Kategorier
politik samhälle

Om Hamas och Högern i Israel vore skolbarn!

Bethlehem 3 (by Banksy) by FredR, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  FredR 

 

En religionsvetare beskrev en gång för mig att den gamla devisen ”öga för öga, tand för tand…” egentligen var avsedd att begränsa hämnd och vedergällning, så att hämndbegäret inte skulle resultera i besinningslöst våld. Huruvida detta är sant eller inte kan jag inte avgöra, men nog verkar den tolkningen alldeles främmande för staten Israel med tanke på aktionerna mot Gaza, ett agerande som påminner mer om de oändliga hämndaktionerna i Njals saga än som ett rimligt försvar mot beskjutning från en underlägsen fiende.

Jag känner obehag inför staten Israels politik och dess enorma vapenmakt, ”Herrens-folk-retorik”, expansiva bosättarpolitik och agerandet i skydd av USA. Jag tycker nog att Israel själv har ”samlat ihop” till att jag upplever obehag. I det lilla skeendet, alltså det som inte har med storpolitiken att göra, försöker jag därför alltid att undvika varor från Israel och jag tycker nog att vi borde försöka göra detta även på nationell nivå.

Det Israel vi ser idag skiljer sig ganska markant från det som vi, intet ont anande, skolbarn på 50-talet fick lära känna som ”Det heliga landet”. Israel idag är en expansiv militärmakt och det känns inte orimligt att de som får känna av denna expansion försöker göra någon form av motstånd. Detta innebär förstås inte att jag tycker att Hamas har någon som helst rätt att skicka missiler mot Israel.

Men låt mig återvända till ”det lilla sammanhanget” innan vi funderar  vidare.  Min erfarenhet från skolans värld säger mig att det alltid fungerade bäst när de mindre barnen hade en ”hälsosam respekt” för de större. Detta får förstås inte tolkas som att jag tycker att den starkare och större alltid har rätt att bestämma över den svagare, men ofta såg jag att klokt och försiktigt handlande från de mindre ledde till att ett visst lugn och stabilitet inträdde, ett lugn som i grunden gynnade alla parter. Såvitt jag kan bedöma gäller detta förhållande även i djurvärlden där olika arter har god koll på vilka man kan anfalla och vilka man böra akta sig för. När det gäller ideologiskt övertygade människor, verkar dock denna naturliga naturliga mekanism vara satt ur spel. Även om den här liknelsen haltar i många avseenden föreställer jag mig att organisationen Hamas har väldigt lite att vinna – snarare motsatsen tänker jag – på att mer eller mindre regelbundet reta den starkare, Israel, genom att skicka missiler mot olika mål.

Precis som de större skolbarnen kommer Israel att visa att vi ska minsann sätta de små plågoandarna på plats så att vi får vara ifred. Den stora skillnaden, dock, är att i skolan kunde de små retstickorna alltid räkna med att vuxna ingrep även om de vuxna nog insåg att retstickorna många gånger hade sig själva att skylla.

I Israel-Palestinakonflikten råder det paradoxala förhållandet att de ”vuxna” (USA) hela tiden står på den starkares sida och därför får konflikten helt andra konsekvenser, avsevärt obehagligare sådana. Fortsätter de små att reta de starkare kommer det sannolikt att bli mycket kostsamt, en utgång som inte gynnar någondera parten. Inte heller verkar där heller finnas någon ledare av Mandelas kynne – inte på någondera sidan – som ser försoning som enda utvägen.

Därför vore det förstås det naturligaste att världssamfundet, FN, tillsammans med USA resolut tog båda parter i örat och ledde in dem till ”rektorsexpeditionen” d.v.s. till förhandlingsbordet och gjorde klart att man inte tolererar att de löser sina konflikter på det här viset och att det kommer att få konsekvenser ifall man inte rättar sig efter detta.

Nu kommer förstås inte detta att ske eftersom USA vägrar konfrontera Israel med dess ohållbara politik. Tyvärr verkar även utsikterna små att få den andra parten att ställa upp på konstruktiva diskussioner då Hamas verkar vara minst lika förblindade av hat och därmed okänsliga inför den egna civilbefolkningens lidanden. Inte ens under andra världskriget i kamp mot den förhatliga nazismen tror jag att den vanlige medborgaren älskade att kriga. Den gången slutade det ”lyckligt” därför att de starka ställde upp tillsamman – om än med olika bevekelsegrunder – mot ockupationsmakten.

Utifrån mina erfarenheter har jag väldigt svårt att föreställa mig att denna konflikt i alla dess yttringar är vad, mödrar, barn och folk i allmänhet helst vill ha. Styrkeförhållandena är sådana att Hamas är predestinerade att förlora så länge Israel kan hålla USA i rockskörten och genomföra sin politik i stort sett riskfritt.

