Samtal

Konversation

Jag tror inte att vi i allmänhet är så bra på att diskutera eller föra ett samtal som leder oss fram till nya insikter.

Om jag tänker tillbaka på min uppväxtmiljö, kan jag inte erinra mig särskilt många tillfällen då de vuxna verkligen diskuterade länge och detaljerat. Det var nog snarare så – åtminstone bland mina närstående – att det ansågs lite ”fult” att stå på sig och ”säga emot”. Istället gled man gärna undan på ett sätt som fick diskussionen att liksom ebba ut. Efteråt kunde det mycket väl hända att ämnena togs upp i en tryggare miljö där man minsann visste vilka dumheter som hade hävdats i den tidigare diskussionen. Så här gick det naturligtvis inte alltid till men jag tror att det är en beskrivning som fångar grunddragen ganska väl.

Jag har vid flera tillfällen tidigare uppehållit mig vid temat diskussion och samtal som kan leda till nya insikter (se nedan). Våra politiker utgör här det tydligaste exemplet på ”icke-diskussion” då de för det första talar i färdiga formuleringar utan att lyssna och för det andra har som mål att ”besegra” snarare än att ”vinna ny insikt”.

Nätdiskussioner är ett annat exempel på icke-konstruktiva meningsutbyten där olika grupperingar eller individer kan hävda vad som är rätt – inte sällan på ett ohyfsat eller hotfullt sätt –  tryggt förskansade bakom skärm och tangentbord. Här är det mer en fråga om att reagera på något (mot något) än att verkligen gå in i en fruktbar diskussion.

Uppslaget till denna lilla reflektion fick jag från ett inlägg med titeln: How to Criticize with Kindness: Philosopher Daniel Dennett on the Four Steps to Arguing Intelligently  där strategin för en fruktbar diskussion presenteras så här (min översättning):

  1. Försök att uttrycka din diskussionspartners position så klart, tydligt och rättsvist att motparten skulle kunna säga: Tack, jag önskar att jag hade kommit på att uttrycka det så själv
  2. Räkna upp alla punkter där du kan hålla med (om det inte är självklarheter)
  3. Säg vad du har lärt dig av motpartens argrument
  4. Först nu är det på sin plats att komma med motargument och kritik

Tänk om vi kunde diskutera så, särskilt på nätet, menar skribenten.

Nu skulle man ju kunna tycka att detta är naivt, särskilt med tanke på alla som får sin livsluft genom att spy ur sig hat på nätet, men skribenten menar att detta faktiskt är en sund psykologisk strategi eftersom det gör opponenten mer receptiv för kritik och avvikande mening, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en bättre diskussion.

Ytterligare om samtal, debatt och diskussion
Jag sökte lite bland mina kategorier och taggar (kan den som är intresserad göra själv) och hittade åtskilligt på det här temat. Här är några slumpmässigt valda länkar:

https://www.alejon.se/2013/12/01/samtala/
https://www.alejon.se/2016/02/10/ekokammare/
https://www.alejon.se/2014/01/26/debatt-som-ritual/

Fotlänk: ”conversation” (CC BY-NC 2.0) by r8r

Hört men inte sett

Lurar med radio

Jag har ett par billiga hörselskydd med radio, som jag köpt på Claes Ohlson för ett bra tag sen. Jag använder dessa när jag ska dammsuga, klippa gräs, köra vinkelslipen, såga med bandsåg och en massa andra normala saker. Men vad som möjligen kan vara lite onormalt är att jag förvarar dessa hörselskydd med radio vid min säng och därstädes använder dem för att lyssna på radio vid olika tillfällen. Alldeles utmärkt! Eftersom de även isolerar utåt, stör de inte henne som ligger i sängen bredvid mig sedan åtskilliga decennier.

