Kategorier
kultur politik samhälle

Handslag – inte en fråga som kan viftas bort med en handrörelse

Handslag mellan man och kvinna
Handslag mellan man och kvinna

Jag måste tänka lite ”med pennan i hand” (även om det är ett tangentbord) kring den senaste turbulensen kring MP-politikern som inte ville ta kvinnor ihand. Jag tror att vi vanligtvis tar i hand utan att tänka så mycket kring detta eftersom det är ”normalt”.

Det är klart att jag blir förolämpad om jag räcker någon handen och den andre vägrar ta min hand – såvida det inte följs av ett ”jag är så förkyld så det är bäst att vi inte tar i hand”.

Som barn fick jag lära mig att ”handtacka” äldre personer. Det kändes ofta lite stressande, inte för att ta i hand utan för att man var tvungen att väcka den pratande ”tantens” eller ”farbrorns” uppmärksamhet så pass mycket att de la märke till den lilla handen som sträcktes mot dem. Ibland fick någon av de vuxna påkalla uppmärksamhet med ett ”han vill tacka”.

När våra egna barn var små under slutet av sjuttiotalet och åttiotalet, ”fick de aldrig lära sig” att tacka eller hälsa ihand. Detta beklagades – såvitt jag minns – en hel del av våra föräldrar. Numera kan jag inte förklara varför vi tyckte att de skulle ”slippa” ta i hand.

Under min gymnasietid var jag och en skolkamrat hos en familj i Tyskland under några veckor och jag minns att jag förvånades av att man hälsade oss på morgonen med ett ”Guten Morgen!” genom att ta oss i hand.

Just nu är det stor medial uppmärksamhet kring den manlige MP-politiker som hellre lägger handen på bröstet än tar personer av motsatt kön i hand; om detta kan man tänka på en rad olika sätt. Enklast är förstås att bli upprörd och tänka att ”så gör man inte här” och att det är ett tecken på kvinnoförakt.

Jag erinrar mig att det väckte en viss uppståndelse en gång för länge sedan när den dåvarande utrikesministern Sten Andersson gick hand i hand med PLO-ledaren Arafat. Folk – även jag – tyckte att det var lite konstigt för ”vi gör ju inte så”. Att gå hand i hand med en annan en annan person signalerar väl snarast en sorts kärleksrelation och på den tiden var det ovanligt att personer av samma kön – i synnerhet män – gick hand i hand. Till detta ska väl också läggas att den borgerliga pressen ”rasade” över att utrikesministern gick hand i hand med ”terroristen” Arafat. I ljuset av den aktuella mediuppmärksamheten skulle man nog kunna hävda att Andersson gav prov på en konstruktiv anpassning till vad som var lämpligt i relation till gästen (minns inte vem som var gäst hos vem).

I det aktuella fallet med politikern som hellre klappar sig för bröstet än tar kvinnor i hand kompliceras situationen av att det är just personer av kvinnligt kön som inte kan tas i hand, något som genast väcker vår irritation, för att inte säga vrede. Argumenten mot ett sådant beteende i ett land där män och kvinnor – åtminstone formellt – är jämlikar är inte svåra att uppbringa. Speciellt inte som de också kan kryddas med en tillsats av xenofobi.

Att vägra ta någon i hand blir förstås ”fel” i någon mening. Men man kan låta fantasin vandra lite vidare på det här temat. Låt oss för enkelhetens skull tänka att vi har en stereotyp s.k. ”mansgris” som tar en – gärna yngre – kvinnas hand och håller kvar handen precis så länge att det börjar bli opassande samtidigt som han låter blicken  vandra över kvinnokroppen. Jag tror inte att handslaget i det här fallet uppskattas särskilt positivt.

Om nu den här politikern inte vill ta just kvinnor i hand, tror jag att det avgörande är huruvida avståndstagandet är ”toppen av ett isberg” d.v.s. det synliga tecknet på ett djupt kvinnoförakt eller om det bara är att ”så här gör vi”. Oavsett vilket tycker jag att det väldigt osmart att inte anpassa sig som Sten Andersson gjorde (speciellt politiker brukar ju kunna vända svart till vitt i andra situationer). Om inte annat hade en viss pragmatism i det här fallet gjort att han sluppit en massa obehag. Osmart helt enkelt! Men när nu inte pragmatism framstod som ett alternativ var det nog bäst som skedde eftersom de starka övertygelserna blev helt synliga och mannen därför kunde avföras från den grupp politiker som ser mäns och kvinnors likaberättigande som något självklart som är värt att kämpa för.

Fotolänk: Handshake man – women” (CC BY-SA 2.0) by  flazingo_photos 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.