Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avtal som hotar

tpp why so secret? by Public Citizen, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Public Citizen 

 

Nyligen har vi (i alla fall åtskilliga bland oss) oroats av konsekvenserna av handelsavtalet TTIP mellan EU och USA. Nyligen läste jag i en artikel som anger Wikileaks som källa om ytterligare ett hot mot demokratin – TISA (the trade in services agreement).

Alla nya tjänster i samhället ska, enligt artikeln, finnas tillgängliga på en marknad enligt avtalet; gamla existerande tjänster ska delas upp och bjudas ut på samma sätt. TISA innehåller (enligt skriftställaren) den obehagliga överklausulen att genomförda privatiseringar inte ska kunna återkallas av framtida regeringar på 20-25 år! Enligt artikeln är det samma amerikanska lobbygrupp som agerar för TTIP som är i aktion här. Fy, säger jag! Vad kan vi göra?

Att rösta rätt måste väl vara ett sätt att dra sitt strå till stacken i alla fall.

Kategorier
ekonomi hem politik samhälle

Samhället i tvättstugan

TVÄTTSTUGA by moonhouse, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  moonhouse 

 

En Carl Rudbeck analyserar i SvD den gemensamma tvätttstugan och kommer fram till att den är en omöjlighet; det går inte att hålla sams med grannar. Tuomo Haapala skriver (Fria Tidningen 25 juni) att ett samhälle vars ideologi inpräntat i oss att se varje människa som en konkurrent om bostad och jobb – ett samhälle där människans värde räknas i förmåga att konsumera – leder till att vi blir varandras fiender.

Han beskriver att det inte alltid varit så. Han ger exempel på hur det tidigare, under 60-70-talen, rådde en mera vänlig och hjälpsam stämning. Samhällen med en optimistisk framtidsvision skapade även optimistiska och hjälpsamma människor. När de nyliberala tankegångarna växte fram under 80-talet, förbyttes samarbete till konkurrens och den vanligaste inställningen blev att vinna istället för att samarbeta. Den vanligaste frågan numera är: ”Vem vann?”, oavsett om det gäller musik, politik eller arbetslivet.

Man kan oroat fråga sig om samhället som helhet vinner något på dettta?

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola

Välfärd – omöjlig som marknad

Kampanjförberedelser by Socialdemokrater, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Socialdemokrater 

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Kategorier
politik samhälle

SD – höger, vänster eller något helt annat?

Jag är väldigt glad att jag att jag har läst Henrik Arnstads informativa verk ”Äskade fascism”, ett digert verk som på ett begripligt sätt beskriver fascismens natur och förutsättningar.

När jag helt nyligen läste Arnstads analys av ”våra” sverigedemokrater (http://www.goteborgsfria.se/artikel/114759) kände jag igen åtskilligt från det som utmärker fascismen generellt från Arnstads bok.

Som bakgrund för att förstå vad SD egentligen står för rekommenderar jag i första hand Arnstads bok men även den artikel som är länkad ovan är mycket intressant.

Vad utmärker då SD? Centralt i Arnstads analys av SD är nationalismen. SD går alltså inte att placera på den traditionella vänster-högerskalan; inte heller är rasism ett utmärkande drag utan det är den kulturella enheten som står i fokus, vilket innebär att det inte är etniciteten i sig som står i fokus utan istället hur man anpassar sig till ”svenskheten”.

Arnstads analys utmynnar i att SD inte är något högerpopulistiskt av den modell som finns i Danmark och Norge utan ett i parti som i allt väsentligt är karakteriseras av fascistiska värderingar där nationalismen är det mest framträdande draget.

Kategorier
humor politik samhälle

Kravmärkt krig?

Dinos at Arms Fair Dinner by Eyes on Rights Humanitarian Photography, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Eyes on Rights Humanitarian Photography 

 

 

I veckan skrattade jag hjärtligt åt en satirteckning av en Kalle Johansson i Fria Tidningen den 25 juni, 2014. Men eftersom jag är förespråkare för CC-licensiering är jag ockå noga med att inte ladda upp bilden här då det inte angavs att den var fri att ladda upp under dessa villkor. Istället ska jag försöka att beskriva bilden i text.

