Kategorier
språk

Begripliga symboler för obegripliga skeenden

Det finns inget givet sätt att koppla en viss process i datorn till ett visst vardagsföremål. Om detta skriver Håkan Lindgren i en intressant artikel i GP den 18 augusti.

Long Day by Phil W Shirley, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Phil W Shirley 

Lindgren konstaterar att den nya elektroniska tekniken använder sig av gamla analoga symboler såsom telefonlur, kugghjul, skiftnyckel, brev etc. När vi skall spara något på vår dator, trycker vi på en diskettsymbol trots att knappast någon dator idag kan läsa disketter. Makron i ordbehandlingsprogrammet symboliseras av en bokrulle (!), en teknologi som användes för tusentals år sedan. Varför är det så här?

Han konstaterar att människorkroppen är anpassad för att förstå och interagera med tredimensionella föremål. Mekanik är således begripligt både för handen och ögat. Vi behöver därför en bild av en knapp som förändrar sig på något sätt när vi trycker på den. Vi vet själva vad oroliga vi blir när vi inte ser att det händer något i datorn. Datorns ”betänketid” har ofta symboliserats med en klocka eller ett timglas.

Sen gör Lindgren en intressant historisk tillbakablick och konstaterar att en man vid namn Karl Kraus redan 1917 insåg att tekniken ”inte klarar av att bilda några nya talesätt, utan håller mänsklighetens mentalitet kvar i ett tillstånd där vi inte längre klarar oss utan det gamla.” Denne Kraus var också en intressant mediekritiker som kunde hävda att medias skildring av en händelse har blivit viktigare än själva händelsen, skildringen är den verkliga händelsen.

De gamla symbolerna på våra datorer blir ett sätt (enligt Kraus) att bevara en äldre epoks ornament. Kanske är bokrullarna som symbol för makron i ordbehandlingsprogrammet ett exempel på detta. Men det finns vissa risker med de gamla ornamenten också…

Så länge de uttryck och symboler vi använder tvingar huvudet att föreställa sig vad händerna skall göra kan vi känna ett visst motstånd mot den värsta sortens illdåd. Lindgren hävdar dock att frikopplingen mellan fras och handling blir farlig när man använder föråldrade fraser så som den nationalistiska retoriken under första världskriget där man talade om ”att gripa till svärdet” (alltså något ganska handgripligt) när det i själva verket handlade det om att bekämpa fienden med stridsgas.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.