att lyckas.

by Mr Jaded

Är det så en gymnasiechef tänker idag? Han (ja, det är naturligtvis en han) ser alltså ett rakt och enkelt samband mellan vad lärarna gör och elevernas betyg. Jag föreställer mig att hans tankemodell är som en dimmer till ljuset; när man vrider upp blir det ljusare och när man vrider tillbaka blir det mörkare. Möjligen måste man tänka så utifrån en ledande position men ur ett annat perspektiv blir ju detta ett ganska naivt sätt att tänka. Låt oss återkomma till detta.

Det som får mig att inleda med ordet kluvenhet är att debatten å ena sidan, som nyss beskrivits, fokuserar på lärarnas arbete; här har ju tv spätt på med en serie om s.k. superlärare som ersätter de ordinarie lärarna och naturligtvis måste lyckas mycket bättre (för dramaturgins skull om inte annat). Å andra sidan finns en debatt om självständiga och ansvarstagande elever och studenter, ivrigt påhejade av IT-förespråkare och en-till-en strategin när det gäller datorer. Här handlar debatten om självständiga, kunskapshungrande elever som med den nya teknologins hjälp navigerar i informationsfloden.

I den ena tankemodellen är det alltså lärarna som likt en dimmer vrider på mer energi och åstadkommer högre betyg medan det i den andra tankemodellen är eleverna själva som med hjälp av s.k. ”undersökande arbetssätt” och den moderna teknologin åstadkommer bättre resultat (”student-as-active-learner”). Inget hindrar förstås att en kombination av dessa sätt kan leda till resultat. Dessvärre är det inte på det sättet som debatten förs.

Låt mig så återkomma till varför jag tycker att resonemangen som de förs är ganska naiva och saknar något mycket väsentligt. Under alla de år jag själv gått i utbildning tror jag aldrig någonsin att jag tänkt tanken att det skulle vara lärarens fel om jag inte lyckas (”blame-the-teacher-strategin”). Huruvida jag lyckats bättre eller sämre har alltid berott på min egen insats och eventuellt också på min egen förmåga att klara av det ena eller andra innehållet.

Under åren i folkskolan läste man läxor, blev förhörd och ansågs ”duktig i skolan” som det hette. Emellertid gick det ganska lätt och hårt arbete var det väl bara stundtals när man skulle lära sig några obegripliga saker utantill. I realskolan och gymnasiet blev det värre för där hade de ”duktiga” liksom anrikats och för första gången fick man kämpa. I realskolan gick det att kämpa sig upp igen. I gymnasiet kom visserligen näsan över vattenytan men där upptäckte jag att den nödvändiga förmågan att ta ut sig och inte ge upp faktiskt saknades. Att det skulle vara lärarnas fel om man inte klarade sig var en fullständigt orimlig tanke! Detta hindrade naturligvis inte att man tyckte att vissa lärare var bättre än andra och att man därigenom inspirerades.

I dagens utbildningsdebatt upplever jag att elevens ansvar för sina studieresultat fullständigt saknas. Gymnasiechefen ovan tror att eleverna lyckas bättre för att lärarna undervisar bättre eller anstränger sig mer, som han uttrycker det, därför att det har varit så mycket diskussion om att eleverna inte blivit godkända. Eftersom ingen gymnasiechef, mig veterligt, har gått ut och sagt till eleverna att de måste lägga manken till och att det enbart är de själva som kan se till att de blir godkända genom hårt arbete, så skulle jag vilja erbjuda ytterligare en förklaring till det förbättrade resultatet.

by Mister Norris

Varje lärare vet att, i en tid då man sätter sin tilltro till olika mätningar och där någon alltid kan ställas till svars om mätningarna utfaller på ett mindre önskvärt sätt, det blir lättare för alla parter om man ser till att fler elever blir godkända; gymnasiechefen blir nöjd, eleverna och föräldrarna blir nöjda och läraren själv slipper en massa obehag. Det enklaste sättet för alla inblandade är förstås att sätta högre betyg så att skolorna står sig i konkurrens med andra, så att eleverna slipper slita med att lära sig, så att föräldrarna tycker att skolan är bra och så att lärarna slipper förebråelser för att så många är underkända.