Bilden föreställer en – som jag uppfattar det – hög militär, manlig, med barsk uppsyn och i uniform med slips och utmärkelser på bröstet. Han står bredvid en plansch eller alternativt en projicerad bild från en presentation. Han har en pekpinne i handen. Till auditoriet säger han att ”även vi som krigar måste ta vårt ansvar”.

Bilden visar sedan:

  • Fair Trade – Napalm
  • Krav – Bazooka
  • Klimatsmart – Kanon
  • Närproducerade – Massförstörelsevapen
  • Komposterbara – Granater

 

 

(Alla de miljövänliga bestämningarna är givetvis skrivna i grön text)

 

Kategorier
ekonomi politik samhälle språk

Tankevända

Åtskilliga personer vet att jag är har en viss förkärlek för tankevändor som låter oss se det vi tar för givet på ett nytt sätt.

polar opposites by Eyesplash - let
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Eyesplash – let’s feel the heat 

 

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen att partistrategerna i Miljöpartiet har fått kalla fötter då ombuden fick genom ett förslag om att man vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Schlaug befarar att de flesta som hörs i den samtida diskussionen om samhället är så fast förankrade i tillväxtnormen att man inte kan se att det inte är själva tillväxten i ett materiellt utvecklat samhälle som ger oss det goda utan att det tvärtom är människors strävan efter ett bättre liv i form av bostäder, sjukvård, utbildning som i stället skapar en tillväxt! (mitt utropstecken).

Vad är ett ”bättre liv”? Schlaug framhåller att mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro är att föredra framför ökad konsumtion, ökad stress och mer arbete.

Det förefaller som om detta är ganska djärva idéer alltjämt.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Den liberala paradoxen

How Capitalism + Liberism work by Parco Moggioli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License

by  Parco Moggioli 

Göran Greider skriver i Dagens ETC att ” ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna”.

http://www.etc.se/ledare/darfor-erkanner-borgerligheten-inte-att-klyftorna-okar

Samtidigt är det så att när man väl lyckats med detta kan man inte riktigt gå ut med detta i klartext. Här står man alltså inför en sorts dilemma. Med Greiders ord ”uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament…”. Det har varit ett stående argument från borgerligheten att lönestrukturen varit för ”sammanpressad”. När man nu efter flera års ansträngningar har lyckats öka ojämlikheten (”lönespridningen”) föröker man av taktiska skäl förneka dessa fakta.

Greider analyserar också hur ojämlikheten blir ett problem för den som bekänner sig till de libetrala idéerna. Rent idémässigt sker alltid förhandlingar mellan jämbördiga parter. I praktiken är det förstås aldrig så. Den arbetslöse är alltid i underläge i förhållande till arbetsgivaren, den som har mer pengar har alltid mera makt o.s.v.

Därför fungerar inte de liberala idéerna i praktiken. Greider avslutar med att det är  ”oerhört svårt för en övertygad liberal att erkänna inkomstskillnader, trots att det är just det man önskar”.

Kategorier
politik samhälle språk

Skapad verklighet

looking for reality by AlicePopkorn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  AlicePopkorn 

 
Bland de böcker som gjort starkt intryck på mig under många års högskoleutbildning är Joseph Petraglias Reality by Design (1998) där en designad – eller uttryckt på annat sätt – verkligheten som retorisk konstruktion är en central tanke. Petraglia menar att det vi uppfattar som den sanna verkligheten är det som vi blivit övertygade om, alltså så som den tillrättalagts – designats – av någon. En vetenskaplig sanning är sann tills dess argumenten för ett annorlunda synsätt tar över. Jag tror nog inte att detta är särskilt kontroversiellt, speciellt inte när det gäller t.ex. naturvetenskap eller medicin.

De som läst lite av vad jag skrivit innan inser att jag i hög grad brottas med designade eller formgivna verkligheter och verksamheter inom samhällsvetenskap och politik. Samhällsvetenskap är naturligtvis mycket mer komplicerat än naturvetenskap då det i någon mening handlar om att den riktar sig mot ”rörligt mål” eftersom resultaten direkt påverkar det man uttalar sig om och därmed förändrar det man nyss uttalat sig om.

