Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avreglerad demokrati?

Energiewende-Demo in Potsdam: Unterschri by Mehr Demokratie e.V., on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mehr Demokratie e.V. 

 
Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

Kategorier
politics politik samhälle

Skilda världar

TODAYSART 09 | CONFLICT by todaysart, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  todaysart 

 

En såpopera som sändes i tv någon gång kring millennieskiftet hade titeln Skilda världar och jag kom att tänka på hur bra den titeln fångar olika tidningars sätt att beskriva  dagsaktuella händelser.

Under snart ett års tid har jag dagligen umgåtts med SvD ett par timmar varje dag och jag har kommit att betrakta den som en mycket bra tidning med ambitiöst upplagda bidrag som t.ex. avdelningnen ”Under strecket”, ”OP-ED” och naturligtvis också kulturbevakningen.

Även ledarskribenterna har erbjudit intressant läsning, även om man efter ett tag börjar känna igen argumenten. Speciellt intressant tycker jag det har varit att läsa Tove Lifvendals inlägg då de oftast tar ett vidare prespektiv än den rena partipolitiken. Det är förstås välkänt att SvD är moderaternas främsta organ.

Plötslig endag efter påsk slutade SvD att komma därför att prenumerationen antagligen var tidsbestämd. Först blev jag irriterad och kände t.o.m. saknad men så tänkte jag att detta kunde vara ett gyllne tillfälle att prenumerera på en annan tidning eftersom jag ändå inte är ”troende” moderat.

ETC är en tidning som visar tillvaron ur ett annat perspektiv än SvD och för att utsätta mig för nya intryck tog jag en e-prenumeration på ETC för en kortare tid.

Nu är det kanske inte helt rättvist att jämföra de två publikationerna eftersom jag i skrivande stund endast har läst 4-5  utgåvor av ETC, men det slår mig direkt att  jag nu får en alternativ bild av skeendet av skribenter som Ehrenberg, Boethius och Greider m.fl. Ja, det verkar nästan som om det skulle existera ”skilda världar” när man jämför vad de två tidningarna skriver.

Dagsaktuella frågor, som händelserna i Ukraina, blir inte alls lika enkla som när försvars- och NATOargumenten framförs i SvD. Vår utrikesministers motvilja mot allt som börjar med ”ryss-” blir heller inte lika enkel att ställa upp på när ytterligare perspektiv introduceras. Globala företags makt över enskilda länders politik är sådant som i princip aldrig ifrågasätts i SvD eller ens nämns. Och jag tänker som jag brukar i sådana här sammanhang: Vad ska vi tro på?

Den slutsats jag nästan alltid landar i är att det inte finns någon”sanning” utan sanning är det som man väljer att tro på för att blivit övertygad om att det är på ett visst sätt och att man vill att det ska vara så. Uppfattningar om konflikter internationellt och nationellt skapas faktiskt av media. Människor i Ukraina kan säkert vara oense om ett och annat, men när vi får höra om konflikten är den alltid färgad av en viss tidnings uppfattning.

Låt mig så presentera en annan tankegång. Den insiktsfulle chefredaktören på Borås Tidning, en annan moderat tidning,  presenterade nyligen en bok där man gör en distinktion mellan tro (faith) och övertygelse (belief). Förenklat  handlar tro om just en tro på något (att Jesus är Guds son, att Muhammed är Allahs profet etc.). Tro är framförallt något individuellt  där individer brottas med svåra trosfrågor (t.ex. Guds existens). Övertygelse (belief) å andra sidan, innebär att man är övertygad om något och att man därmed har rättigheter att bekämpa de som har andra åsikter; starka övertygelser slutar inte sällan i fundamentalism.

I våra medier gör man nog inte alltid en klar distinktion mellan de här begreppen. När en skränande hop kastar sten på förmenta fiender under förevändning att man gör detta av religiösa skäl är man nog lite ”fel ute”, tror jag. Snarare är det så att den stenkastande hopen har tagit religionen som en förevändning att lufta sitt missnöje med något. Att skaffa sig makt genom våld och samtidigt åberopa religion är, som jag ser det, helt väsensskilt från en religiös tro; det finns inga religionskrig, som chefredaktören skrev.

