Utan att på något sätt vara teknikdeterminist skall jag ge ett exempel på hur teknik och vårt sätt att utföra olika aktiviteter samspelar och gradvis (kanske också språngvis) leder till förändringar.
Alldeles uppenbart är detta förstås när det gäller skrivande d.v.s. ”produktion av text”. Just nu sitter jag med båda händerna på ett tangentbord och ser fascinerat (!) hur mina tankar materialiseras på en skärm; kanske är materialiseras fel ord eftersom det som jag uppfattar som bokstäver är det mönster av ljussignaler som mina tangenttryckningar förvandlas till på datorskärmen och som jag sedan uppfattar som bokstäver och text. Mera materiellt var det förstås i skolan när man skrev på papper med ett stift som man då och då doppade i bläck.
Att skriva på datorn där ens ansträngningar förvandlas tilll ”mönster av ljus” verkar inte vara riktigt samma sak som att ”skriva för hand”. En del författare har valt ett mellanläge och skriver på gamla mekaniska skrivmaskiner där typerna slår mot ett infärgat band och gör bokstavsavtryck på ett papper. Andra lär t.o.m. hålla fast vid att skriva med penna och papper därför att de finner omistliga kvaliteter i detta.
Själv har jag sedan länge och utan saknad övergivit handskrivandet till förmån för tangentbordet och jag många gånger tacksamt tänkt på den tid då vi under lekfulla former, föräldrar och barn, tränade tangentbordsskrivning med ett, med nutida mått mätt, säkert mycket primitivt men ack så funktionellt datorprogram med namnet ”Tangent”.
Under lekfulla och ibland tävlingsliknande former lärde sig varje finger gradvis att hitta ”sina” tangenter på tangentbordet, så småningom också utan att man tittade på tangenterna. Med tiden ökade hastigheten så pass mycket att tidsspannet mellan de tankar och idéer man ville beskriva och det som faktiskt tog form på skärmen blev allt kortare, vilket resulterade i en sorts loop där det man läste på skärmen inspirerade till nya idéer.
För den som skriver ”åt andra” och med det menar jag att man skriver utan direkt personligt engagemang d.v.s. avskrvining eller renskrivning i en sorts sekreterarroll är förstås en högt utvecklad tangentbordsfärdighet en verklig tillgång. Jag minns hur en skolgrabb en gång fascinerat berättade om sekreterarna på ”pappas jobb”. Förundrad hade han beskådat hur några sekreterare renskrev texter samtidigt som de faktiskt pratade med varandra om något helt annat än de aktuella texterna.
Kanske har detta vissa likheter med den berömda nidbilden av professorn som föreläser från sina gamla och välanvända anteckningar för sina ivrigt antecknande studenter. Det går ett rykte om anteckningarna från professorns papper tar vägen via talet direkt till studenternas pennor och slutligen till deras anteckningar utan att det kognitiva innehållet passerat någondera partens hjärnor.
Nu blev det dessvärre så som jag beskrev ovan att det jag skrev förledde mig att skriva något helt annat än det jag ursprungligen hade avsett; kanske är detta ett exempel på ”Strövtåg”. Jag hade ursprungligen tänkt att skriva något om Bibeln i en informationsteknologisk tidsålder. Inlägget kommmer nog så småningom.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License