Betygens relation till det faktiska kunnandet hoppas jag kunna återkomma till vid något annat tillfälle. Det är ett spännande område!

Etiketter betyg, elevansvar, lärare, utbildning

education politics politik samhälle skola

Behöver vi friskolor?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 2 juli, 2013
2 kommentarer till Behöver vi friskolor?

Den grundläggande frågan för det här inlägget är: Behöver vi ”friskolor” d.v.s. en sorts skolor där man av ideologiska skäl har fått tillåtelse att ställa sig utanför det normala skolsystemet och ändå få sin försörjning från ”skattebetalarnas pengar”. Mitt svar på denna fråga är ett klart och entydigt: nej, vi behöver inte sådana skolor.

by Truthout.org

Utanpå den ideologiska retoriken där valfrihet ligger som en grundsten finns en tunn fernissa av pedagogisk utveckling och frihet att experimentera. Lite lösare koppel än man har i de kommunala skolorna skulle förvissa kunna vara gynsamt för en pedgagogisk utveckling men dessvärre har det visat sig att det är helt andra drivkrafter som kommer i förgrunden.

På senare tid har det visat sig att en uppsjö av s.k. riskkapitalister (hur stor risk det nu kan vara när man får sina kommunala bidrag) har upptäckt att ”skattebetalarnas pengar” som frikostigt delas ut till olika utbildningsbolag har varit något av ”gefundenes Fressen” för profithungrande utbildningskoncerner som har lagt beslag på de lättförtjänta bidragen. De flesta av oss känner till debatten om skatteflykt till olika skatteparadis där man kan placera sina ”fådda” (kom ihåg Kurt Ohlsson!) pengar.

Om skolbolagen skall tjäna pengar vill de förstås ha elever som sköter sig och som kostar så lite som möjligt i extra resurser. Vi vet alla att detta har lett till en ökad segregation genom att föräldrar väljer skolor där man antar eller har hört av andra att problemen är små eller obefintliga. Detta skulle jag ju själv göra om jag hade barn i skolåldern! Ja, det skulle väl vara min plikt som förälder att försöka skapa en så gynnsam skolgång som möjligt för mina barn.

Emellertid leder detta till en uppdelning av skolorna och på sikt kommer alla skötsamma och studiemotiverade att gå i en viss sorts skolor medan de som inte har dessa egenskaper liksom anrikas i andra skolor med mindre positiva karakteristika. Detta är inte särskilt svårt att förstå; det är i det närmaste självklart men politiskt svårt att erkänna för de som av ideologiska skäl vill ha det så här.

Vi är alltså på väg mot ett skolsystem där det är helt ok att välja bort det man inte vill ha. Skolan har därmed förändrats från att vara ”en spjutspets mot framtiden” som Olof Palme en gång uttryckte det till att var en plats där man (kortsiktigt) väljer bort det man vid ett visst tillfälle betraktar som problem. Här kan det vara på sin plats att påminna om att världens mest kapitalistiska och framgångsfixerade land faktiskt valde bort valfriheten en gång på 60-talet och bussade svarta barn till vita skolor! Man kan möjligen fundera på om USA fått sin förste svarte president om inte det amerikanska samhället hade gått emot miljontals invånares valfrihet och tagit ett framåtsyftande samhälleligt beslut.

Det är naturligtvis frestande att dra en rad paralleller även till vårt eget land men låt mig bra nämna några kordord för den hugade att spekulera vidare kring: allmän folkskola, begåvningsreserven, grundskolan, könskvotering. Alla sådana här företeelser är sådana som måste behandlas på samhällelig nivå eftersom de enskilda individerna helt enkelt inte har den överblick som krävs för att fatta strategiskt viktiga beslut.