Nu hamnade jag ganska långt från mina olika tidningsprenumerationer men den sammanhållande tanken i detta är att vi som vanliga medborgare har väldigt liten möjlighet att avgöra vad som är ”sant”. Det är naturligtvis så – och har alltid så varit – att den starkare dikterar villkoren. Det första som måste ockuperas vid en konflikt är tolkningsföreträdet, som Andreas Gustavsson så insiktsfullt skriver i ETC.

Men nu är kanske små avvikande röster dessvärre inte något säkert vapen mot fundamentalistiska övertygelser (beliefs) eftersom man alltid kan vifta bort dem som extremiströster om man inte vill få sin övertygelse rubbad.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi samhälle skola

Leg. lärare

En klapp på axeln by Johnny Söderbergs nya, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Johnny Söderbergs nya 

Professorn i vårdvetenskap Maria Nyström för ett intressant resonemang om yrkeslegitimation Borås Tidning (24 april 2014) http://www.bt.se/ledare/kronikorer/nystrom-se-upp-om-legitimationen-blir-en-statushojare%284257494%29.gm där hon ifrågasätter föreställningen om lärarlegitimation som statushöjare för lärarkåren.

Nyström tar avstamp i ett resonemang om att legitimation oftast gynnat yrken som redan har hög status framförallt de som innehas av män. Legitimation för kvinnoyrken t.ex. sjuksköterskor innebär alls inte samma statushöjning. Detta borde nog leda till en viss oro när det gäller lärarlegitimation då läraryrket också är kvinnodominerat och (följaktligen?) inte har påfallande hög status i samhället.

En yrkeslegitimation, generellt, innebär att den legitimerade står under samhällets insyn och tillsyn och kan ställas till svars för felaktigheter. I värsta fall kan den legitimerade fråntas sin legitimation om det bedöms att vederbörande utövar sitt yrke bristfälligt. När det gäller läkare och kanske vården generellt, finns sannolikt en viss erfarenhet av att bedöma kvaliteten i yrkesutövningen. Men när det gäller lärare, rör man sig sannolikt i mer obanad terräng.

Jag kan nog föreställa mig att det inte är något större problem om det rör sig om uppenbara missförhållanden eller bisarra lärarbeteenden, men kan man ställa lärare till svars om elever inte blir godkända? Skulle man kunna säga att en lärare undervisar så dåligt att denne borde bli av med sin legitimation? Om det kommer till påtryckningar från olika intressegrupperingar (t.ex. föräldrar, föräldraföreningar), kan det då leda till en indragen legitimation ifall intressgrupperna hävdar en viss ståndpunkt som går stick i stäv med lärarens pedagogiska kunnande. Nyström funderar på om det inte rentav kan vara en fördel för lärare att inte vara legitimerade om detta enbart medför ett delegerat ansvar som man dessutom kan ställas till svars för.

Nyström avslutar inlägget med att om legitimationen skall bli en statushöjare för lärarkåren måste den innebära professionellt ansvar, självständighet och beslutsrätt. Och självfallet – den främsta statushöjaren – en högre lön! Om inte det ökade ansvaret åtföljs av större självständighet och högre lön, blir det liksom en ”klapp på axeln” som inte kostar något.

Kategorier
politik samhälle skola språk

Frihet och ansvar

THE DEVIL’S ADVOCATE ... by mrbill78636, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mrbill78636 

 

 

Frihet och ansvar är förvisso två ord som signalerar positiva värden. Kombinerar man dem i uttrycket ”frihet under ansvar” blir de till ett mycket förpliktigande åtagande som vi nog sällan har anledning att ifrågasätta. Men ibland kan man se nya saker om man gör sig till djävulens advokat och till exempel säger ”frihet utan ansvar”. Då blir uttrycket genast mer problematiskt.

Orden behåller förstås alltjämt sina positiva konnotationer men det känns onekligen som lite hotfullt att man skulle kunna ta sig friheter utan ansvar. Man börjar sannolikt att fundera över vad för slags friheter som skulle kunna utövas utan ansvar. Här kan nog var och en spekulera i olika sorters friheter som skulle kunna utövas utan ansvar och vad detta skulle kunna innebära.

I politiken

Den andra komponenten – ansvar – är något som vi allmänhet uppfattar som något positivt. Här kan vi sända en snabb tanke till politiken. Den nuvarande regeringens två främsta företrädare försummar sällan att påpeka hur de ”tar ansvar” för landet och dess ekonomi i synnerhet. Ansvar i detta fall används då som motsatsen till något negativt som t.ex. ”bidrag”. Samtidigt betonas den enskildes frihet i form av olika ”valfriheter” och ”mer pengar i plånboken”. Här vill man alltså ge bilden av en sorts symbios mellan ansvar och frihet; genom att man tar ansvar skapas också frihet.

Men när vi nu tar den politiska retoriken som exempel blir vi också tvungna att inse att innebörderna i frihet och ansvar i högsta grad är retoriska d.v.s de definieras av någon och blir därför en viss sorts frihet och en viss sorts ansvar.

I den politiska retoriken innebär ansvar oftast något ekonomiskt som att man vill begränsa offentliga utgifter snarare än att man vill anpassa utgifter efter behov. Allra tydligast blir kanske detta när EU beviljar Grekland s.k. nödlån endast om man lovar att hålla nere sina offentliga utgifter oavsett vilka konsekvenser detta får. De här exemplen visar ganska tydligt att ansvar inte står höjt över varje diskussion utan tvärtemot är det som definieras som ansvar av någon.

Nu skall vi inte göra denna utredning onödigt omfattande men man kan förstås föra liknande resonemang om frihet. Frihet innebär för det första alltid någons frihet. Olika sorters friheter är förstås av godo så länge inte någons frihet innebär den andres ofrihet. Valfriheter av olika slag är positivt så länge de inte begränsar andra friheter eller blir meningslösa som val av tandkrämssorter, premiepensioner eller elleverantörer. Då blir de en sorts pseudofriheter som syselsätter oss och tar tid från mera meningsfulla aktiviteter.

Om det nu är så att frihet och ansvar alltid är retoriskt definierade d.v.s. det handlar om att argumentera för att det är på ett visst sätt, blir det problematiskt att bara ge någon ”frihet under ansvar”. Här tänker jag speciellt på den svenska skolan.

I skolan

Ingen lär väl ifrågasätta att friheterna i skolan – hur man än väljer att definiera dessa – är större än de var för länge sedan. Även om vi har skolplikt, är skolan avsevärt mindre repressiv idag än långt tillbaka i tiden; vi har förbjudit aga, skamvrå och andra otrevliga bestraffningar. Istället har vi betonat jämställda relationer mellan elever och vuxna samt intressedrivet arbete. Inte sällan har de förändrade villkoren också lett till att elever även räknar in närvaro, lektionstider och sätt att uttrycka sig i de nya valfriheterna.

Så var det detta med ansvar. Som vi har sett ovan är ansvar något förhandlingsbart; det finns alltid handlingar som är utmärkande för (indikerar) ansvar och det är alltid någon som har bestämt vad som räknas som  ansvar. Man måste faktiskt lära sig vad som räknas som ansvar innan man kan ”ta ansvar”. Jag kan mycket väl tänka mig att skolans elever (om man kan yttra sig så generellt) nog har en sorts uppfattning av vad de vuxna menar med ansvar men kanske har de också konkurrerande och rentav starkare bevekelsegrunder att definera ansvar på annat sätt?

Låt mig bara sammanfatta det jag tror att jag har sagt i det här inlägget. Jag menar alltså att begreppen frihet och ansvar inte är något som betyder samma för alla även om jag är övertygad om att de konnoterar något positivt. Det blir således mycket problematiskt att generellt kräva ”frihet under ansvar” eftersom såväl frihet som ansvar varierar för olika individer. Politikerna vill framstå som ansvarsfulla och argumenterar för att det de gör är vad som räknas som ansvar.  Att ge någon frihet under ansvar – i skolan t.ex. – är sannolikt ett hasardartat beslut eftersom såväl frihet som som ansvar kan definieras inom ramar som kanske inte överensstämmer med utbildningens regelverk.

Kanske kan detta jämställas med ”frihet utan ansvar”?

Kategorier
politics politik samhälle

”Vi har hört den förut!”

Som regelbunden läsare av SvD förförs (förleds?) man lätt av argumenten för ett upprustat försvar och medlemskap i Nato. Nu när Ryssland agerar som de gör på Krim är det lätt att frammana den historiska skräcken – rysskräcken – för ”arvfienden” Ryssland. Sverige har ju som bekant haft en hel del ”meningsutbyten” med den store grannen i öst under tidigare århundraden och paradoxalt nog var det då Sverige som var expansivt och lade under sig en rad Östersjöprovinser.

En slående jämförelse mellan tongångarna under senare delen av 1730-talet och nutiden är Oskar Sjöströms informativa artikel När rysskräcken satte klorna i Sverige (SvD 22 mars 2014). Här finns en slående likhet mellan argumentationen kring dagens Krimkris och en motsvarande på 1700-talet. Då liksom nu görs skarpa uttalanden om vårt svaga försvar och om hur Ryssland kommer att lägga under sig det ena landet efter det andra och slutligen även invadera svenskt territorium.

Back mirror by faungg
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  faungg’s photo 

Från vår skolundervisning minns vi kanske namnen Hattar och Mössor, namn som vi antagligen tyckte lät lite roliga. Hattarna var dåtidens förespråkare för ett bestämt uppträdande mot ”ryssen” i form av högt tonläge och vapenskrammel. Dessvärre eskalerade både tonläge och faktiska handlingar så långt att det inte fanns någon återvändo, skriver Sjöström, vilket ledde till att Sverige förklarade Ryssland krig. Sjöström avslutar underfundigt sin artikel med att under ett valår finns det sannolikt en hel del ”förföriska agn” i den nuvarande Krimkrisen med vilka man kan fiska en hel del röster.

När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdomstid, hade man ständigt en känsla av att det stora hotet kom från det som på den tiden var Sovjet. Detta hot byggde på idén om att Sovjet egentligen ville lägga under sig hela världen och förslava alla under kommunismen, men att vi tack vare den goda supermakten USA kunde känna oss relativt trygga.

Även idag känns det som om en hel del journalister och andra förståsigpåare vill få oss att associera till rädslan för den ständige fienden. Det blev stora rubriker när ryska stridsflygplan visade sig i vår närhet (men de var sannolikt på internationellt luftrum) medan svenska luftförsvaret hade helgledigt, som det framställts i åtskilliga medier.

Förra språkröret Birger Schlaug hävdar i en krönika i Fria Tidningen att det pågår en medveten kampanj i SvD för att vi skall öka våra försvarskostnader och gå med i Nato. Kanske är detta vår tids Hattar, tänker jag.

Eftersom vi av många olika skäl är ”västinspirerade” ser vi oftast inget problem med att Nato expanderar och byggger baser i Rysslands närhet. Sannolikt ser vi det som ett skydd för folken som bor där. Men om vi gör tankeexperimentet att Ryssland skulle skaffa baser i Kanada eller Mexico, känns det fullständigt orimligt att USA skulle tillåta något sådant. Vi kan ju också erinra oss den s.k. Kubakrisen som skakade världen under en kortare tid. Då var det president Kennedy som beslutsamt motade bort ”ryssen” från ön. I våra medier rapporterades om hur presidenten sannolikt hade avvärjt ett hot som kunnat utvecklas till ett storkrig. Jag minns själv hur jag pustade ut och instämde i hyllningskören till president Kennedy.

Om man ska vara lite cynisk, hade det nog varit ett bra argument för upprustnings- och Natoanhängare om Ryssland hade invaderat hela Ukraina under uppseendeväckande former. Då kanske vi nästan mangrant hade tiggt om att få vara med i Nato så snabbt som möjligt? Nu verkar opinionen emellertid peka åt att allt färre vill med i Nato.

NATO-Russia Council Chairman visits Mosc by NATO-Russia Council, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  NATO-Russia Council 

Jag vill avsluta med ett tema som jag har återkommit till åtskilliga gånger och det är att som vanlig – kanske naiv – medborgare är man hänvisad till det som rapporteras i medierna och jag tror att man ganska snart bestämmer sig för hur världen ser ut. Denna uppfattning underbygger man sedan genom att helst ta del av sådan information som bekräftar ens världsbild d.v.s. hur man vill att det skall vara. Det är ungefär som med en politisk uppfattning. Det spelar inte så stor roll vad politikerna säger (om de säger något!); vi vet ändå var vi hör hemma. Så är det förstås med Öst och Väst också.

Vår enda möjlighet, som jag ser det, är att vi medvetet försöker ta del av så många olika ståndpunkter vi kan istället för att enbart söka det som bekräftar det vi redan tycker. Men det är minsann inte så lätt!

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle språk

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

Il graal e la mole by bluestardrop - Andrea Mucelli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  bluestardrop – Andrea Mucelli 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Synvändor

 

 

paradigm shift by robermf, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  robermf 

 

Jag har återkommande i den här bloggen skrivit om hur vi uppfattar ord och hur vi förväntas uppfatta det ena eller andra. Jag har ofta talat om de politiskt laddade orden ”arbetslinjen” och ”bidragslinjen” där det förra är avsett att ge positiva associationer medan det senare skall uppfattas som något negativt. Om uttrycken upprepas tillräckligt ofta, uppfattas de som sanningen och inte som bärare av ett visst politiskt budskap.