Nu inser jag genast att sådana här funderingar får en ansenlig skara människor att ”se rött” (eller kanske snarare blått i det här fallet) av ilska, eftersom man ska visa klart vem man tar ställning för. Men det är min absoluta övertygelse att själva avsikten med en diskussion eller debatt är att man ska lämna den med nya eller fördjupade insikter snarare än med en ”seger” och därför är det många gånger mer konstruktivt att ställa sig öppen och undrande än övertygad om att man ”har rätt”. (Se f.ö. en mycket intressant diskussion av Stefan Eklund om farorna med starka övertygelser som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg)

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avtal som hotar

tpp why so secret? by Public Citizen, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Public Citizen 

 

Nyligen har vi (i alla fall åtskilliga bland oss) oroats av konsekvenserna av handelsavtalet TTIP mellan EU och USA. Nyligen läste jag i en artikel som anger Wikileaks som källa om ytterligare ett hot mot demokratin – TISA (the trade in services agreement).

Alla nya tjänster i samhället ska, enligt artikeln, finnas tillgängliga på en marknad enligt avtalet; gamla existerande tjänster ska delas upp och bjudas ut på samma sätt. TISA innehåller (enligt skriftställaren) den obehagliga överklausulen att genomförda privatiseringar inte ska kunna återkallas av framtida regeringar på 20-25 år! Enligt artikeln är det samma amerikanska lobbygrupp som agerar för TTIP som är i aktion här. Fy, säger jag! Vad kan vi göra?

Att rösta rätt måste väl vara ett sätt att dra sitt strå till stacken i alla fall.

Kategorier
ekonomi hem politik samhälle

Samhället i tvättstugan

TVÄTTSTUGA by moonhouse, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  moonhouse 

 

En Carl Rudbeck analyserar i SvD den gemensamma tvätttstugan och kommer fram till att den är en omöjlighet; det går inte att hålla sams med grannar. Tuomo Haapala skriver (Fria Tidningen 25 juni) att ett samhälle vars ideologi inpräntat i oss att se varje människa som en konkurrent om bostad och jobb – ett samhälle där människans värde räknas i förmåga att konsumera – leder till att vi blir varandras fiender.

Han beskriver att det inte alltid varit så. Han ger exempel på hur det tidigare, under 60-70-talen, rådde en mera vänlig och hjälpsam stämning. Samhällen med en optimistisk framtidsvision skapade även optimistiska och hjälpsamma människor. När de nyliberala tankegångarna växte fram under 80-talet, förbyttes samarbete till konkurrens och den vanligaste inställningen blev att vinna istället för att samarbeta. Den vanligaste frågan numera är: ”Vem vann?”, oavsett om det gäller musik, politik eller arbetslivet.

Man kan oroat fråga sig om samhället som helhet vinner något på dettta?

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola

Välfärd – omöjlig som marknad

Kampanjförberedelser by Socialdemokrater, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Socialdemokrater 

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Kategorier
politik samhälle

SD – höger, vänster eller något helt annat?

Jag är väldigt glad att jag att jag har läst Henrik Arnstads informativa verk ”Äskade fascism”, ett digert verk som på ett begripligt sätt beskriver fascismens natur och förutsättningar.

När jag helt nyligen läste Arnstads analys av ”våra” sverigedemokrater (http://www.goteborgsfria.se/artikel/114759) kände jag igen åtskilligt från det som utmärker fascismen generellt från Arnstads bok.

Som bakgrund för att förstå vad SD egentligen står för rekommenderar jag i första hand Arnstads bok men även den artikel som är länkad ovan är mycket intressant.

Vad utmärker då SD? Centralt i Arnstads analys av SD är nationalismen. SD går alltså inte att placera på den traditionella vänster-högerskalan; inte heller är rasism ett utmärkande drag utan det är den kulturella enheten som står i fokus, vilket innebär att det inte är etniciteten i sig som står i fokus utan istället hur man anpassar sig till ”svenskheten”.

Arnstads analys utmynnar i att SD inte är något högerpopulistiskt av den modell som finns i Danmark och Norge utan ett i parti som i allt väsentligt är karakteriseras av fascistiska värderingar där nationalismen är det mest framträdande draget.

Kategorier
humor politik samhälle

Kravmärkt krig?

Dinos at Arms Fair Dinner by Eyes on Rights Humanitarian Photography, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Eyes on Rights Humanitarian Photography 

 

 

I veckan skrattade jag hjärtligt åt en satirteckning av en Kalle Johansson i Fria Tidningen den 25 juni, 2014. Men eftersom jag är förespråkare för CC-licensiering är jag ockå noga med att inte ladda upp bilden här då det inte angavs att den var fri att ladda upp under dessa villkor. Istället ska jag försöka att beskriva bilden i text.