Efter att ha arbetat med utbildning i mer än fyra decennier tror jag mig veta en del om detta område och en lärdom är att man aldrig med säkerhet kan förutsäga den framtida livsbanan med utgångspunkt från eleven i skolan. Kvaliteten på skolans produktion – utbildade samhällsmedborgare – avgörs kanske först om tjugo år efter avslutad ”produktion” i vissa fall. I någon mening – om än omöjligt – vore ett retroaktivt skolval att föredra!

Skolval, åtminstone när det gäller den tidiga skolgången, är en sorts anomali; det går inte att förutsäga produkten. Naturligtvis kan man av det ena eller andra skälet välja bort vissa betingelser för sitt barn och därmed skapa sig likasinnat sällskap nu när möjligheten finns. Ifall man nu har valt en friskola för att slippa ett visst umgänge, har man naturligtvis som en god förälder försökt skapa bästa möjliga miljö för sitt barn.

Förutom att man då har bidragit till en pågående segregering, något som man som enskild förälder inte kan ha dåligt samvete för, har man också tagit risken att barnet kan bli utan skola ganska abrupt. Om skolan drivs som ett aktiebolag, vill bolaget, ja inte bara vill, utan har även skyldighet att tjäna pengar åt aktieägarna. När aktiebolag går dåligt, måste detta åtgärdas. Detta gäller såväl skolor som korvhandlare som pizzerior. Nyligen lade den stora JB-koncernen helt enkelt ned i Borås och gymnasieeleverna stod utan skola. Till och med utbildningsminister Björklund var skakad.

Därför, käre läsare, välj undvik en friskola för om du och andra inte är lönsamma blir ni utan utbildning och måste sannolikt tas om hand av den riktiga skolan. Välj därför denna från början för då vet man att någon ansvarar för att man får gå färdigt sin utbildning utan avbrott.

Etiketter friskola, segregation, skolval

politik samhälle

Den individualistiska fällan!

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 5 juni, 2013
Inga kommentarer till Den individualistiska fällan!

Följande är ett diskussionsinlägg som svar på en krönika i en dasgstidning där jag argumenterar mot skribenten.

by Gwydion M. Williams

När du berättar dina hjärteknipande historier om stackars fru Karlsson som behöver bidrag till nya skor och herr Mustafa som vill välja skola till sina begåvade barn i sitt nya hemland, går du i samma fälla som jag själv gått i en gång. Hör här!

Jag brukade tänka att orättvisa förhållanden för kvinnor eller rentav kränkande behandling inte var något som egentligen rörde mig eftersom jag alltid sett jämlikhet mellan könen som en självklarhet. Att jag skulle utöva våld eller andra former av övergrepp mot kvinnor har jag alltid betraktat som helt uteslutet. Kort sagt en ganska reko individ.

Men i diskussioner med lite mer medvetna personer har jag kommit att bli medveten om att samhälleliga orättvisor inte kan förstås utifrån enskilda individers val utan istället handlar om samhälleliga strukturer.

Det är visserligen hjärteknipande att fru Karlsson förödmjukas inför de sociala myndigheterna och att herr Mustafa vill välja bort den dåliga skolan för att hjälpa sin dotter; vi är säkert överens här. Problemet är att dina exempel ingår i en strategi där samhälleliga problem och brister görs till enskilda individers val; det är samma retorik som ”skattebetalarnas pengar”, ”mer i plånboken” o.s.v.

Dessvärre är det så att skattebetalarnas pengar inte kommer att hjälpa vare sig fru Karlsson eller herr Mustafa för det är ganska osannolikt att vi vill öppna våra individuella plånböcker för att köpa skor åt fru Karlsson eller satsa på bättre skolor åt herr Mustafas begåvade barn. När pengarna väl hamnat i vår ägo vill vi hellre använda dem till egen konsumtion, det som dina partivänner beskriver som ökad ”köpkraft”.

Av dessa skäl, förstår du, måste man skapa åtgärder på samhällelig nivå som undanröjer de sociala orättvisor som gör att fru Karlsson förnedras hos sociala myndigheter och som gör herr Mustafas skolval onödigt därför att alla skolor är likvärdiga.

