Kategorier
forskning politik samhälle språk

Ta för givet

För några år sedan lade en kollega till mig fram en avhandling som analyserade politiska policydokument utifrån ett focaultperspektiv. Det var mycket nyttigt att bli påmind om att det som vi vanligtvis tar för sanningar alltid är någons sanningar.

När jag sedan läser en artikel om den svenska välfärden i Göteborgs Fria Tidning (Ankarloo, 19 maj 2012), får jag samma känsla av att ha blivit upplyst om något. Artikeln tar upp det faktum att vi ständigt matas med uppgifter om att pengarna inte räcker till när det blir så många äldre; detta är bara ett tema i debatten. Det finns fler.

Poängen jag vill göra här är att det ständiga pratet om vad pengarna skall räcka till (och även andra s.k. sanningar) är avsett att hos oss skapa en sorts ”krismedvetande” eller vad vi vill kalla det så att vi slutligen inte ifrågasätter att det förhåller sig på detta sätt, alltså något som vi betraktar som normalt och självklart som egentligen inte kan ifrågasättas (”man kan inte leva över sina tillgångar”). Det var också detta med vad vi betraktar som normalt, sanning eller självklart som kollegans avhandling kretsade kring.

När det gäller hur vi skall ordna vår välfärd har denna ambition att få oss att betrakta något som självklart i praktiken också fått oss att tro att ekonomin står allra överst (”rätta mun efter matsäcken”, ”utgiftstak”) och att politiken har att röra sig inom de ekonomiska spelramarna.

Resultatet av detta blir att vi omedvetet accepterar att de ekonomiska ramarna på något sätt står över politiken medan det i själva verket är så att resurserna och deras fördelning i högsta grad är en politisk fråga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.