Bilden föreställer en – som jag uppfattar det – hög militär, manlig, med barsk uppsyn och i uniform med slips och utmärkelser på bröstet. Han står bredvid en plansch eller alternativt en projicerad bild från en presentation. Han har en pekpinne i handen. Till auditoriet säger han att ”även vi som krigar måste ta vårt ansvar”.

Bilden visar sedan:

  • Fair Trade – Napalm
  • Krav – Bazooka
  • Klimatsmart – Kanon
  • Närproducerade – Massförstörelsevapen
  • Komposterbara – Granater

 

 

(Alla de miljövänliga bestämningarna är givetvis skrivna i grön text)

 

Kategorier
ekonomi politik samhälle språk

Tankevända

Åtskilliga personer vet att jag är har en viss förkärlek för tankevändor som låter oss se det vi tar för givet på ett nytt sätt.

polar opposites by Eyesplash - let
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Eyesplash – let’s feel the heat 

 

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen att partistrategerna i Miljöpartiet har fått kalla fötter då ombuden fick genom ett förslag om att man vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Schlaug befarar att de flesta som hörs i den samtida diskussionen om samhället är så fast förankrade i tillväxtnormen att man inte kan se att det inte är själva tillväxten i ett materiellt utvecklat samhälle som ger oss det goda utan att det tvärtom är människors strävan efter ett bättre liv i form av bostäder, sjukvård, utbildning som i stället skapar en tillväxt! (mitt utropstecken).

Vad är ett ”bättre liv”? Schlaug framhåller att mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro är att föredra framför ökad konsumtion, ökad stress och mer arbete.

Det förefaller som om detta är ganska djärva idéer alltjämt.

Kategorier
informationsteknologi samhälle språk

Nörd

Även jag som – med dagens mått mätt – måste betraktas som en ”gammal man” har kommit på  mig med att i olika sammanhang uttala ordet ”nörd”, oftast om andra men även som ett sätt att beskriva mig själv när jag försöker rolla min kajak med grönlandspaddel hellre än att upptäcka nya ställen att paddla för att bara ta ett exempel (det är inte jag på bilden även om jag faktiskt kan göra det som visas här).

KayakWays_July_2011 6 by capella161, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  capella161 

 

 

I Fria Tidningen (13 juni) analyserar Daniel Sterner såväl uppkomst som betydelseförskjutning av ordet nörd (eng. nerd). Ursprungligen tror man att det kommer från det amerikanska uttrycket ne’er-do-well, alltså någon som aldrig gör någon nytta.

Under 2000-talet hände det sig att ordet börjar få positiva konnotationer. It-giganter som Gates, Jobs, Brin och Page brukar tillskrivas epitetet nörd och detta kopplas till deras framgångar.

The nerd diagram by net_efekt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  net_efekt 

 

 

Nu kan man kanske ställa sig frågan om föräldrar i gemen borde uppmuntra till nörderi i hopp om att telningen ska bli en ny Gates, Jobs eller kanske Zuckerberg. Detta är förstås ytterst tveksamt för även om ovannämnda personer har lyckats bli stormrika inom it-världen genom banbrytande idéer, är det nog mindre sannolikt att nörden i gemen som tillbringar nätter och dagar framför datorn (eller motsvarande besatthet) kommer att åstadkomma något som skakar om världen så som it-giganternas skapelser. Sannolikt har Gates och de andra haft något ytterligare att komma med och nördstämpeln har nog satts dit i efterhand som ett försök att förklara de respektive framgångarna. Dessvärre är det nog så att den vanlige nörden som sitter framför sin dator eller hänger upp-och-ner under sin kajak snarare hamnar i kategorien ”ne’er-do-well” d.v.s. att det enda man gör är att förbruka tid som måhända kunde använts på bättre sätt.

Sterner tror mer på en annan sorts nördar; han tar Carl Sagan som exempel, en sorts nörd som fokuserar på existentiella frågor (Cosmos: A Personal Voyage).

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Den liberala paradoxen

How Capitalism + Liberism work by Parco Moggioli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License

by  Parco Moggioli 

Göran Greider skriver i Dagens ETC att ” ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna”.

http://www.etc.se/ledare/darfor-erkanner-borgerligheten-inte-att-klyftorna-okar

Samtidigt är det så att när man väl lyckats med detta kan man inte riktigt gå ut med detta i klartext. Här står man alltså inför en sorts dilemma. Med Greiders ord ”uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament…”. Det har varit ett stående argument från borgerligheten att lönestrukturen varit för ”sammanpressad”. När man nu efter flera års ansträngningar har lyckats öka ojämlikheten (”lönespridningen”) föröker man av taktiska skäl förneka dessa fakta.

