Kategorier
education skola

Pedagogisk frälsning

Här kommer ytterligare en text som jag skrivit för flera decennier sedan. Den är i originalskick men jag har utelämnat ingressen och satt namn inom [hakparentes].

Bakgrunden är att jag var mycket engagerad i att få elever att skriva. Starkt influerad av den tidens fokus på s.k. processkrivning men också av egna akademiska studier och  en sommarkurs vid en folkhögskola ägnade jag mycket kraft och tid åt skrivande med klassen.

En bärande idé i skrivmetodiken var att eleverna skulle våga skriva och tycka att det var roligt, eftersom detta är ett naturligt steg för en vidare utveckling. Följaktligen fick man inte ögonblickligen slå ned på de olika typer av ”fel” som man kunde identifiera utifrån en normalskriftsnorm utan man uppmuntrade istället lusten att berätta något och försökte tillsammans med skribenten att revidera texterna – så gott det gick i efterhand. Detta förfarande innebar naturligtvis en grannlaga balansgång för läraren; det var nödvändigt att bearbeta så att det blev begripligt men man fick inte ha sådana krav att skribenten tappade lusten.

Det är mot denna bakgrund som texten nedan ska läsas. Den är ett brev jag skrev till en förälder – en högutbildad förälder – som menade att eleverna och framförallt det egna barnet inte fick lära sig att skriva korrekt svenska. Uppfylld av självtillit från det positiva arbetet i klassen och med de akademiska studierna att luta mig mot satsade jag på att – som jag då skrev i ingressen till brevet – att ”frälsa en vilsegången själ”.

 

Miss A Writes a Song by mrsdkrebs, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  mrsdkrebs 

Klart är att vi har olika syn på kunskap och inlärning. Den syn som jag representerar är resultatet av ca 20 års arbete med elever i den här åldern Jag vill gärna tro att jag argumenterar utifrån en ganska genomtänkt teori  framvuxen ur lång erfarenhet och en inte försumbar teoretisk grund. Den syn på kunskap som du i ditt samtal häromkvällen och vid flera andra tillfällen har visat, omfattar jag inte längre.

Min utgångspunkt är min egen skrivutveckling. Jag tog studenten 1966 och blev då fullkomligt övertygad om min egen oduglighet som skrivare. Min lärare, den oändligt lärde lektorn, i det fina Läroverket, lyckades ta ur min all tro på den egna förmågan. Under 20 år var jag fullkomligt övertygad om att alla andra var bättre än jag. I början av 80-talet bestämde jag min av någon anledning för att börja läsa svenska vid universitetet. Där konfronterades jag med en ny syn på språket, en betydligt mer fruktbar syn än den jag hade blivit utsatt för under min gymnasietid.

Det blev betydligt mer meningsfullt att betrakta språket utifrån tesen ”bra – dåligt” än utifrån tesen ”rätt – fel”. Min, från gymnasiet , rigida inställning att det skulle finnas ett riktigt språk i motsats till ett felaktigt fick gång på gång svåra smällar. T.o.m. mina gamla käpphästar som lärare ”större än jag” istället för ”större än mig”  och ”jag såg han”, kunde betraktas ur ett vidare perspektiv än tidigare.

Jag insåg att jag tidigare hade betraktat språket ur en snävt formell synvinkel och att detta är något som är typiskt för skolvärlden. Alla mina försök att ”göra svenska” av tidigare elevers uppsatser föreföll aningslösa  sedda ur det nya perspektivet. Jag hade ju innerst inne alltid förstått, att när man ändrar språket blir innehållet ett annat. Formen kan inte skiljas från funktionen.

Inte heller var det ovanligt att man kunde höra i skolan att, Astrid Lindgren hon var visserligen populär, men svenska kunde hon inte skriva. Hon skrev inga riktiga meningar med subjekt och predikat. Tidningarnas svenska skulle man bara inte tala om. Var, utom i skolan, skulle man komma på det absurda uttalandet att Astrid Lindgren inte kan berätta på svenska språket eller att professionella journalister inte vet hur man bäst förmedlar ett budskap i skrift! Naturligtvis är det skolan som skall lära av författarna och journalisterna och inte tvärtom.

Absurda uttalanden av ovannämnda typ grundar sig på föreställningen att språket är en gång för alla givet, att det finns ett rätt och ett fel i språket (rätt och fel gäller egentligen endast stavning). Om det vore så , skulle vi ju fortfarande tala fornsvenska för att nu göra ett nedslag i historien.

