Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.
De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?” eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.
Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller? Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!
Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta, är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?
Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.
Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.
I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.
Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp. Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).
Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.
Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.
Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.
I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!
Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.
