Här kommer ytterligare ett gammalt inlägg som jag råkade hitta. Som med ett tidigare gammalt inlägg har jag valt att inte skriva om det, även om jag idag uppfattar stilen som lite ”tillkämpad”. Jag erinrar mig att inlägget skrevs under en tid då jag som lärare var mycket engagerad i det som kallades processkrivning, vilket i mitt fall innebar att även jag som lärare måste skriva för att kunna vara en förebild för eleverna. Jag tror alltjämt på den idén: ska eleverna skriva måste läraren skriva. Såvitt jag minns var det en uppskattad text på den tiden.
För en tid sedan hade vi en stöddig svart hankatt, som bet som fort man klappade den, hemma i vår familj. En dag i maj försvann han under omständigheter som ännu inte är klarlagda. Om försvinnandet var en lättnad eller tragedi råder det delade meningar om.
Efter några månader blev saknaden outhärdlig för familjens dotter och mamma som hade lättare för att känna barnets lidande föll till föga och svarade på en av dessa tidningsannonser om kattungar som skänkes bort till vänliga människor.
En eftermiddag kom de hem med en liten svartvit katthona. Dotterns ansikte lyste i triumf. Äntligen hade hon fått den hett eftertraktade katten. Nu började vårt hem inrättas för hållande av katt. Detta innebar att dörrar stängdes så att man inte kunde röra sig i huset utan att stänga om sig. Inte heller kunde man vädra och släppa in frisk luft. Dörren till vardagsrummet hölls ständigt tillbommad sedan katten vid första besöket hade reducerat skinnsoffans värde med åtskilliga tusenlappar. Ja, till och med toaletterna måste stängas noga och locket lägga på så att inte den nye familjemedlemmen skulle ramla i och drunkna.
Kattens närvaro innebar också en hel del nya dofter i huset. I köket utspisades katten med illaluktande konserverad kattmat och i hallen låg samma mats osmältbara delar i en låda med sand. Skillnaden mellan dofterna var minimal.
Just den här dagen hade vi genomlidit årets lisebergsbesök. Trötta men glada över att denna börda fallit från våra axlar (ny kommentar: måste ha gällt föräldrarna) orkade vi inte laga mat utan köpte varsin pizza i samhällets pizzeria. Pizzorna avnjöts i det väl tillbommade vardagsrummet. Efter maten sjönk vi ner framför TV:n i var sin fåtölj. Sonen i familjen vältrade sig som vanligt i den katthärjade soffan.
Trött av mat och av dagens lidanden på nöjesfältet nickade jag snart till framför TV:n där en film om en underlig mördare som förklädde sig till olika personer utspelades. Då och då hörde jag katten jama och hoppa utanför glasdörren till vardagsrummet.
Efter ett tag fann jag det meningslöst att sova framför TV:n och jag tog de smutsiga tallrikarna och glasen och ålade mig ut genom dörren till köket. I köket överfölls jag ögonblickligen av det sällskapssjuka djuret som genast började kalasa på mina fötter.
Eftersom det hade gått ett tag sedan vi ätit och druckit infann sig ett naturligt behov av att gå på toaletten. I vår familj stänger vi aldrig särskilt noga omkring oss när det bara finns familjemedlemmar i huset. Katten får väl också räknas till dessa.
Inne på toaletten utförde jag mitt ärende. Den lilla kattungen passade på att smita med in genom den dåligt stängda dörren. Hon betraktade storögt det skådespel som utspelades framför hennes ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade. Ett tag såg det ut som om hon skulle hoppa upp. Katter kan ju klättra i praktiskt taget vad som helst. Jag ryste vid blotta tanken. Jag hade ju känt hur det kändes när försökte klättra uppför benet på en.
Plötsligt, just när jag är klar hoppar hon. Katter är ju inte dumma och den här katten tänker korta ner avståndet genom att använda själva porslinsringen på toalettstolen som ett extra trappsteg. Men en liten katt kan ju ännu inte ha så stor erfarenhet av att sätta klorna i porslin. Just i det här hoppet gör hon denna erfarenhet. Framtassarnas klor kan inte gripa i det hårda porslinet utan hon far med full kraft ner i den nyss använda toaletten.
Häpen och utan att riktigt komma mig för att göra något ser jag den levande toalettborsten fara runt i den nyss använda toaletten. På några sekunder har hon lyckats vända och sedan arbetar hon sig på något sätt upp ur toaletten. Hon rusar runt. Det våta står som en sky omkring henne. Vad gör man med en kissig katt?
Utan att närmare tänka på annat än att jag måste får slut på det här stänkandet av sådant som man helst inte vill ha stänkt i sitt kök, griper jag det skrämda djuret under den blöta magen och håller henne under kranen på diskbänken. Jag spolar hela katten som man spolar av en trasa utan att hon protesterar. Tänk om det hade varit vår andra katt!
Efteråt håller jag upp den dyblöta katten framför glasdörren där familjen alltjämt följer mördarens framfart i teverutan. Förskräckta lämnar de mördarens förehavanden åt sitt öde för en stund så att jag kan berätta vad som hänt.
Till slut tar jag kattungen i en handduk och frotterar den. Snart spinner den igen glömsk av det obehagliga äventyret. Jag ler och kliar katten under hakan. Den här gången gick det bra, tänker jag, men vad hade hänt om du hade hoppat lite senare, när jag avslutat toalettbesöket med att spola?