Writing through the rain by josemanuelerre, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  josemanuelerre 

Föreställningen om Språket som en gång för alla givet och statiskt  medför också att människor börjar dela upp sig i de som kan och de som inte kan. De som inte kan blir rädda för att inte kunna ”formulera det så bra”, och de som anser sig kunna invaggas i föreställningen att det de gör är bra och formellt riktigt.

Språket handlar naturligtvis inte enbart om vad som är rätt eller fel. Det handlar mer om vad som är effektivt och vad som är ineffektivt. Genom att se på det sättet kan man argumentera mycket effektivare för hur man skall skriva. I vissa språksituationer krävs av skribenten ett visst språk, i andra krävs ett helt annat språk. I en situation krävs att du skriver ett språk som sticker av så lite som möjligt  mot vad som betraktas  som normalt och formellt korrekt. I en annan situation blir ett sådant språk enbart löjligt. Docenten (då detta skrevs) Lars-Gunnar Andersson i Göteborg t.ex. har skrivit om varför interjektionen ”Öh!” kan vara ett mycket effektivt sätt att uttrycka sig i en viss språksituation.

Detta sätt att betrakta språket, anser jag, lämnar på intet sätt den formella aspekten åt sidan. Detta sätt att se innebär tvärtemot en skärpning av kraven på språket.

Man kan aldrig isolera en formell aspekt av språket. Under min gymnasietid hade man intrycket av att det viktigaste med uppsatsskrivandet var att man producerade tillräckligt mycket text åt läraren att attackera med sin rödpenna. Aldrig kan jag påminna mig om att man var intresserad av vad jag hade skrivit. Jo, i ett fall: om man hade missuppfattat ämnet, så att arbetet kunde underkännas.

Att skriva ett formellt riktigt språk blir tämligen ointressant om man inte har något att berätta. Å andra sidan kan man inte berätta något på ett formellt oacceptabelt sätt. Då går meningen förlorad.

Writing in the grass by pedrosimoes7, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  pedrosimoes7 

Modern skrivforskning (Frank Smith t.ex.) har visat att formen och innehållet vid en texts tillblivelse konkurrerar med varandra. Under skapandet av texten måste man därför lämna de formella kraven till förmån för skapandet. Efteråt är det tid att arbeta med de formella aspekterna av en text. Detta är det sätt jag försöker tillämpa i skolan. I modern skrivmetodik, ofta kallad processkrivning, är det att viktigt förhållningssätt. Därför kan grammatik aldrig vara ett verktyg med vilket man skapar texter. Grammatik kan används för att analysera texter i efterhand, och den är oomstridd som hjälpmedel vid inlärning av främmande språk, men den lägger en svår hämsko på skapandet av text.  Jag har svårt att tro att någon blir en bättre skrivare av att veta vilka satsdelar man sprätter ut över sidan när man gör ett utkast till en text. Eller som en elev, vars morfar var en framgångsrik företagsledare, sa till mig en gång: ”jag tror inte min morfar kan nåt om satsdelar, men han är duktig på att skriva ändå.”

I mina elevers skrivande tycker jag mig se stöd för det jag tror på. Vi har i klassen producerat väldiga mängder text och ingen elev säger att han eller hon inte kan skriva. Jag vill gärna tro på att detta är ett resultat av en medveten skrivpedagogik.

När det gäller [ditt barn], så tror jag att det kan bli en konflikt mellan hemmets och skolans sätt att se på undervisning. Det inte bra att elever bibringas uppfattningen att det något fel på det som skolan gör. [Ditt barn] har hittills glatt producerat lång texter med klart och logiskt innehåll men om [eleven], som [eleven] gjorde idag [datum], skall sitta och ta ut satsdelar i varenda mening [eleven] skriver, tror jag att skrivandet blir lidande. Inte heller förefaller det särskilt meningsfullt att i hemmet analysera meddelanden från skolan, vilka elever och andra har skrivit, med avseende på formell språkriktighet.

[Eleven] är medveten och säger att [eleven] ska bli jurist och domare varför [eleven] måste lära sig skriva korrekt. Enligt mitt sätt att se finns det bättre vägare till ett bra skrivande än dem [eleven] har slagit in på.

Med vänlig pedagogisk hälsning
Lars-Erik

(Till brevet bifogas läroböcker, kursplan och lite egenframställt material)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.