Att jag ofta återvänder till denna diskussion har sin grund i att jag fascineras av det som ställer det förgivettagna i en ny dager, en ”synvända”. Från de grundläggande psykologiböckerna har vi säkert träffat på ”Rubins vas” eller den där trappan som vänder för att ta några exempel. Samma figurer kan alltså på nytt sätt genom att vi får en sorts ledtråd men ibland inträffar förändringen helt spontant.

Rubin Vase by Tortured Mind Photography, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Tortured Mind Photography 
Visual Perception by Steve Snodgrass, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Steve Snodgrass 

 

Det har varit mycket prat om arbetslinjen under moderatregeringens mandatperiod. Underförstått är att det alltid är bättre att ha ett arbete än att vara utan eller att ”leva på bidrag”. Man bör naturligtvis medge att det är positivt för individen att få ett jobb ifall man varit utan en längre tid. Men om vi lyfter blicken lite kan det kanske inträffa en synvända som gör att vi ställer frågan om huruvida allt arbete är generellt bra.

Samhällsforskaren Christer Sanne säger t.ex. att en trasig bil eller en jobbig elev i skolan naturligvis skapar jobb men detta betyder inte att vi behöver sämre bilar eller fler elever med problem även om detta skapar fler jobb. Ur miljö- och samhällsperspektiv vore det bättre med färre och hållbarare bilar och tryggare miljöer för barn så att inte de här ”arbetstillfällena” skapades överhuvud taget.

Man brukar också ta för givet att företagare skapar arbete, men egentligen vill de ju helst vara effektiva och använda så lite arbetskraft som möjligt. Det är ju detta vi ser hela tiden när företag ”drar ner” eller flyttar till ställen där de kan få billigare arbetskraft. Egentligen är det väl så att företag bara kan erbjuda arbete om det finns efterfrågan från konsumenter d.v.s. de som genom sitt arbete skapar varorna. Kanske är det konsumenterna som skapar arbete? Eller i alla fall inte enbart företagen?

Den s.k. arbetlinjen går ut på att man skall jobba istället för att ”leva på bidrag”. Men samtidigt producerar vi mer än vi behöver på ett sätt som belastar miljön. En större arbetsvolym är därför inte automatiskt av godo; den ökar inte välfärden. Om alla skall få chans att jobba och förtjäna sitt uppehälle – något som man unnar alla – måste man därför dela på jobben.

Kanske borde vi inte tala om jobb som något entydigt gott? En del jobb är mindre skadliga för miljön med mindre belastning medan andra är mer belastande. En brittisk organisation New Economic Foundation (NEF), har funnit att tre yrkesgrupper är särskilt nyttiga med tanke på Social Return of Investment (SROI): förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning. Särskilt skadliga däremot är finansmänniskor, reklamfolk och skatterådgivare. Finansfolket ligger bakom finanskrisen, reklam lockar folk till onödig konsumtion och skatterådgivare hjälper folk att undanhålla skatt.

Om vi ser till lönerna för de nyttiga respektive de skadliga, vet vi alla att de nyttiga är de lågavlönade medan de skadliga har de högsta lönerna. NEF har kommit fram till att de nyttiga skapar samhälleligt värde med ända upp till 10 ggr lönen. De skadliga yrkena däremot förstör för mellan 7 och 47 kr för varje skattekrona. De gör helt frankt en enorm skada i samhället!

Jag kan naturligtvis inte vare sig verifiera eller falsifiera de påståenden som jag här har återgivit och jag heller ingen ambition att försvara min text. Själva huvudpoängen med inlägget är emellertid att vi kanske borde vara lite mer på alerten och försöka vrida och vända på det vi tar för givet. Kanske kan vi då se våra förmenta sanningar i nytt ljus, alltså det som jag kallar för en synvända. Förutsättningen är förstås att man faktiskt är beredd se något på ett annat sätt om nu synvändan skulle uppenbara sig.

P.S. Jag läste senare ett återgivet citat av den kände Terry Gilliam där han säger: ”De flesta ser inte världen som den är utan som de är ombedda att se den.” Möjligen passar detta in på det jag beskrivit ovan.

