Kategorier
kapitalism politik samhälle skola

Åt var och en efter behov

Jag kommer ihåg när man började att tala om mål- och resultatstyrning som något innovativt och nytt. Nu skulle det ”gammaldags” sättet där man tilldelade resurser efter behov gå i graven och ersättas av ett som skulle ge möjligheter till mer flexibla och kreativa lösningar inom olika verksamheter. Huvudmännen skulle fortsättningsvis ägna sig åt att beställa tjänster för att sedan utvärdera och mäta resultat istället för att administrera resurser.

Det var väl också i kölvattnet av denna reform som olika entrepenörer tänktes kunna utföra verksamheter effektivare och mera nyskapande än de gamla utövarna som antogs ”gå i gamla hjulspår” och förbruka resurser mer av gammal vana än för väl utfört arbete. Vi har sedan sett hur det har gått med detta: smarta entrepenörer blir en ny sorts ”bidragstagare” av allmänna medel.

Measuer tape isolated on white by Fybrid Photos, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Fybrid Photos 

Att mäta mål och resultat fungerar säkert alldeles utmärkt i de fall då mål och resultat faktiskt går att mäta i något som kan operationaliseras till siffror. Ett företags vinst går förstås att mäta i siffror. Men hur gör man när man mäter ett vårdföretags resultat. Självklart kan man även här mäta vinst i siffror eller väga använda blöjor för att få fram ett siffervärde, men det var väl inte själva idén med vård och omsorg för att nu uttrycka sig försiktigt. Kanske är det som jag läste någonstans att vi mäter det som är lätt att mäta men det som lätt låter sig mätas är oftast inte värt att mäta.

Det är förstås så att det finns olika slags värden, ibland kallade hårda respektive mjuka. Idag finns en stark tro bland många på att man kan operationalisera allt till mätbara värden, kvalitetssäkring kallas detta ibland när man samlar mätvärden. Sådana värden utövar inte sällan en stark lockelse därför att de kan användas för att ställa verksamhetsutövare till svars för uteblivna resultat. Mätvärden blir då snarare ett sätt att placera skulden på någon eller något än att se till att verksamheten fungerar så bra som möjligt. Alla som har den minsta lilla insikt i vad det innebär att operationalisera mänskliga beteenden till mätbara begrepp inser förstås att det är ganska osannolikt att det alltid kommer att handla om relevanta (valida) mått.

Dessvärre är det så att många av oss, kanske de flesta, har en benägenhet att förföras av det som uttrycks i siffror då dessa har ett sken av objektivitet över sig. Men det är naturligtvis så som man ibland säger om statistiska mätningar att ”skit in ger skit ut” d.v.s. om inte mätinstrumentet mäter det som det avser att mäta blir det inte mera relevant hur noga man än mäter.

Mjuka värden, då menar jag sådant man inte utan vidare kan sätta siffror på, är notoriskt svåra att mäta. Däremot har mjuka värden i allmänhet störst betydelse när det gäller människors välbefinnande. Inte sällan tillgodoses dessa värden av människor som trivs med och månar om den verksamhet de är satta att utföra. Trivsel och omsorg om verksamheten känner man när man får tid att utföra sitt arbete och när man känner att ansvariga litar på att man gör sitt bästa. Kontroll- och mätverksamheten verkar dessvärre i motsatt riktning.

Matilda and Mummy by Matt Batchelor, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Matt Batchelor 

Eftersom regeringsmakten av ideologiska skäl delar ut bidrag av allmänna medel till de som åtar sig att utföra samhällelig verksamhet, i allmänhet under förevändning om ökad ”valfrihet”, finns heller ingen riktig strategi att se till att pengarna används så som var avsett. Jag erinrar mig här ett uttalande i en artikel från en högt uppsatt tjänsteman som bott och verkat i USA under många år: ”… inte ens i USA har man sådana friheter att handskas med allmänna medel…”.

Personligen tycker jag egentligen att det vore bäst att gå tillbaka till resursstyrning där man preciserade hur många elever det skall vara i en skolklass, hur mycket personal det skall finnas på ett äldreboende, hur mycket personal det skall finnas i en förskolegrupp etc. Genom detta kunde ”två sina händer” och tala om att här finns så mycket personal som föreskrifterna kräver. Har man trots detta lite konkurrensmentalitet kvar, kan man ju konkurrera genom att tillsätta mer personal, göra mindre barngrupper, bjuda de äldre på dyrare mat m.m. Detta kan ju faktiskt mätas dessutom ifall man skulle drabbas av en obändig lust att mäta något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.