Till skillnad från dig tror jag faktiskt att Sjöstedts inriktning skulle ha större möjligheter att skapa det goda samhället än den inriktning som sätter sin tilltro till ett ojämlikt samhälle där drivkraften består i att försöka välja bort de brister som paradoxalt nog skapas just av dessa val.

politics politik samhälle

Flykting

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 13 maj, 2013
Inga kommentarer till Flykting

Härom dagen läste jag en av de mest begåvade satirer jag träffat på sedan Tage Danielssons oöverträffade satir om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. För yngre läsare måste man kanske förklara att TD parodierade de som uttalade sig tvärsäkert om att det var osannolikt att en kärnkraftsolycka skulle inträffa här i vårt land. TD påtalade då att även förespråkarna där kärnkraftsolyckan hade hade hänt hade uttalat sig om att sannolikheten för en olycka var näst intill obefintlig. TD ifrågasatte då på sitt oefterhärmliga vis om olyckan faktiskt hade hänt eftersom sannolikhet att detta skulle ske var så försvinnande liten. En parodi där man får skrattarna på sin sida i ett så allvarligt ämne är förstås ett starkt påtryckningsmedel. Nåväl, den satir jag läste har väl nästintill ”harrisburgklass”.

by Daniel Gimbert

Sarah Olsson – som jag alls inte känner till – skriver så här: ”Skippar du midsommar i år?” Frågan är riktad till sverigedemokraten Erik Almqvist som har utvandrat till Ungern därför att han känner sig hotad och förföljd i Sverige. Nu är det förstås tacksamt att ställa denna fråga till en politiker som företräder ett parti som har mycket bestämda uppfattningar om invandrare. Nu har Erik Almqvist själv blivit invandrare och Olsson ställer med hjälp av Sverigedemokraternas egna programförklaringar en rad intrikata frågor till Almqvist.

Först skriver Olsson att sd:s partiprogram säger att man skall på sikt överge sin ursprungliga kultur och identitet om man skall bli en del av den nya nationen. Kommer Almqvist att skippa midsommar redan i år eller blir det först nästa år?

Han bör förstås också kommunicera med myndigheterna på det samhällsbärande ungerska språket. Men är det okey att man kommunicerar med sina vänner på engelska?

Eftersom Almqvist har flyttat till Ungern därför att han ser sig hotad av vissa grupper är han väl att betrakta som flykting och därför bör han förstås bara stanna i det nya landet så länge som situationen är livshotande. När det finns möjlighet att återvända till hemlandet, bör väl Ungern hjälpa till med resurser så att han kan återvända till sitt ursprungliga hemland? Det kan bli problem att besöka Sverige om han ser sig som flykting för om det finns möjlighet att besöka Sverige borde han ju omedelbart utvisas ur Ungern.

by Takver

Flyktingen måste också ha testat sig för olika epidemiska farsoter innan han lämnade sitt land. Olsson antar att Almqvist testade sig bl.a. hiv och turberkolos så att detta inte sprids i mottagarlandet. Nu finns ju en risk att den som måste fly hals över huvud inte hinner med såna tester och då får man kanske ta sitt straff eller testa sig på plats och vara försiktig i umgänget med andra tills resultaten föreligger.

Det kan naturligtvis vara svårt att assimileras i ett nytt land. Om det skulle bli så svårt att att Almqvist finner det nödvändigt att att återvända till Sverige, skulle han ju kunna ansöka om ett behovsprövat individuellt återvandringsstöd. Det vore naturligtvis en stor vinst för Sverige om Almqvist återvandrade och det skulle också kunna utgöra en stark förebild för andra svenska invandrare i Ungern.

Ovan har jag mer eller mindre återgett vad Sarah Olsson skrivit. Jag tycker att hennes inlägg är ett exempel på en kreativ parodisk idé. Den blir inte sämre av att alla de parordiska inslagen är hämtade från Sverigedemokraternas egna dokument och principprogram.