Kategorier
politics politik samhälle språk

Tänk om politik handlade om rationella val!

The Purpose of Argument by ImNotQuiteJack, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  ImNotQuiteJack 

 

Jag skall försöka att tänka lite med pennan i hand. Ja, detta skrivs faktiskt med penna i första vändan då jag befinner mig på ett behagligt varmt och fuktigt ställe på fredagskvällen där jag inte tror att några elektroniska prylar skulle trivas särskilt bra.

Jag har vid flera tillfällen skrivit att man skall lyssna på olika argument i politiken och inte reflexmässigt förutsätta att de andras argument är fel.Två vitt skilda argument tror jag mig kunna urskilja när det gäller skattepolitiken. Det ena framfört av borgerligheten – idag benämnd Alliansen – går ut på att vi måste sänka det s.k. ”skattetrycket” för att därigenom öka företagsamheten och därmed få in mer skatt till statskassan. Det andra argumentet, framfört av  motståndarsidan – idag benämnd de Rödgröna – hävdar att skattesänkningar ”urholkar” eller ”nedmonterar” välfärden. Nedmonteringsargumentet är som jag ser det retoriskt slagkraftigt, ungefär i klass med motståndarnas ”skattetryck”.

Om jag nu skulle försöka att lägga undan min mer eller mindre nedärvda motvilja mot ”högerkrafterna” som alltid vill försämra för den stackars maktlöse arbetaren och istället försöka se bakom den verbala beskjutning som båda sidor ägnar sig åt, vad skulle jag då se?

Jag har tidigare skrivit om den s.k. Lafferkurvan som säger ungefär så här: Om skatten är 100% kommer ingen att vilja arbeta och statskassan kommer inte att få in någon skatt. Om skatten är 0% kommer folk att arbeta av bara den (”mer i plånboken”) men staten får i alla fall inte inte in någon skatt. Följaktligen måste politiken handla om ett rimligt procental som både gör att folk vill arbeta och ger inkomster till statskassan. Som jag förstår det handlar politiken i ett land i hög grad om denna ”brytpunkt” fast det hela kompliceras av att denna procentsats också påverkas både av vad de styrande tänker använda skatterna till och om man upplever att de betalas efter förmåga.

Moderaternas och deras sympatisörer TROR säkert på idén om att sänkt skatt skapar större sysselsättning och att man därigenom får in mer skatt än om man enbart höjer skatten. Den outtalade premissen är att människor egentligen inte vill betala skatt och att man arbetar hårdare och mer om man får ”mer i plånboken”. Som vanlig medborgare kan jag inte sakligt argumentera mot detta; det skulle kunna vara så.

De politiska motståndarna hävdar däremot att sänkt skatt leder till nedmontering av viktiga samhällsfunktioner och att detta drabbar de som inte här kapitalstarka och kan utnyttja sina ”pengar i plånboken” för att på olika sätt köpa sin välfärd. Den outtalade premissen här är väl att medborgarna är villiga att betala skatt därför att samhället har större möjligheter att skapa en generell välfärd medan individuella lösningar leder till större ojämlikhet. Naturligtvis kan jag inte heller i detta fall avgöra hur pass objektiv eller sanningsenlig denna argumentation är.

Men vad får detta för konsekvenser för mig och för alla andra vanliga medborgare? Jag tror nog att vår nuvarande regering består av rättskaffens kvinnor och män och att de faktiskt tror på det budskap de framför. (Möjligen är min uppfattning ett oplanerat resultat av att jag dagligen läser två moderata dagstidningar och endast en tidning med uttalat vänsterperspektiv). Trots min arbetarbakgrund är jag egentligen mer misstänksam mot de socialdemokratiska politikerna som jag menar har släppt sina kärnvärden och ängsligt sneglar åt vad som skulle kunna ge flest röster. Här sneglas ganska ogenerat mot mitten (liksom moderaterna).

En person som uttryckte denna frustration utan att linda in den i verbala dimmor var skådespelaren Tommy Berggren i tv-programmet Min sanning nyligen där han föraktfullt uttalade sig om karriäristerna inom socialdemokratin och jämförde dessa med tidigare förgrundsfigurer inom det socialdemokratiska partiet.