På äldre dar kan man man inte alltid räkna med att sova oavbrutet från morgon till kväll, även om jag i allmänhet sover alldeles utmärkt. Då och då händer det att man vaknar vid ”fel” tillfälle och då fungerar det alldeles utmärkt att sätta på sig lurarna och lyssna på något program i radion; oftast är det P1 som fungerar bäst eftersom man i allmänhet håller på att utreda någonting där som kräver lyssnande och då sover man snart igen.

Idag på juldagens morgon vaknade jag olämpligt tidigt och satte därför på mig lurarna i vanlig ordning. Inte oväntat var det dagens julotta som pågick i radion och eftersom jag tycker om vacker körsång lyssnade jag en stund och föll snart i sömn tills jag åter väcktes till kortvarigt medvetande av ”underbar korus av röster”. När jag sen vaknade, förstod jag att julottan måste vara över för det talades om kommande oväder. Väderrapporten brukar oftast hålla mig vaken och när den var slut var det som vanligt Morgoneko med de nyligen timade gräsligheterna världen över. Efter Ekot annonserade hallåmannen (som idag var en kvinna) att det skulle komma en dokumentär betitlad Flygkraschen i Ishavet.

Eftersom jag alltid varit lite svag för äventyr i polartrakterna, fortsatte jag att lyssna. I korthet handlade programmet om en flygresa med ett litet tvåmotorigt flygplan över nordöstra Kanada över till Grönland för vidare resa till Europa och Sverige. Mitt ute över Ishavet stannar först den ena motorn och sen den andra och det blir glidflykt ner i vattnet. Det var ju inte så bra, för att använda ett understatement.

Jag ska inte vare sig föregripa utgången eller bli detaljerad om programmet utan mitt ärende är ett helt annat, nämligen hur en dokumentär med enbart människor som pratar – sparsamt interfolierad med ljudeffekter och musik – kan bli så oerhört spännande.

När jag låg där i min säng med radion i hörselskydden, var jag 100% närvarande, något som dessvärre inte julottepredikanten lyckades med och jag led verkligen med de två männen som hamnat i Ishavet i absolut ”ingenstans”, visserligen iklädda torrdräkter men utan all övrig räddningsutrustning.

Hur kan man leva sig in i situationen så starkt med enbart en berättelse och utan några som helst bilder? Idag ser vi ju allt på video och någon förklarar vad vi ser. Men berör det oss? Jag fruktar att till och med den enorma nöden i Aleppo och andra krigsskådeplatser blir till en sorts kuliss som egentligen inte ”når in”. Undantaget var kanske den lille pojken som flutit iland på en strand.

Jag tror att radiodokumentären fungerar på samma sätt som när man läser en bok där man själv får måla upp en inre bild av skeendet och därigenom blir delaktig på ett annat sätt än om man bara ”tittar på” det som sker. Som en kuriositet kan jag nämna att jag helt kort nämnde den personliga inlevelsen i böcker för en mig närstående person och vi var båda överens om att ”de svarta ryttarna” i Sagan om ringen aldrig tillnärmelsevis varit lika skräckinjagande på film som när man faktiskt läste texten för första gången. Jag minns forfarande hur håret bokstavligen reste sig på armarna på mig första gången de svarta ryttarna verkligen visade sin farlighet, jag tror att det var vid ”Weathertop Hill”.

No pics – no story eller något liknande brukar det heta. Den fråga jag ställer här är: Har vi blivit så bild- och videoberoende att vi alltmer förlorat förmågan att – långsamt – ta in något från någon som berättar eller från något som kräver läsning?

Jag har läst en viktig bok

När Jimmie Åkesson ler sitt (nya?) bländvita leende i tv är det svårt att ana vilka mörka avgrunder detta döljer.

Jag har läst Gellert Tamas‘ bok Det svenska hatet (strax under 500 sidor med hatiska och hatande figurer!) och jag känner mig på en gång både upplyst, förbannad, urlakad och förtvivlad (och säkert något mer).

