Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och ”knäppgökar”.
Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).
Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden. Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.
Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.
Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.
Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?
Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.
Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.
Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.
Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna.
Jag har just läst Raskrigaren av Mattias Gardell, en bok som jag verkligen kan rekommendera.
Eftersom vi redan vet att Mangs mördade oskyldiga med visst utseende och åkte fast för detta, menar jag, att var och en som inte anser sig ha tid att läsa de 435 sidorna, med en gedigen notapparat på drygt 70 sidor, i alla fall skulle ha stor behållning av att läsa det 27:e kapitlet med titeln ”rasismens inbyggda våldsamhet”.
Som bekant handlar boken om seriemördaren Peter Mangs som bokstavligen hade siktet inställt på ”främlingar” (muslimer, afgahner, somalier, romer och folk från Balkan). Vi får följa hur Mangs på laglig väg (genom skytteklubb) förser sig med dödliga vapen vilka han successivt uppgraderar med hjälp av fadern i Florida och via internet och hur han sedan utför sitt dödliga värv, benämnt som ”verksamheten”.
Tidigare har jag läst ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas. Det är inte svårt att se likheterna i hatet mot det ”främmande” men här finns också avsevärt som skiljer. Medan Tamas har Sverigedemokraterna och deras likar i fokus, inte sällan en skränande hop som kan tänka sig svinga järnrör i berusat tillstånd, beskrivs Mangs en utpräglad solitär, musiker, instrumentbyggare, renlevnadsman och estet. Under andra omständigheter hade det nog varit fullt möjligt att uppskatta hans talanger.
I en större del av boken beskrivs ”verksamheten” (mördandet av slupmpässigt utvalda ”främlingar”). Gardell har ett sätt att berätta som gör Mangs’ mördande särskilt svåruthärdligt. Innan Mangs mördar den första ”främlingen”, har vi fått en lång och fyllig redogörelse för dennes liv. Hur han trots motgångar både i familjelivet och arbetslivet kämpat sig till ett etablerat liv i Sverige. Vi fattar helt enkelt sympati för mannen som efter många år med svårigheter blivit till freds med sitt liv i Sverige. En dag ringer det på dörrklockan och när han öppnar sin dörr står Mangs därutanför och skjuter kallblodigt mannen utan att de har haft något som helst samröre med varandra tidigare. På det viset får vi ta del av en rad av Mangs illdåd. Som läsare blir det svårt att inte både förfasas och ryckas med och se vad som händer härnäst.
*
När Mangs åkt fast uppfattar jag att framställningen byter karaktär och Gardell framträder som den vetenskapsman han är.
Gardell får tillåtelse att träffa den inspärrade Mangs vid flera tillfällen och samtala med honom om hans drivkrafter, något som Mangs uppskattar då han tycker att Gardell förstår honom. Här framträder allvarlig kritik mot förundersökningen, vilken behandlat Mangs som vilken kriminell mördare som helst och nöjt sig med att han är inlåst och oskadliggjord. Gardell menar att man totalt förbisett den kontext som Mangs har verkat i och inte förstått det större politiska sammanhanget.
Gardell riktar också allvarlig kritik mot etablissemanget (min term här) eftersom man betraktade Lasermannen som härjade i Stockhom som en riksangelägenhet medan Mangs snarast uppfattades som en lokal galning (”som tyckte illa om främlingar”) utan att inse det större sammanhang som Mangs var en del av. I samhället pågår vid samma tid trakasserier av människor från andra länder, bränder i flyktingförläggningar och moskéer allt medan Sverigedemokraterna växer i storlek. Med ett snävt perspektiv, som Mangs’, är det inte svårt att tänka sig att ”alla tycker som jag”. Mot en sådan bakgrund blir det problematiskt att se Mangs som en ensam galning.
Mangs tillämpade ”det ledarlösa motståndets taktik” (inspirerad av amerikanska ”ikoner” i branschen). Här är han en frände till Breivik även om taktiken är totalt annorlunda. Förenklat: Breivik iscensatte en monumental kupp och åkte fast direkt; Mangs använde en lågintensiv taktik och verkade i flera år. Såtillvida tillämpade de två olika ”skolor” som finns väl beskrivna av deras förebilder och läromästare. Mangs har inte mycket till övers för Breiviks taktik.
