Kategorier
samhälle sport språk

På egna ben i Tyskland

Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR –  och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).

Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.

Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.

Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.

Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!

Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?

Fussball-WM 2006 / FIFA Championchip 200 by pittigliani2005, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  pittigliani2005 

 

För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel  till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

 


 

Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *