Jag läste i någon tidning – det har dessutom varit i tv – om att svenska skolelever vara bäst i Europa på engelska. Det var ju glädjande men det var mindre tillfredsställande att det enbart gällde engelska. I spanska var visst resultatet ganska mediokert jämfört med de andra.
Tidningsskribenten drar slutsatsen att det beror på att vi har så mycket engelska i vår omgivning och det kan säkert stämma för om man tittar på på tv-tablåerna för de kommersiella kanalerna så domineras dessa nästan totalt av amerikanska serier. Svenska ungdomar, i den mån de tittar, kommer därför fullständigt att badas i det engelska språket eller snarare det amerikanska språket som ju skiljer sig en del från den brittiska engelskan. I de kommersiella kanalerna är ju också den amerikanska kulturimperialismen i det närmaste total. Program från europeiska länder, brittiska undantagna, är mycket sällsynta.
Det är naturligtvis bra att svenskar i allmänhet och ungdomar i synnerhet blir bra på ett främmande språk som kan fungera som ett lingua franca varhelst man kommer i världen men den slutsats som tidningsskribenten drar är att de goda kunskaperna i engelska inte beror på skolans undervisning utan just på ett mera informellt lärande i vardagen. Och det är förstås mindre smickrande än om man kunnat hävda att den svenska språkundervisningen hade varit av så hög kvalitet att svenska ungdomar av det skälet blir bättre eller åtminstone lika bra som de flesta andra europeiska ungdomar.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License