Jag har just läst färdigt Hans Falladas digra episka verk Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) som jag fick från Svenska Dagbladets kulturredaktion; sommarens läsning har dock avbrutits flera gånger varför det tagit mig över en månad att läsa de 600 sidorna. Jag ska nedan berätta några av mina intryck från läsningen för att mot slutet återkomma till idén med att sprida kultur i form av gratisböcker till prenumeranterna.
Falladas roman utspelar sig i Berlin under Hitlers värsta härjningar. I centrum står makarna Quangel, Otto och Anna. De sköter sina arbeten, håller sig gärna för sig själva och lägger sig inte i politiken. Runt makarna Quangel finns ett rikt persongalleri som utgör kontraster gentemot deras eget liv och som är viktiga för handlingen i romanen.
När så makarna Quangel får besked om att sonen, Lill-Otto, stupat i kriget, sätter detta igång funderingar hos främst Otto Quangel och han kommer fram till att han måste protestera mot führerns galenskaper. Men vad kan den lilla människan åstadkomma mot det nazistiska maskineriet?
Quangel beslutar sig för att i hemlighet lägga ut små brevkort på olika ställen i staden med kritik mot führerns politik. Han skriver t.ex. att führern tar livet av medborgarnas barn. Det är med andra ord en livsfarlig kritik som Quangel ägnar sig åt. Med tiden kommer också makan att invigas och även att medverka.
En motor i berättelsen är den erfarne Gestapokommisarien Escherich vars metodiska arbete att avslöja brevskrivaren ständigt kritiseras av de överordnade nazikoryféerna som vill se snabba resultat med mera drastiska metoder än ett tålmodigt och systematiskt arbete.
Utan att avslöja romanens upplösning kan man förstås ana att den fåfänga förhoppningen att väcka en medborgaropposition mot den förda politiken med hjälp av brevkort är dömd att misslyckas. Den tålmodige kommisariens metod visar sig också mer hållbar i längden än de metoder som de uppblåsta ”obersturmbannführern” förespråkar. Jag lämnar här romanens vidare handling och låter den som blivit intresserad själv läsa upplösningen.
Ett intressant och ständigt aktuellt tema är förstås den lilla människans agerande mot en mäktig motståndare. I romanen är det en sorts ”Davids kamp mot Goliat” men här blir inte utgången lika lyckosam. Quangels inställning har alltid varit att sköta sitt och inte lägga sig i. Han sköter sitt jobb på ett föredömligt sätt och utöver detta vill han inte med andra att göra. Det är säkert ingen extrem hållning, särskilt inte i kristider. Har man inte stuckit ut hakan, riskerar man inte något.
Efter sonens död och från vad han kan iaktta i samhället växer det emellertid fram en tanke på protest. Den ovane skribenten Quangel kommer på att han ska protestera genom att skriva brevkort med kritiska budskap. Han ska själv lägga ut dessa även om han inviger makan. Att lägga ut ett kritiskt brevkort då och då verkar heller inte så farligt då risken för upptäckt förefaller liten om man är försiktig.
När jag läste boken, tyckte jag att det kändes rätt att man skulle kunna utföra en sorts subversiv verksamhet i hemlighet. Man skulle kunna uttrycka detta såsom Enström gör i Fria Tidningen den 13 augusti: ”Mycket skit kommer från ovan [nazismen i detta fall] och måste analyseras ur ett maktperspektiv”. ”[Men] även vanliga dödliga har ett ansvar. Något annat vore en idiotförklaring av oss alla!”
Jag nämnde inledningvis att jag fått boken från Svenska Dagbladets kulturredaktion. Kulturredaktionen startade med att ge läsarna gratis e-böcker mot slutet av min prenumerationstid och jag hann därför bara få tre eller fyra böcker. Jag tycker dock att detta är en alldeles utmärkt idé som jag skulle önska att även min lokaltidning tog efter. Jag förstår att det finns en del kostnader med detta men jag inser också att en e-bok distribueras i princip gratis till prenumerantens läsplatta eller mobil, varför jag inte ser att det skulle vara omöjligt av rena kostnadsskäl. Återstår då att kultruredaktionerna faktiskt tycker att detta vore något som är värt att satsa på.