Allt detta lämnar mig alldeles klart med ett dilemma! ”Högern”, under min uppväxt, är genuint förknippad med något ont för att den representerar ”de andra”, de som vill hålla arbetarklassen nere. Dagens ”höger” ser annorlunda ut; den talar om välfärd, arbetsrätt och att folk skall arbeta istället för att supa eller ligga på latsidan. Detta är ju faktiskt också gamla socialdemokratiska kärnvärden. Socialdemokraterna å sin sida verkar dessvärre inte ha några visioner utöver att få regera. I övrigt skäller de mest på meningsmotståndarna!

Min slutsats, utöver att man bör lyssna ifall motståndaren skulle ha något att säga som kan tillföra något nytt, blir att politiska uppfattningar trots allt sitter fast cementerade och att de nog endast till ringa del påverkas av sakargument om nu några sådana skulle finnas. För mig innebär detta att ”högern”, numera representerad av trovärdiga och i de flesta fall även symptatiska personer, trots detta inte har besegrat min misstänksamhet mot att hela välfärds- och arbetsrättssnacket enbart är en list för att lura arbetarklassen och såna som mig.

Trots att jag tycker att de flesta av dagen socialdemokrater i huvudsak verkar desorienterade och gnälliga  (möjligen då med undantag av Lövén) litar jag kanske mer på att de kan skapa ett bättre samhälle för fler än de (vi) som redan har det ganska bra – trots eller tack vare –  den borgerliga regeringen. Detta innebär dock inte att de skall räkna med min röst i kommande val. Helst skulle jag vilja rösta på någon som har modet att i klartext tala om vad de vill åstadkomma – utan att snegla på om det ger röster –  i frågor som är viktiga för mig, även om detta skulle innebära någon form av uppoffring. Alltså någon med visioner som vågar ”ta bladet från munnen”.

Jag inser nu när jag har kommit till slutet av denna ”undersökning” att även om vi tror att lyssnar på förmenta sakargument i politiken, kommer vi ändå att rösta med magkänslan d.v.s.vi röstar på vem vi vill skall vinna ungefär som när vi ser på fotboll och håller på vårt favoritlag.

Kategorier
politics politik samhälle språk

Debatt som ritual

Debate On @ SSWC by Gitta Wilén, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Gitta Wilén 

SvD:s kulturchef Daniel Sandström berättar i en krönika söndagen den 26 januari om en debatt i Danmark som han blivit inbjuden att delta i. Utifrån sina erfarenheter lyfter han fram några aspekter som jag tycker har giltighet som går utöver det specifika exemplet.

Enligt Sandström liknar (nordisk) debatt alltmer en ritual som har till avsikt att befästa de positioner och ståndpunkter man redan har. Avsikten är aldrig att komma fram till nya insikter. För att stärka den egna positionen behöver man en tydlig fiende. Så väl jag känner igen detta från den svenska politiska debatten! Debatten får därför karaktären av ritual snarare än meningsutbyte.

Debatt, ialla fall så som vi känner den från SVT, blir synonymt med KAMP istället för utforskande samtal. Olika åsikter blir inte, vilket vore det naturliga, olika beskrivningar av verkligheten som man kan diskutera, reflektera över eller vederlägga utan istället utvecklar det sig till en kamp som man till varje pris måste vinna. Allt detta underblåses, som jag tidigare framhållit, av kvällspressen som i ”krigsrubriker” kungör vem som VANN gårdagens tv-debatt.

Sandström slutar mycket tänkvärt med att som konsument och på sociala medier är det helt rimligt att välja det man helst föredrar att höra eller köpa men som medborgare är det en skyldighet att även beakta det som inte bekräftar den egna uppfattningen.

Kategorier
politics politik samhälle språk

Dialog är att lyssna

Jag läser en tätskriven krönika av Carl Rudbeck i SvDs ”Under strecket” om Albert O Hirschman (15 jan 2014). Jag vet naturligtvis inget om denne Hirschman men jag fastnar för en passus nära slutet i krönikan där det talas om tidsandan och en oförsonlighet i politiken mellan vänster och höger, något som Hirschman kritiserar i sin bok The rhetoric of reaction. Krönikören beskriver politiken som grupperingar ”som utan att tala med varandra döm[er] ut motpartens argument”. Nog verkar väl detta lite bekant? Fortsättningen blir änmu intressantare när Rudbeck skriver att det ”var en bok som  inte endast vände sig mot högern, utan mot motviljan att föra en dialog över de ideologiska gränserna och erkänna att man kanske hade fel eller åtminstone att motståndaren hade en poäng.

Så sant!