I det 27:e kapitlet ”rasismens inbyggda våldsamhet” knyter Gardell ihop trådarna. Här framträder vetenskapsmannen genom, vad jag betraktar som, en sociologisk analys av det som tidigare var en berättelse med spänningsromanens framåtrörelse. Gardell sätter här in händelserna i vårt nutida samhälle – tidsandan. Jag har valt ut ett längre citat ur det 27:e kapitlet:
Den politiske filosofen Slavoj Žižek har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras. De samlas kring ett föreställt nationellt ”något” som är lika värdefullt som diffust. Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta: svensk kultur är svenska traditioner, alltså svensk mentalitet, den svenska livsstilen. De vet vad det är och vad det inte är, men inte riktigt hur det ska beskrivas. Detta ”något” har funnits sedan urminnes tider och ändå tycks det så skört. Hotas av de andras närvaro, av de som är här, men inte hör hemma här. De andras själva existens tycks bära med sig ett anspråk på detta ”något” de aldrig riktigt kan förstå, aldrig fullt ut dela, förenas med eller upptas i och ändå tycks trakta efter. Än mer störande är att de andra samtidigt tycks ha tillgång till ett annat ”något”, må det vara muslimskhet, judiskhet, kurdiskhet, arabiskhet eller någon annan form av annanhet, som sverigevännerna är utestängda från, men som de andra uppenbarligen njuter av. Därmed dubbleras deras fräckhet. Sånt gjorde Mangs och andra sverigevänner riktigt förbannade.
/…/
Den ilska Mangs kände när han såg sådana där på hans gator påminde honom om det ursprungliga brottet: de har stulit hans plats, hans gator och hans glädje.
Det finns dessvärre inte mycket att skratta åt i den här boken men mina egna fördomar mot vissa människor och deras bilar fick mig faktiskt att dra på munnen. Jag ska avsluta med att återge hur Mangs kategoriserar olika individer med utgångspunkt i deras val av bilar:
Riktiga svenskar – Volvo och SAAB
Nyrika och skrytsamma med ”medelhavsmentalitet” – Ferrari och Lamborghini
Patrask – FIAT
Skötsamma vita arbetare och företagare – Ford (Cadillac!)
Nysvenskar med katolsk kultur – Mercedes och Porsche
Kriminella nysvenskar med balkanmanér – BMW
Volkswagen, menar Mangs, är en protestantisk, nazistisk bil som representerar det bästa av germanskt kultur.
Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.
På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär, gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.
Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.
Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.
Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.
Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.
Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.
Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.
Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv, men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.
Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.
Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.
Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.
Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.
Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!
Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!
Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.
Jag har alldeles nyligen avslutat min omläsning av en gammal klassiker – Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För den som händelsevis inte känner till det yttre skeendet uppkommer huvudkonflikten när den unga vackra prästfrun söker upp doktor Glas, som också är hennes åldrade make pastor Gregorius’ läkare och försöker förmå läkaren att med medicinska argument få pastorn att avstå från sina ”äktenskapliga rättigheter” som har blivit till en plåga för henne. Detta sätter förstås läkaren i ett svårt dilemma där han blir tvungen att dagtinga med sin läkaretik.
Eftersom detta är en känd roman och inte någon deckare är det väl inget som hindrar att man avslöjar att läkaren slutligen tar livet av pastor Gregorius.
Det finns många bottnar i romanen och jag minns att när jag läste den för första gången var jag ju tvungen att se hur det skulle sluta. Den här gången kanske jag mest fastnade för hur doktor Glas resonerar om livet, människorna, kärleken och det etiska dilemmat.
Doktor Glas är lite av en främmande fågel som inte riktigt begriper sig på människorna och det vanliga livet. Jag fäste mig vid några citat som jag faktiskt drog på munnen lite åt ibland.
…-jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!
”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själf till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själf.
”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd som är dig tjänlig , får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälfvor!
Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.
Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier.
Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för.
Man kan säkert läsa om den här romanen på massor av ställen men för den som vill ha en snabb överblick finns en artikel i Wikipedia.