Politik är kanske det tydligaste exemplet på en designad verklighet. Ja, det är politikens själva idé att med retoriska medel övertyga människor om en viss ståndpunkt. Politik är ingen vetenskap alls och är därför en designad verklighet byggd på åsikter, värderingar eller hur man vill att något ska vara. Detta utesluter förstås inte att man försöker åberopa forskning som man menar stödjer ens åsikter.

Ekonomi är just ett sådant område med en aura av vetenskaplighet som politiker gärna åberopar. Här lyckas de också i hög grad övertyga väljarna om att det går att sätta pris på allt, till och med på miljön, och därigenom minska påverkan genom t.ex. handel med utsläppsrätter. Naturen är naturligtvis ingen handelsvara men siffror har som bekant den egenskapen att de framstår som objektiva oavsett hur knepigt man än kvantifierat något som inte självklart låter sig kvantifieras.

Låt mig avsluta med tre intressanta påståenden som jag lärt mig av mycket insiktsfulla personer under min utbildning.

  • Det som är lätt att mäta är sällan värt att mäta. Det som inte lämpar sig att mäta kvantitativt bör heller inte mätas i siffror. Dessvärre har det genom den starka tilltron till new public management blivit allt vanligare att man tror if you cannot measure it, you cannot control it och därför försöker man kvantifiera sådant som inte egentligen låter sig kvantifieras (exempelvis ”vårdkvalitet”).
  • Kvalitativa egenskaper t.ex. vårdkvalitet måste alltid operationaliseras om de ska mätas. Det innebär att man måste mäta något annat, något som man anser indikerar en kvalitativ egenskap. Följaktligen blir aldrig mätningar bättre än de operationaliseringar man har gjort; var och en förstår att här finns ett stort spelrum. I politik t.ex. är man vanligtvis inte alls överens om dessa mätningar utan istället utnyttjar man mätvärdenas förmenta objektivitet till än det ena än det andra syftet utan att vi medborgare har så stor möjlighet att avgöra värdet av argumentationen (politikernas bollande med miljarder hit eller dit). Resultatet brukar väl bli på att man håller på sitt ”lag” ungefär som i sport. Ett mera brutalt sätt att beskriva sifferexercisen är att säga att ”skit in ger skit ut”, oavsett vilken avancerad statistik man försöker blända oss med.
  • Om jag håller något för sant måste jag alltid vara medveten om under vilka villkor detta är sant och vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt under andra villkor. Alltså om jag hävdar att något är på ett visst sätt bör jag samtidigt vara öppen för att det skulle kunna vara på annat sätt om de villkor och premisser jag åberopar vore andra eller ändrades.

 

Oerhört konstruktivt, tycker jag! Tänk om våra politiker (från höger till vänster) tänkte så och gjorde det till en politisk styrka att vara lyhörd och påverkbar för ny eller förändrad information. Vilka spännande debatter det då skulle bli i jämförelse med dagens koreograferade narrspel.

Upptäckte senare att jag redan skrivit ett inlägg i samma anda här för den som är intresserad: http://netinhe.blogspot.se/2013/01/vad-valjer-vi-att-tro-pa.html

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avreglerad demokrati?

Energiewende-Demo in Potsdam: Unterschri by Mehr Demokratie e.V., on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mehr Demokratie e.V. 

 
Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

Kategorier
politics politik samhälle

Skilda världar

TODAYSART 09 | CONFLICT by todaysart, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  todaysart 

 

En såpopera som sändes i tv någon gång kring millennieskiftet hade titeln Skilda världar och jag kom att tänka på hur bra den titeln fångar olika tidningars sätt att beskriva  dagsaktuella händelser.

Under snart ett års tid har jag dagligen umgåtts med SvD ett par timmar varje dag och jag har kommit att betrakta den som en mycket bra tidning med ambitiöst upplagda bidrag som t.ex. avdelningnen ”Under strecket”, ”OP-ED” och naturligtvis också kulturbevakningen.

