Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Mörka tankar

Fotolänk nedan

Jag har just läst Raskrigaren av Mattias Gardell, en bok som jag verkligen kan rekommendera.

Eftersom vi redan vet att Mangs mördade oskyldiga med visst utseende och åkte fast för detta, menar jag, att var och en som inte anser sig ha tid att läsa de 435 sidorna, med en gedigen notapparat på drygt 70 sidor, i alla fall skulle ha stor behållning av att läsa det 27:e kapitlet med titeln ”rasismens inbyggda våldsamhet”.

Som bekant handlar boken om seriemördaren Peter Mangs som bokstavligen hade siktet inställt på ”främlingar” (muslimer, afgahner, somalier, romer och folk från Balkan). Vi får följa hur Mangs på laglig väg (genom skytteklubb) förser sig med dödliga vapen vilka han successivt uppgraderar med hjälp av fadern i Florida och via internet och hur han sedan utför sitt dödliga värv, benämnt som ”verksamheten”.

Tidigare har jag läst ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas. Det är inte svårt att se likheterna i hatet mot det ”främmande” men här finns också avsevärt som skiljer. Medan Tamas har Sverigedemokraterna och deras likar i fokus, inte sällan en skränande hop som kan tänka sig svinga järnrör i berusat tillstånd, beskrivs Mangs en utpräglad solitär, musiker, instrumentbyggare, renlevnadsman och estet. Under andra omständigheter hade det nog varit fullt möjligt att uppskatta hans talanger.

I en större del av boken beskrivs ”verksamheten” (mördandet av slupmpässigt utvalda ”främlingar”). Gardell har ett sätt att berätta som gör Mangs’ mördande särskilt svåruthärdligt. Innan Mangs mördar den första ”främlingen”, har vi fått en lång och fyllig redogörelse för dennes liv. Hur han trots motgångar både i familjelivet och arbetslivet kämpat sig till ett etablerat liv i Sverige. Vi fattar helt enkelt sympati för mannen som efter många år med svårigheter blivit till freds med sitt liv i Sverige. En dag ringer det på dörrklockan och när han öppnar sin dörr står Mangs därutanför och skjuter kallblodigt mannen utan att de har haft något som helst samröre med varandra tidigare. På det viset får vi ta del av en rad av Mangs illdåd. Som läsare blir det svårt att inte både förfasas och ryckas med och se vad som händer härnäst.

*

När Mangs åkt fast uppfattar jag att framställningen byter karaktär och Gardell framträder som den vetenskapsman han är.

Gardell får tillåtelse att träffa den inspärrade Mangs vid flera tillfällen och samtala med honom om hans drivkrafter, något som Mangs uppskattar då han tycker att Gardell förstår honom. Här framträder allvarlig kritik mot förundersökningen, vilken behandlat Mangs som vilken kriminell mördare som helst och nöjt sig med att han är inlåst och oskadliggjord. Gardell menar att man totalt förbisett den kontext som Mangs har verkat i och inte förstått det större politiska sammanhanget.

Gardell riktar också allvarlig kritik mot etablissemanget (min term här) eftersom man betraktade Lasermannen som härjade i Stockhom som en riksangelägenhet medan Mangs snarast uppfattades som en lokal galning (”som tyckte illa om främlingar”) utan att inse det större sammanhang som Mangs var en del av. I samhället pågår vid samma tid trakasserier av människor från andra länder, bränder i flyktingförläggningar och moskéer allt medan Sverigedemokraterna växer i storlek. Med ett snävt perspektiv, som Mangs’, är det inte svårt att tänka sig att ”alla tycker som jag”. Mot en sådan bakgrund blir det problematiskt att se Mangs som en ensam galning.

Mangs tillämpade ”det ledarlösa motståndets taktik” (inspirerad av amerikanska ”ikoner” i branschen). Här är han en frände till Breivik även om taktiken är totalt annorlunda. Förenklat: Breivik iscensatte en monumental kupp och åkte fast direkt; Mangs använde en lågintensiv taktik och verkade i flera år. Såtillvida tillämpade de två olika ”skolor” som finns väl beskrivna av deras förebilder och läromästare. Mangs har inte mycket till övers för Breiviks taktik.

I det 27:e kapitlet ”rasismens inbyggda våldsamhet” knyter Gardell ihop trådarna. Här framträder vetenskapsmannen genom, vad jag betraktar som, en sociologisk analys av det som tidigare var en berättelse med spänningsromanens framåtrörelse. Gardell sätter här in händelserna i vårt nutida samhälle – tidsandan. Jag har valt ut ett längre citat ur det 27:e kapitlet:

Den politiske filosofen Slavoj Žižek har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras. De samlas kring ett föreställt nationellt ”något” som är lika värdefullt som diffust. Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta: svensk kultur är svenska traditioner, alltså svensk mentalitet, den svenska livsstilen. De vet vad det är och vad det inte är, men inte riktigt hur det ska beskrivas. Detta ”något” har funnits sedan urminnes tider och ändå tycks det så skört. Hotas av de andras närvaro, av de som är här, men inte hör hemma här. De andras själva existens tycks bära med sig ett anspråk på detta ”något” de aldrig riktigt kan förstå, aldrig fullt ut dela, förenas med eller upptas i och ändå tycks trakta efter. Än mer störande är att de andra samtidigt tycks ha tillgång till ett annat ”något”, må det vara muslimskhet, judiskhet, kurdiskhet, arabiskhet eller någon annan form av annanhet, som sverigevännerna är utestängda från, men som de andra uppenbarligen njuter av. Därmed dubbleras deras fräckhet. Sånt gjorde Mangs och andra sverigevänner riktigt förbannade.
 
/…/
 

Den ilska Mangs kände när han såg sådana där på hans gator påminde honom om det ursprungliga brottet: de har stulit hans plats, hans gator och hans glädje.

Det finns dessvärre inte mycket att skratta åt i den här boken men mina egna fördomar mot vissa människor och deras bilar fick mig faktiskt att dra på munnen. Jag ska avsluta med att återge hur Mangs kategoriserar olika individer med utgångspunkt i deras val av bilar:

Riktiga svenskar – Volvo och SAAB
Nyrika och skrytsamma med ”medelhavsmentalitet” – Ferrari och Lamborghini
Patrask – FIAT
Skötsamma vita arbetare och företagare – Ford (Cadillac!)
Nysvenskar med katolsk kultur – Mercedes och Porsche
Kriminella nysvenskar med balkanmanér – BMW

Volkswagen, menar Mangs, är en protestantisk, nazistisk bil som representerar det bästa av germanskt kultur.

Fotolänk: ”The Thinker in the Dark – A5” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney