Taggundervisning

Vetenskapligt förhållningssätt

 

 

Jag var kanske lite för snabb när jag utnämnde Alvessons artikel i Pedagogiska Magasinet (1, 2015) till ”outstanding”. När jag återvänder till tidskriften i fredagens bastubad, finner jag ytterligare  relevanta artiklar på temat om vetenskaplighet och undervisning. I skrivande stund har jag inte läst alla  men jag ”klipper” några citat som fångar min uppmärksamhet.

”Forskningen kan inte göra att pedagoger och lärare slipper använda sitt omdöme i konkreta situationer” skriver Nils Arevik.

Pernilla Nilsson skriver att ”forskning om undervisning inte kan bedrivas på lärarna utan med lärarna. Att erbjuda lärare möjligheter till reflektion, kollegialt samarbete och analys av praktiken är centralt”.

Här finns, som jag ser det,  en viss risk för ”floskulöst” tal som Alvesson beskriver men jag väljer att  tro att Pernilla Nilsson har tänkt igenom detta. För mig betyder detta ungefär: försök inte utnyttja lärarna i mätbara aktiviteter utan lita på att de klarar sitt jobb om de får vara ifred!

Att förskolan är central är givetvis själklart för den med barn (eller barnbarn) som omsider ska börja där (konstigt att man inte tänkt på detta sedan de egna barnen var små).

Linda Rönnberg skriver att vi inte kan ”visa på någon enkel relation mellan inspektion och elvernas resultat (jfr Alvesson, min kommentar)”.

Slutligen tillåter jag mig att fundera lite över mig själv. Undrar varför jag blev så ”till mig” av just det här numret av Pedagogiska Magasinet? Normalt brukar jag bara förstrött (trött?) bläddra igenom tidskriften för att se om någon av mina tidigare kollegor har bidragit med något. Därutöver läser jag alltid vad Ingrid Carlgren skrivit eftersom hon alltid varit en stor inspiration för mig.

Jag vet att detta med vetenskaplighet i undervisning har gett upphov till massor av funderingar hos mig eftersom jag i någon mening kan hävda både praktiken och vetenskapligheten med ungefär samma tyngd då jag under mina drygt 40 år i undervisningens tjänst tillbringat  ungefär lika många år i skolan som på universitetet.

När mina kollegor med viss självklarhet utbrett sig om vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär, har jag nästan alltid blivit tyst, ibland för att jag misstror de självklara utläggningarna och ibland av oro för att det är något jag inte begriper. Kanske är det av sådana skäl som jag ”gick igång” på de här artiklarna och nästan kände det som att, äntligen är det någon som har begripit, när Alvesson skriver att det kanske inte är vetenskapligheten eller inspektionerna som löser skolors sätt att fungera i vid mening.

(Undrar varför de använder smältlim i tidskrifter? Efter en timma i bastun har tidskriften förvandlats till en kortlek :-))

Kosmetiskt tal med floskelprägel

Teaching is...? by pipcleaves, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  pipcleaves 

 

 

Mats Alvesson skriver i Pedagogiska Magasinet (Nr 1, februari, 2015) en av de intressantaste artiklar jag läst på länge där han ställer sig skeptisk till ”mantrat” att skolan ska använda sig av ett ”vetenskapligt förhållningssätt”.

Alvesson är kritisk på främst tre punkter:

  • den vetenskapliga kunskapen inom området är oftast osäker, ideologisk färgad och knappast generaliserbar
  • det är orealistiskt att förvänta sig att lärare ska förhålla sig vetenskapligt
  • i en skola med arbetsmiljö- och disciplinproblem är det inte alltid den vetenskapliga grunden som är central

 

Vilken vetenskaplig grund är det Skolverket tänker sig? undrar Alvesson. Han menar att det är avgörande huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Konsekvensen av detta blir att man inte bör sätta sin tilltro till universella formler för hur den goda skolan ska vara utan att man bör tillåta och uppmuntra variation. Skolor kan vara framgångsrika på olika sätt utan att de följer ett visst recept.

Hur skapas då en sån god organisationskultur? Jo, genom ”selektiv rekrytering”, ett viss ”motstånd mot formalia och standardiseringsideal”, ett ”vardagsnära arbete med praktiken”, tryck att ”följa lokala normer” och en viss ”intolerans för avvikelser”.

Alvesson menar att kraven på likriktning är ett stort problem i skolvärlden och att man använder ett kosmetiskt tal. Floskelpräglade försök till samsyn (”värdegrund”) gör att skolor aldrig enas om kring något distinkt och genomtänkt.

En skola med bra resultat och tecken på trygghet och trivsel – säkerställda genom externa bedömningar (inte genom glädjebetyg!) – borde helt enkelt lämnas ifred, befrias från Skolinspektionens fokus på regelföljande istället för fortsatt utveckling.

Om en skola inte fungerar ska den naturligtvis få stöd, men man kan fråga sig, menar Alvesson, om undervisning på vetenskaplig grund/förhållningssätt inte i själva verket drar uppmärksamhet bort från arbetsmiljö- och disciplinproblem i skolan. Att lösa sådana problem handlar inte i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.

Avslutningsvis skriver Alvesson att det stor risk att ”undervisning på vetenskaplig grund” blir ännu ett mantra och en from förhoppning.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