Det som förvånar mig är att en medlem i sd ens kan komma på idén att utvandra när han kommer från ett parti med så uttalade åsikter om invandrare. Sannolikt ser inte Almqvist sig själv som en invandrare av ”den sorten” som hans parti brukar ha åsikter om. Kanske tycker rentav att han med sin bakgrund kan vara en tillgång, en sorts specialistkomptens, i det nya landet.

Referens: Fria Tidningen 4 maj 2013

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

politik samhälle

Skapa pengar?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 29 april, 2013
Inga kommentarer till Skapa pengar?

Vi har också nyligen fått veta att vi måste jobba allt längre i framtiden. Å andra sidan verkar det som om vi blir alltmer produktiva. Hur kommer det sig då att vi inte behöver arbeta mindre tid? Kanske har det med det magiska begreppet tillväxt att göra?

Vi har lärt oss av de som antas begripa att tillväxt är nödvändig och att detta inte är något som behöver ifrågasättas. Men någonstans känner vi nog var och en att det måste vara något som inte stämmer om vi kräver en sådan tillväxt att planeten kollapsar.

by Tobyotter

En forskare vid namn Yoshi Frey skriver i en tidningsartikel att han efter många års eknomisk forskning kan förklara vad det är som driver tillväxtideologin. Det handlar om att man ”skapar” pengar! Vanligtvis associerar vi väl uttrycket ”skapa pengar” med någon sorts falskmynteri. Att tillverka pengar är ohederligt; dett har vi lärt oss sedan barnsben.

Ekonomiforskaren kan förklara att bankerna skapar pengar av skulder (tänk om man kunde göra det!). Vår naiva ”barnatro” att bankerna lånar ut våra pengar till de som för tillfället behöver dem får sig en rejäl törn när Frey säger att bankerna inte lånar ut pengar som de lånat in utan istället lånar ut vårt löfte om att betala tillbaka med ränta. Det blir alltså någon sorts låtsaslån!

Om (när) räntorna höjs, måste vi ockå betala tillbaka mer och då måste vi arbeta mer. Det är alltså detta som är tillväxt!? Om jag förstår det rätt är det alltså så här: Banken lånar ut pengar som den inte den inte har. Genom att utnyttja samhällets regelverk (t.ex. kronofogden) kan alltså banken försäkra sig om att den som lånat får ”lånet” tillbaka. Med förvissning om att så sker, kan banken fortsätta att låna ut låtsaspengar mot löfte att få dessa tillbaka som riktiga pengar och på så vis skapar man ”hjul som snurrar allt fortare”. Kan det vara så?

Vi har ju lärt oss att evighetsmaskiner inte är möjliga. Här verkar det dock som man har uppfunnit en sorts evighetsmaskin som fungerar genom att man driver den med pengar som inte finns, ungefär som att hålla fyr i en brasa där man bara har ett löfte om ved imorgon.

Om det är så här, kan ju inte tillväxten vara en nödvändighet som vi förletts att tro utan en sorts ideologi eller strategi med vilken man skapar en skenande karusell – en sorts kollektivt vansinne om man så vill – där vi hela tiden vill ha mer och mer (jag också naturligtvis). Vi vänjer oss vid att köpa på kredit. De stora elektronikkedjorna skriker regelmässigt: Köp nu betala senare!

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Etiketter ekonomi, konsumtion, pengar, skapa pengar, tillväxt

politics politik samhälle

Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 11 april, 2013
2 kommentarer till Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.

De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?” eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.

by PureBlackLove

Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller? Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!

Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta, är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?

Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.

Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.

I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.

Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp. Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).

Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.

Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.

by Eva the Weaver

Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.

I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!

Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Etiketter institution, konsument, marknad, medborgare, samhälle, valfrihet

politics samhälle

Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 8 april, 2013
Inga kommentarer till Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.

by Enokson

”I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.

Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?

Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?

Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma ”att hållbarhet kräver tillväxt”. All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.

Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.

by sagesnow

Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.

Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Etiketter ekonomi, fundamentalism, tillväxt

samhälle

Minnesmärken och varumärken

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 20 mars, 2013
Inga kommentarer till Minnesmärken och varumärken

Jag läser i Fria Tidningen den 13 mars 2013 om Nidarosdomen i Trondheim (jag har faktistkt varit där), en byggnad med ca 700 år på nacken. Dit vallfärdades också vår superkändes från medeltiden, Den Heliga Birgitta, till Olav den Heliges reliker. Idag får den 700-åriga katedralen konkurrens av ett nybyggt storhotell.

by Kamil PorembiÅ„ski

Hotellet skall bli en signal och ett landmärke enligt skribenten och är avsett att väcka internationell upmärksamhet. Det lär ha smällts upp på ett par år. Detta skall jämföras med de 300 år som tog att bygga domen.

Miljardären Stordalen (som ju äger det nya Posthotellet i Göteborg) lär ha sagt att det nya hotellet är ett hotellens Nidarosdom och han gläds åt hotellet som nu reser sig 30 meter över marken jämfört med Nidarosdomens 20 meter.

Idag är det viktigt att synas och ”bygga varumärken” och det verkar inte heller finnas något problem med finansiering när det gäller spektakulära byggnader som Turning Torso i Malmö eller varför inte den ny Friends Arena i Stockholm för att bara ta några exempel.

Här kan jag förstås inte låta bli att associera till en svensk småstad, nåja medelstor stad med svenska mått mätt, Borås stad. Man planerar att ”sätta Borås på kartan” med en antagligen alldeles onödig skyskrapa, synlig från den motorväg som bisarrt nog klyver staden i två hälfter.

I detta sammanhang kan man nämna att man redan i grunden har förändrat stadens skyline sedd från väster med arkitektonisk skapelse som får den välkända Gustav Adolfskyrkan att sticka upp som en uppochnedvänd glasstrut bakom en murliknande byggnad i grått och svart glas.

by MarkusMarkusMarkusMarkus

Det något paradoxala är att denna byggnad som på ett
mycket okänsligt sätt förändrar stadens skyline faktiskt är en estetiskt tilltalande byggnad. Den är dessutom huvudkontor för ett framgångsrikt lokalt företag som valt att bli förbli på hemorten trots framgången.

Att ett företag med rötter i Borås väljer att förlägga sitt huvudkontor i staden och dessutom väljer att visa upp sig genom en arkitektoniskt spännande byggnad är förstås enbart positivt men man kan kanske befara att stadens styrande upplevt en sådan eufori över detta att de inte velat ställa några krav alls på läget av rädsla för att inte få hysa detta huvdukontor.

Huruvida de styrande i staden lagt sig på rygg och bildligt blottat strupen för det framgångsrika företaget vet jag alls inget om men det gjordes en intressant jämförelse i Borås tidning för ett tag sedan med gamla tyska städer där man var mycket restriktiv vid uppförandet av moderna byggnader som i grunden förändrar stadens traditionella utseende.

Kanske är det helt enkelt så att man har andra prioriteringar i Borås och därför värderar inkomster och den status ett företag i en spektakulär byggnad innebär högre än en bevarad stadsbild. I detta avseende finns en viss tradition att falla tillbaka på, så helt traditionslöst har man definitivt inte handlat.

Etiketter borås, minnesmärke, nidarosdomen, varumärke

e-reader politics samhälle

Genialitet eller självupptagenhet?

Inläggsförfattare Av lejon
Inläggsdatum 12 mars, 2013
Inga kommentarer till Genialitet eller självupptagenhet?

I ett tidigare inlägg nämnde jag den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand. Detta var efter att jag hade läst en debattartikel där skribenten påpekade att centerns partiledare Annie Lööf hade uttryckt sig positivt om Rands tankevärld. Debattören benämnde Rand som ”egoismens iskalla prästinna” och såg vissa likheter mellan den politik som centerledaren vill införa och Rands budskap. Personligen hade jag aldrig ens hört talas om Rand och därför kände jag ett behov av att informera mig ytterligare.

Det var inga problem att hitta information på nätet och snart insåg jag att den person som jag inte ens känt till namnet på var mer eller mindre en ikon i vissa kretsar och stod för en filosofisk riktning som benämndes objektivismen. Jag fann också att Rand var en skönlitterär författare med stor spridning. Återkommande påpekades att hon var den författare som näst Bibeln påverkat flest amerikaner.

Det var så jag hittade romanen The Fountainhead, ett 600-sidigt verk som varit mitt sällskap under ungefär en månads tid. Romanen utspelar sig i New York under det tidiga 1900-talet, ungefär fram till 30-talet om jag minns rätt. Det är skyskrapornas tid och huvudpersonerna är två arkitekter, Howard Roark och Peter Keating. Det finns visserligen avsevärt fler huvudkaraktärer i romanen men Roark och Keating är varandras motsatser. För den som inte vill eller hinner läsa boken finns gott om sammanfattningar på nätet.

by FromTheNorth

Den som blir ett uttryck för Rands filosofi är Howard Roark som vägrar att kompromissa med sina ideal oavsett vad det kostar honom. I romanen vägrar han att anpassa sig till det som är ”den goda smaken” eller vad ”folk vill ha” vilket återkommande blir problematiskt för honom. Samtidigt vinner hans osjälvständige motsats Peter Keating stort anseende genom att hela tiden känna av vad som lönar sig.

Det är i Howard Roarks personlighet som Rands filosofi kommmer till uttryck. Roarke vägrar alla slags kompromisser när det gäller hans skapande. Han vägrar också varje form av samarbete med andra. På ett plan bryr han sig inte ens om vad andra människor tänker utan det är den egna originaliteten och skaparförmågan som han brinner för. Detta är en mycket förenklad beskrivning av den huvudperson som jag uppfattar stå för Rands filosofi.

En författare har alla möjligheter att förföra sina läsare och under läsningen tar jag givetvis Roarks parti fullt ut men jag är osäker om hur en sådan person skulle fungera i verkligheten eller om man ens skulle uppskatta honom.

Rand med en bakgrund i Sovjetsamhället tar avstånd mot allt slags kollektivt tänkande oavsett om det är kommunism, nazism eller fascism. Hon tar följdriktigt också avstånd från religion. Hennes ideal är den individuellt skapande människan, en tradition från da Vinci, Michelangelo, Galileo som Roark ingår i. Alla med nyskapande idéer har fått problem av olika slag men de som har hållit stånd har gått segrande ur striden sett ur ett historiskt perspektiv.

by Rodrigo Paoletti

I romanen är det lätt att förakta Peter Keating som genom ”wining and dining” vinner sin berömmelse. Jag tror att vi alla har vissa problem med en sådan peronlighet. Däremot är det kanske inte lika uppenbart för oss att även de som är på tvärs och protesterar mot allt och alla också i lika mån använder andras uppfattningar som något att ta spjärn mot. Såväl medlöparen som den oppositionelle är enligt Rand beroende av andras uppfattningar. Roark däremot håller varken med eller protesterar eftersom han enbart är engagerad i sitt eget skapande.

Detta är naturligtvis en starkt förenklad bild av Rands filosofi men vad jag ville säga med detta inlägg är väl egentligen att jag var lite som Peter Keating när jag skrev mitt förra inlägg där jag ställde upp på en bild av Rand, en bild som man kanske ”bör” ha. Nu när jag läst ett av hennes verk, kan jag faktiskt säga att det gav mig stor behållning. Det är ingen tvekan om att hon har skapat något stort. Kanske är även hon själv som Roark när hon i förordet beskriver hur ingen ville publicera hennes bok därför att man inte trodde att läsarna skulle uppskatta den.

Även om jag förförs av bokens personer, speciellt av huvudpersonen Roark, är jag alltjämt tveksam till vilka konsekvenser hennes filosofi skulle kunna få om de uttalades och sattes i verket av en svensk politiker (som Lööf t.ex.). Vårt samhälle är trots allt uppbyggt på kompromisser och kollektiva lösningar. Jag är inte övertygad om att det skulle gynna samhällsutvecklingen om var och en skulle driva sin egen agenda.

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.5 Sweden License.

Etiketter objectivism, Rand