Även ledarskribenterna har erbjudit intressant läsning, även om man efter ett tag börjar känna igen argumenten. Speciellt intressant tycker jag det har varit att läsa Tove Lifvendals inlägg då de oftast tar ett vidare prespektiv än den rena partipolitiken. Det är förstås välkänt att SvD är moderaternas främsta organ.

Plötslig endag efter påsk slutade SvD att komma därför att prenumerationen antagligen var tidsbestämd. Först blev jag irriterad och kände t.o.m. saknad men så tänkte jag att detta kunde vara ett gyllne tillfälle att prenumerera på en annan tidning eftersom jag ändå inte är ”troende” moderat.

ETC är en tidning som visar tillvaron ur ett annat perspektiv än SvD och för att utsätta mig för nya intryck tog jag en e-prenumeration på ETC för en kortare tid.

Nu är det kanske inte helt rättvist att jämföra de två publikationerna eftersom jag i skrivande stund endast har läst 4-5  utgåvor av ETC, men det slår mig direkt att  jag nu får en alternativ bild av skeendet av skribenter som Ehrenberg, Boethius och Greider m.fl. Ja, det verkar nästan som om det skulle existera ”skilda världar” när man jämför vad de två tidningarna skriver.

Dagsaktuella frågor, som händelserna i Ukraina, blir inte alls lika enkla som när försvars- och NATOargumenten framförs i SvD. Vår utrikesministers motvilja mot allt som börjar med ”ryss-” blir heller inte lika enkel att ställa upp på när ytterligare perspektiv introduceras. Globala företags makt över enskilda länders politik är sådant som i princip aldrig ifrågasätts i SvD eller ens nämns. Och jag tänker som jag brukar i sådana här sammanhang: Vad ska vi tro på?

Den slutsats jag nästan alltid landar i är att det inte finns någon”sanning” utan sanning är det som man väljer att tro på för att blivit övertygad om att det är på ett visst sätt och att man vill att det ska vara så. Uppfattningar om konflikter internationellt och nationellt skapas faktiskt av media. Människor i Ukraina kan säkert vara oense om ett och annat, men när vi får höra om konflikten är den alltid färgad av en viss tidnings uppfattning.

Låt mig så presentera en annan tankegång. Den insiktsfulle chefredaktören på Borås Tidning, en annan moderat tidning,  presenterade nyligen en bok där man gör en distinktion mellan tro (faith) och övertygelse (belief). Förenklat  handlar tro om just en tro på något (att Jesus är Guds son, att Muhammed är Allahs profet etc.). Tro är framförallt något individuellt  där individer brottas med svåra trosfrågor (t.ex. Guds existens). Övertygelse (belief) å andra sidan, innebär att man är övertygad om något och att man därmed har rättigheter att bekämpa de som har andra åsikter; starka övertygelser slutar inte sällan i fundamentalism.

I våra medier gör man nog inte alltid en klar distinktion mellan de här begreppen. När en skränande hop kastar sten på förmenta fiender under förevändning att man gör detta av religiösa skäl är man nog lite ”fel ute”, tror jag. Snarare är det så att den stenkastande hopen har tagit religionen som en förevändning att lufta sitt missnöje med något. Att skaffa sig makt genom våld och samtidigt åberopa religion är, som jag ser det, helt väsensskilt från en religiös tro; det finns inga religionskrig, som chefredaktören skrev.

Nu hamnade jag ganska långt från mina olika tidningsprenumerationer men den sammanhållande tanken i detta är att vi som vanliga medborgare har väldigt liten möjlighet att avgöra vad som är ”sant”. Det är naturligtvis så – och har alltid så varit – att den starkare dikterar villkoren. Det första som måste ockuperas vid en konflikt är tolkningsföreträdet, som Andreas Gustavsson så insiktsfullt skriver i ETC.

Men nu är kanske små avvikande röster dessvärre inte något säkert vapen mot fundamentalistiska övertygelser (beliefs) eftersom man alltid kan vifta bort dem som extremiströster om man inte vill få sin övertygelse rubbad.