Greider analyserar också hur ojämlikheten blir ett problem för den som bekänner sig till de libetrala idéerna. Rent idémässigt sker alltid förhandlingar mellan jämbördiga parter. I praktiken är det förstås aldrig så. Den arbetslöse är alltid i underläge i förhållande till arbetsgivaren, den som har mer pengar har alltid mera makt o.s.v.

Därför fungerar inte de liberala idéerna i praktiken. Greider avslutar med att det är  ”oerhört svårt för en övertygad liberal att erkänna inkomstskillnader, trots att det är just det man önskar”.

Kategorier
politik samhälle språk

Skapad verklighet

looking for reality by AlicePopkorn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  AlicePopkorn 

 
Bland de böcker som gjort starkt intryck på mig under många års högskoleutbildning är Joseph Petraglias Reality by Design (1998) där en designad – eller uttryckt på annat sätt – verkligheten som retorisk konstruktion är en central tanke. Petraglia menar att det vi uppfattar som den sanna verkligheten är det som vi blivit övertygade om, alltså så som den tillrättalagts – designats – av någon. En vetenskaplig sanning är sann tills dess argumenten för ett annorlunda synsätt tar över. Jag tror nog inte att detta är särskilt kontroversiellt, speciellt inte när det gäller t.ex. naturvetenskap eller medicin.

De som läst lite av vad jag skrivit innan inser att jag i hög grad brottas med designade eller formgivna verkligheter och verksamheter inom samhällsvetenskap och politik. Samhällsvetenskap är naturligtvis mycket mer komplicerat än naturvetenskap då det i någon mening handlar om att den riktar sig mot ”rörligt mål” eftersom resultaten direkt påverkar det man uttalar sig om och därmed förändrar det man nyss uttalat sig om.

Politik är kanske det tydligaste exemplet på en designad verklighet. Ja, det är politikens själva idé att med retoriska medel övertyga människor om en viss ståndpunkt. Politik är ingen vetenskap alls och är därför en designad verklighet byggd på åsikter, värderingar eller hur man vill att något ska vara. Detta utesluter förstås inte att man försöker åberopa forskning som man menar stödjer ens åsikter.

Ekonomi är just ett sådant område med en aura av vetenskaplighet som politiker gärna åberopar. Här lyckas de också i hög grad övertyga väljarna om att det går att sätta pris på allt, till och med på miljön, och därigenom minska påverkan genom t.ex. handel med utsläppsrätter. Naturen är naturligtvis ingen handelsvara men siffror har som bekant den egenskapen att de framstår som objektiva oavsett hur knepigt man än kvantifierat något som inte självklart låter sig kvantifieras.

Låt mig avsluta med tre intressanta påståenden som jag lärt mig av mycket insiktsfulla personer under min utbildning.

  • Det som är lätt att mäta är sällan värt att mäta. Det som inte lämpar sig att mäta kvantitativt bör heller inte mätas i siffror. Dessvärre har det genom den starka tilltron till new public management blivit allt vanligare att man tror if you cannot measure it, you cannot control it och därför försöker man kvantifiera sådant som inte egentligen låter sig kvantifieras (exempelvis ”vårdkvalitet”).
  • Kvalitativa egenskaper t.ex. vårdkvalitet måste alltid operationaliseras om de ska mätas. Det innebär att man måste mäta något annat, något som man anser indikerar en kvalitativ egenskap. Följaktligen blir aldrig mätningar bättre än de operationaliseringar man har gjort; var och en förstår att här finns ett stort spelrum. I politik t.ex. är man vanligtvis inte alls överens om dessa mätningar utan istället utnyttjar man mätvärdenas förmenta objektivitet till än det ena än det andra syftet utan att vi medborgare har så stor möjlighet att avgöra värdet av argumentationen (politikernas bollande med miljarder hit eller dit). Resultatet brukar väl bli på att man håller på sitt ”lag” ungefär som i sport. Ett mera brutalt sätt att beskriva sifferexercisen är att säga att ”skit in ger skit ut”, oavsett vilken avancerad statistik man försöker blända oss med.
  • Om jag håller något för sant måste jag alltid vara medveten om under vilka villkor detta är sant och vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt under andra villkor. Alltså om jag hävdar att något är på ett visst sätt bör jag samtidigt vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt om de villkor och premisser jag åberopar vore andra eller ändrades.

 

Oerhört konstruktivt, tycker jag! Tänk om våra politiker (från höger till vänster) tänkte så och gjorde det till en politisk styrka att vara lyhörd och påverkbar för ny eller förändrad information. Vilka spännande debatter det då skulle bli i jämförelse med dagens koreograferade narrspel.

Upptäckte senare att jag redan skrivit ett inlägg i samma anda här för den som är intresserad: http://netinhe.blogspot.se/2013/01/vad-valjer-vi-att-tro-pa.html