Månadmaj 2019

Två gånger Björk

Under morgonen lyssnade jag på Ekots utfrågning av europaparlamentarikern Malin Björk och så lyssnade jag på en Söndagsintervju där Nina Björk intervjuades. Det var två väldigt olika intervjuer.

Jag tror inte jag har hört Malin Björk tidigare utan jag har bara läst sånt hon skrivit. Jag blev imponerad av hennes sätt att uttrycka sig och fick en mycket positiv bild av henne. Nina Björk känner jag också enbart genom hennes artiklar och böcker. Jag har alltid beundrat hennes skarpa analys av samhället. Intervjun gav ytterligare en dimension där hon inte alls framstår så allvarligt analyserande som i sina texter; hon ger uttryck för osäkerhet, ja nästan ”flamsighet”, men man anar ändå en tydlig linje i det hon säger. Jag tycker att jag fick en fördjupad bild av båda de intervjuade. Malin Björk framstod för mig som rakryggad, beslutsam och helt trygg inför journalisterna. Nina Björk visade en positiv ”spricka i fasaden” genom att hon inte enbart är den allvarligt analyserande utan även gör sånt som inte alltid är politiskt korrekt.

Utforska eller sätta på det hala

Det verkligt intressanta för mig blev dock de olika intervjuernas karaktär. I båda fallen handlar det om kvinnor som vet vad de vill och bottnar i det de säger. Eko-intervjun – där man intervjuar en politiker – går hela tiden in för att hitta något som Malin Björk inte kan svara på. Intervjuarna söker efter motsägelser och försöker ifrågasätta hennes agerande i parlamentet; det blir rättså ointressant med den inriktningen. Söndagsintervjun med Nina Björk tar också upp ämnen som verkar motsägelsefulla men där får de mer karaktären av samtal där intervjuaren – Wicklin – faktiskt är intresserad av att få veta något. Nina Björk tillåts att fundera på sina svar, ta om och säga att ”jag tycker väl så” när allting inte är så enkelt och svartvitt i verkliga livet. Malin Björk i Ekots intervju svarar hela tiden engagerat utan att gå i försvarsställning; hon hävdar med bestämdhet vad hon gjort. Härigenom tycker jag att hon skiljer sig från de politiker som vevar sin inövade floskler reaktivt – ”… nu satsar vi på /…/ medan ni …” – på de frågor som ständigt letar efter något som politikern inte skulle kunna svara på.

Politisk journalistik en återvändsgränd

Jag tror att de politiska journalisterna har stor skuld i att politikerna vevar sin fraser i det oändliga. Den politiska journalistiken ska naturligtvis granska och ”ställa politiker mot väggen” men detta måste väl inte var liktydigt med att ständigt leta efter frågor som inte går att svara på eller – för den del – sådana som man redan vet vad politikern kommer att svara på. Det är dags för de stora medierna att sluta att tala om duell mellan olika politiker där tillställningen alltid liknar en match och där tidningarna dagen efter skriker ut vem som vann. I själva verket har vi alla förlorat eftersom vi inte blev så mycket klokare av det förutsägbara underhållningskäbblet.

Ordningsbetyg för ordning?

del av betygsblankett
Historiskt ordningsbetyg

Nu ska vi ta krafttag mot stöket i skolan genom att återinföra ordningsbetyg, säger Liberalernas partiledare. Jag gick själv i folkskola under 50-talet, realskola under övergången mellan 50- och 60-talet och slutligen gymnasium under 60-talet. Under denna tid bedömdes vårt uppförande och ordning så som det ”alltid” hade gjorts. Det var inte mer med det!

Jag vågar säga att de flesta uppförde sig väl i skolan men jag håller det för osannolikt att det skulle berott på ordningsbetyget; jag fick själv en ordningsvarning under en termin i realskolan då jag varit särskilt ”tramsig” på några lektioner. Jag minns att jag skämdes oerhört inför mina (arbetar-) föräldrar som tog för givet att jag skötte mig väl i skolan. Efter den terminen var det aldrig mer något ordningsproblem för min del. Nu kan ju ordningsbetygsförespråkarna säga: ”Där ser du; det var verkningsfullt!” Men detta är inte hela sanningen.

Det var en viss skillnad på elever …

På ”min tid” var skolan en viktig angelägenhet för föräldragenerationen. I skolan skötte man sig därför att den var viktig, framförallt för arbetarklassens barn. Det var annorlunda för överklassens barn som hade råd festa loss under gymnasietiden och gå om ett år om det skulle vara nödvändigt. Det fixade sig ändå i slutändan när man hade de rätta kontakterna.

Här rekommenderar jag verkligen Annelie Jordahls Klass är du fin nog? och Mikael Holmqvists Handels – Maktelitens skola som visar att en väl genomförd prestigeutbildning inte räcker om man inte har de rätta kontakterna.

Kunden har alltid rätt

Partiledare Björklund, du är rätt naiv om du tror att ordningsbetygen skulle ha någon avgörande betydelse i den kundanpassade skola som du och dina borgerliga hejdukar har skapat! Skolutbildning idag är något som man ”köper” och i det fall den egna telningen skulle få ett sänkt ordningsbetyg kommer det att ta ”hus i helsicke”. Inte enbart kommer läraren att beskyllas för att ha ”kränkt” eleven utan föräldrarna kommer också att hota med att ”ta sin Mats ur skolan” och då blir rektor orolig och försöker påverka sin lärare. Som kund i skolbutiken kan man alltid vara missnöjd om det går på tvärs med de egna ambitionerna.

Det är inte bristen på betyg som är problemet

Nej, Björklund ordningsbetygen kommer inte att förändra ”ett skit”!
Du kan väl införa ordningsbetyg om du vill; allt kommer ändå att bli som förut därför att du och dina gelikar har devalverat ”skolan” som samhällelig institution till någon sorts butik där individen ska köpa sig utbildning istället för att som tidigare danas till medborgare i ett för landet gemensamt utbildningssystem.

När vi mäter det som inte kan mätas

bild av Cusanus
Cusanus

Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.

Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.

Krävande läsning

Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.

Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.

Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .

Begrepp som invaderar

Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.

Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.

Humanvetenskap som dekoration

Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.

Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.

Bildlänk: Master of the Life of the Virgin [Public domain], via Wikimedia Commons

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