Kategorier
politics politik samhälle språk

Samtala

Conversation by AJC1, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  AJC1 

 

 

I min lolkaltidning läser jag en krönika av Stig-Björn Ljunggren. Han presenteras som en s-märkt debattör men detta innebär inte att han uppträder särskilt hovsamt gentemot den socialdemokratiska nomenklaturan, tvärtom får de ”sina fiskar varma” alltsomoftast.

I den aktuella krönikan reflekterar Ljunggren över det faktum att såväl sossarna som högern är beroende av att skrämma väljarna för den motsatta sidan.

När till och med ”gamla högertanter” tycker att ”den där svetsaren” verkar var en hyvens karl, krävs det att man frammanar socialistspöket hos högerväljarna. Om Lövén ändå envisas med att man måste prata och försöka komma överens, återstår inget annat för högern än att sätta vänsterpartiet i hans knä eller att hota med ”de gröna khmererna”, miljöpartiet.

Nu är det dessvärre inte bara är högern som vill frammana rädsla genom att damma av socialistspöket; andra sidan är precis lika goda kålsupare och själv passar det mig oftast att tänka att högern bara vill gynna dem som redan har det bra och vill urholka välfärden.

Ljunggren beskriver hur väl det passar socialdemokraterna när någon ”högergubbe” vill avskaffa första maj eller vill ha med oss på USAs imperialistiska fälttåg i världen genom NATO-medlemskap. Han menar att det nog är föga troligt att högern kommmer att ”återinföra fattigstuga” eller ”graderad rösträtt” (men det finns ju grader i helvetet, tänker jag).

Men vart vill skribenten komma? Ljunggren ställer sig på Lövéns sida när han framhärdar att vi måste kunna tala med varandra, även över blockgränserna, om vi alls skall kunna bibehålla såväl produktion som fördelningspolitik.

Dessvärre kommer de nuvarande politikerna att fortsätta att skälla ut varje förslag från motståndarsidan. Presenterar man å andra sidan inga förslag, kommer detta tolkas som att man har dolda agendor som lömskt kommer att iscensättas efter eventuell valframgång. Ljunggren kallar detta för ”strukturdumhetens litanior”.

Krönikan slutar dystert med att om vi på allvar vill samtala om utmaningarna är det osannolikt att det nuvarande debattklimatet erbjuder denna möjlighet.

Jag blir faktiskt stimulerad av att läsa detta både för att jag oftast har torgfört en känslomässigt grundad ovilja mot högern i Sverige och annorstädes och, kanske viktigare, för att jag själv har efterlyst dialog med argument och svar som tar intryck av det pågående samtalet d.v.s. att tala tillsammans och att vara öppen för förändring beroende på vad den andre säger. Att ha bestämt sig i förväg och gå in för att ”vinna” diskvalificerar faktisk hela idén med samtal. I forskning om människors sätt att tala med varandra finns tre bra termer som beskriver radikalt olika kvaliteter när två eller flera utbyter åsikter: cumulative talk = jamsa med, disputational talk = besegra motparten och slutligen explorative talk = ett sonderande samtal där man vinner ny insikt … och kan ändra sig.

Analysera gärna våra politiska debatter med de här begreppen. Det bör framgå ganska klart vilken kvalitet som i prinicp alltid saknas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.