Kategorier
arbetsmarknad dokumentär education ekonomi forskning klass miljö samhälle

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

NCIS: Los Angeles by On Location in Los Angeles, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  On Location in Los Angeles 

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Kategorier
fantasi

Ett uteblivet besök och ett avkortat seminarium

Inside The House Of Dreams by George L Smyth, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  George L Smyth 

 

 

Jag inser att det redan i första meningen är bäst att tala om att det jag beskriver nedan är en dröm eftersom det nog framstår som lite förvirrat. Man kan möjligen tänka sig att det trots allt är någon sorts ”rummets enhet” om man vill använda det klassiska dramats analyskategorier. ”Handlingens och ”tidens” enhet är det nog lite si och så med.

Jag skulle besöka en gammal faster – numera i salig åminnelse – tillsammans med min fru. På vägen dig passerar vi en gammal kvarn, en stor tegelbyggnad i flera våningar som ligger vid ett vattenfall. Här har man också tagit vara på vattnets kraft och inrymt ett kraftverk i byggnaden. När jag var barn maldes det mjöl här.

I den här händelsens tidsrymd, har man sedan länge slutat mala här, men när vi ska passera kvarnen på vägen som går förbi alldeles utanför får vi se att det är en hel del folk därinne; det visar sig att där pågår någon sorts utförsäljning och vi lockas in av en kvinna som står utanför.

Bland alla saker som där bjuds ut finns kläder för barn och vi börjar titta på lite tröjor till barnbarnen. Vi väljer ut något plagg, som jag inte längre har en bild av men det visar sig i alla fall vara gratis. Vi går vidare bland alla saker som bjuds ut och kommer snart ifrån varandra i de relativt stora och ganska mörka lokalerna där en hel del människor rör sig.

Jag tittar på lite olika leksaker. I en låda – jag lyfter på locket – ligger en stor docka, kanske bortåt 60 cm och det speciella med dockan är att ena benet är en protes, en krafig protes i svart metall. Kanske något för barnbarnen att leka med? Jag har dock ingen att diskutera detta med. Vi tittar på fler kläder och inser att en del får man betala för.

Så hittar jag ett läggspel för barn. Det har en massa olika delar i olika svårighetsgrader och några lösa delar är så små att de hamnar på golvet. Det är underfundigt utformade figurer med ben och stickor åt olika håll; lite som figurerna i ett intelligenstest. Fascinerad blir jag stående här och tappar kontrollen om tiden. Efter ett tag böjer sig en man fram och frågar – jag kan inte avgöra om det är spydigt eller inte – om någon mer skulle kunna få pröva på det där spelet. Klockan har gått och jag skulle ju till ett seminarium.

Seminarierummet är några våningar upp och jag måste skynda mig dit. Jag måste ringa min maka för hon vet inte att jag har gått; hon kanske går där nere och letar efter mig.

Jag petar hastigt och nervöst numret på mobilen och petar förstås fel och slår istället numret till en bekant som jag brukar paddla med ibland. Telefonen hinner ringa innan jag upptäcker misstaget, men jag försöker snabbt trycka bort samtalet. Försent! Han hinner redan svara och jag brukar ha högtalaren på. Jag ser en volymkontroll med fem tydliga steg försedda med siffror men inget hjälper. Min bekant börja prata en massa om friluftsaktiviteter med ljudlig stämma och jag skäms för att jag stör de övriga i rummet.

Så kommer det in lite folk; det är en militär i arméns gråa permissionsskjorta med gradbeteckningar på axelklaffarna. Han har med sig en kvinnlig medhjälpare, adjutant eller kanske dotter som ska vara med på seminariet. De sätter sig.

Nu har jag ju inte mina anteckningar med mig och inte heller själva uppsatsen som vi skulle ventilera. Kanske kommer jag ihåg ändå. Förra gången delade vi in i tre delar, säger jag. Irriterande att jag inte kan ta seminarieledningen nu när jag inte har några anteckningar utan måste finna mig i att en annan person tar kontrollen.

Så måste jag meddela strax efter att vi har börjat att jag måste gå eftersom jag är så sen. Jag måste gå klockan halv tre. Jag får lite sneda leenden; det är klart att det inte är riktigt lämpligt att ge sig av efter en halvtimme när de andra fått vänta.

Jag vaknar missnöjd och det dröjer ett bra tag innan jag kommer ur den obehagliga stämningen.