Jag läser en intervju med Ulf Dageby i Dagens ETC (29/6) apropå Nartionalteaterns rockorkesters kommande turné. Dageby minns 60- och 70-talen:

"Men det var samtidigt en fin tid, inte
minst musikaliskt", menar han.
"Det var fantastiska år med
Jimi Hendrix, Velvet och Lou
Reed, Bowie och allt".

"Vilka tider! Det var unikt. Popmusik
för vuxna. Nu för tiden riktar
sig popmusiken bara till barn,
verkar det som. En kommersiell popfabrik".

Jag vill förstås hålla med Dageby och tro att det faktisk var så – bättre förr alltså.

Men så slår det mig att det kanske är för att jag är så gammal? Jag vet väldigt lite om de artister som tidningarna skriver om idag. Jag tycker inte om hur det låter. Här finns ingen stämsång som hos 60-talets giganter, Beatles, Beach Boys, Simon 'n Garfunkel och många flera.

Här finns heller inte de blytunga rockriffen eller den glödande bluesen som kunde få håret på armarna att resa sig och överväldiga mig med känslor som jag inte trodde jag kunde känna.

Kanske har det något med åldern att göra i alla fall?