Tamas skriver medryckande – nästan som en roman – om detta ödesdigra ämne i svensk politik och man måste läsa vidare för att ”se hur det går”. I centrum står tvillingarna Ekerot – främst Kent – och dennes uppväxt och utveckling till en ”framstående” person inom Sverigedemokraterna. När jag nu läst boken till slut, inser jag att statsministerns benämning om SD – den som väckte debatt – enbart är ”förnamnet”.

Ett politiskt parti kämpar normalt för sina åsikter i demokratiska fora och det hör till demokratins spelregler att man inte sympatiserar med alla åsikter, men SD verkar vara något ytterligare då deltagarna indirekt uppmanas att att ta till handgripligheter, härtill uppmanade av hatsajten Avpixlat, vilken SD frånsäger sig allt samröre med. Uppmaningar som ”dags att göra en insats” har sannolikt  resulterat i såväl våld som mordbränder (”sannolikt” därför att ingen SD-anhängare har fällts vare sig för mordbrand eller hets mot fokgrupp).

När jag läser Det svenska hatet, träffar jag på en rad obehagliga figurer av vilka Arklöv, ”Lasermannen”, Breivik, Mangs och Ekerot tillhör de mera namnkunniga i detta avskräckande sällskap för att inte tala om de utländska figurer i de nätverk som Ekerot och hans gelikar inspireras av.

Varje dag närmade jag mig läsningen med obehag för naturligtvis fruktar jag att de som numera blivit Sveriges tredje största parti en gång skulle kunna få ett verkligt inflytande och makt. Vad skulle detta innebära?

Jag har alltid trott att SD-anhängare har varit en udda skara i ”utanförskap” (som Moderaterna älskar att säga), men när de nu har fått röster och riksdagsmandat måste detta ju innebära att även ”vanligt hyggligt folk” förförs av deras budskap. Detta rubbar min bild av svensk demokrati och får t.o.m Reinfeldt och Borg att framstå som riktigt sympatiska politiker om än med åsikter som jag har svårt att acceptera.

Kanske har vi tagit våra demokratiska rättigheter för självklara och inser inte att yttrandefrihet, fackföreningar, mötesfrihet, semester, arbetsmarknadslagar, jag demokrati generellt har erövrats genom uppoffringar och hård kamp?

Det svenska hatet är en nödvändig läsning och ju fler som läser den … Frågan är väl vilken verkan den kan ha på utövarna?

Fotolänk: ”Politik.” (CC BY-NC-ND 2.0) by .Andi.

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara?Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

När man blandar äpplen och päron

Eftersom jag just nu läser Gellert Tamas’ Det svenska hatet (jag hoppas kunna rapporera mer när den är färdigläst) föll mitt fokus på en artikel i FT 25 nov 2016 med titeln ”Extremister rekryteras främst av vänner”

En studie från det finländska utrikesdepartementet om varför människor väljer att engagera sig i islamistiska grupper som Boko Haram vederlägger många missuppfattningar om orsakerna till engagemanget i extrema rörelser.

Oftast talar man om religiös extremism men studien visar på andra  och djupare orsaker; det är lite för enkelt att skylla på religionen.

Enligt studien hade 60% rekryterats av anhöriga eller vänner och de främsta drivkrafterna var rädsla och hämndbegär. Befolkningen i norra Nigera som främst är muslimer är utsatt för ständiga orättvisor medan befolkningen i södra Nigeria åtnjuter fler privilegier.

Med tillgång enbart till den lilla artikeln och utan någon kännedom om förhållandena i Nigeria tänker jag mig att studien nog visar på en generell problematik, nämligen att olika variabler som religion, sociala förhållanden, utbildningsnivå m.fl. på ett försåtligt sätt blandas samman och att man därför antingen medvetet eller av oförstånd drar felaktiga slutsatser. Medvetet för att man faktiskt VILL att det ska vara på ett visst sätt, oförstånd för att man låter sig övertygas eller drar en egen slutsats om sakernas tillstånd.

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!