Kategorier
ekonomi hem politik samhälle

Samhället i tvättstugan

TVÄTTSTUGA by moonhouse, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  moonhouse 

 

En Carl Rudbeck analyserar i SvD den gemensamma tvätttstugan och kommer fram till att den är en omöjlighet; det går inte att hålla sams med grannar. Tuomo Haapala skriver (Fria Tidningen 25 juni) att ett samhälle vars ideologi inpräntat i oss att se varje människa som en konkurrent om bostad och jobb – ett samhälle där människans värde räknas i förmåga att konsumera – leder till att vi blir varandras fiender.

Han beskriver att det inte alltid varit så. Han ger exempel på hur det tidigare, under 60-70-talen, rådde en mera vänlig och hjälpsam stämning. Samhällen med en optimistisk framtidsvision skapade även optimistiska och hjälpsamma människor. När de nyliberala tankegångarna växte fram under 80-talet, förbyttes samarbete till konkurrens och den vanligaste inställningen blev att vinna istället för att samarbeta. Den vanligaste frågan numera är: ”Vem vann?”, oavsett om det gäller musik, politik eller arbetslivet.

Man kan oroat fråga sig om samhället som helhet vinner något på dettta?

Kategorier
arbetsmarknad education informationsteknologi politik samhälle skola

En bok om skolan

Glad majje med sjuttiotalslook
Glad majje med sjuttiotalslook

 

Jag  sammanställt en bok av de blogginlägg som jag taggat med ”skola”, ”utbildning” och några ytterligare skolrelaterade taggar. Jag kallar boken Skolboken. Här tänkte jag publicera bokens sista avdelning som jag kallat EPILOG.

När jag ser tillbaka på avsnitten i den här boken, känns det onekligen lite negativt och jag får associationer till en bok jag nyligen läst, En man som heter Ove av Fredrik Backman. Ove är en person som vill att det skall vara ordning i tillvaron; regler är till för att följas, tycker Ove. Andra människor är oftast idioter tills de har bevisat motsatsen; värst är maktens män med vita skjortor. De vita skjortorna sitter någonstans bakom en dator och bestämmer och de kan inte bemötas med det som Ove är bra på d.v.s att lösa vardagsproblem. Kanske är skolans lärare i en liknande situation?

I boken har jag varit inne på att det nationella regelverk, som tidigare reglerade det mesta i skolvärlden, var ett skydd för oss som jobbade i verksamheten. Man skulle kunna göra en analogi med fotboll. Spelarna i laget vet vilket regelverk de har att förhålla sig till. Men alla som har sett en match vet ju att det trots – eller kanske snarare tack vare – regelverket finns stort utrymme för spelglädje, kreativitet och fyndiga lösningar i spelet. Ett generellt regelverk medger alltså både möjligheter och friheter. Ingen regel på nationell nivå kan föreskriva exakt vad som skall ske i det enskilda klassrummet. På så vis kan en reglerad verksamhet paradoxalt nog innebära större frihet än en avreglerad där man man riskerar att hamna i händerna på personer vars motiv och kompetens man många gånger har skäl  att ifrågasätta. Idag är regelverket osäkert – kanske obegripligt – för de som befinner sig ute på spelplanen och jag får lustigt nog associationer till min värnpliktstid där obegripliga och oönskade order kunde dimpa ner som en blixt från en klar himmel. Detta fick naturligtvis till följd att man gjorde det man var nödd och tvungen till men utan annan ambition än att slippa obehagliga konsekvenser.Om skolan fungerar som analogierna ovan, har man nog kastat ut barnet med badvattnet och kanske skulle man kunna söka åtminstone en del av förklaringen till sjunkande resultat här.

Jag började mitt första lärarjobb våren 1970 med en egen klass, en åk 6. Som ung lärare tog jag mig an jobbet med entusiasm och intresse. Det var säkert ingen högtstående pedagogik inledningsvis, men jobbet gav utrymme för många olika aktiviteter både i och utanför klassrummet. Så som jag minns det första jobbet nu nästan ett halvsekel senare var det ett fritt och intressant jobb och så var det under ett tjugotal år. När skolan kommunaliserades skulle den bli mer flexibel så att man utnyttjade lärarnas professionalitet på bästa sätt, sa man. Själv var jag oerhört misstänksam mot att  undervisningstid skulle bli något man förhandlade om eftersom den var mitt skydd mot förändringar som man inte kunde överblicka. Här känner jag mig precis som Ove, som jag introducerade inledningsvis, och hans trygghet med regler. Jag tror att det är den här utvecklingen av skolan, som har lett till att den här boken har fått en negativ slagsida. Det är beklagligt att det har blivit så eftersom jobbet som lärare har så många positiva värden som jag tycker har gått förlorade numera.

*

Jag vill emellertid sluta den här boken i positiv anda och därför skall jag avslutningsvis beskriva hur jag har behållit mitt intresse för pedagogik i allmänhet och undervisning i synnerhet alltfrån mina första lärarår fram till den formella pensioneringen. Min e-bok Expansioner handlar om min egen pedagogiska utveckling med speciell inriktning på informationstekniken. Man skulle kunna säga att medan skolan som system krymptes allt mer kände jag själv ett behov att växa. Konsekvensen av detta blev att jag lämnade skolan och sökte mig vidare till universitetet och den pedagogiska forskningen.

Med en akademisk examen och en pedagogisk påbyggnad utöver min lärarexamen blev det aktuellt för mig att arbeta med lärarutbildning. Det var nu min tur att uppträda som ”snäll farbror” som talade om för lärarstudenterna hur de skulle göra när de skulle undervisa om olika innehåll; metodik kallades det. Med stort intresse gick jag in för att visa de blivande lärarna hur man kunde göra när man undervisade om olika innehåll. Dessvärre, kan man kanske säga, blev metodiken utmanövrerad ur högskoleutbildningen när utbildning på vetenskaplig grund med åtföljande egen reflektion ställdes i motsats till en undervisning där ”gamla lärare traderade sina konserverande tips” till de blivande lärarna.

För egen del kom jag in på forskarutbildning i pedagogik samtidigt som jag hade tjänst vid institutionen. Detta innebar att jag kunde ”utnyttja” systemet och gå forskarutbildningens obligatoriska kurser på tider då jag inte hade undervisning. Idag skall man helst klara av en forskarutbildning på fyra år men i mitt fall – med heltidsjobb vid sidan av – tog det betydligt längre tid innan jag kunde avlägga min doktorsexamen. Det var väl i senaste laget för en akademisk forskarkarriär men forskarutbildningen var, som jag ser det, oerhört viktig för min pedagogiska utveckling och mitt fortsatta arbete. Som universitetslektor fick jag – mätt med folkskollärarens måttstock – fantastiska friheter att utvecklas. Jag fick tid att delta i den pedagogiska debatten och själv utveckla kurser inom mitt intresseområde, nätbaserat lärande. Paradoxalt nog känns det som om jag återfick en del av de friheter att engagera mig (fast med råge) som jag hade i början av min lärarkarriär.

På universitetet gör man vad man har kommit överens om och ingen lägger sig i (inte än i alla fall) om jag sitter på mitt tjänsterum eller ligger hemma i sängen och följer med i det som händer inom mitt område – ständigt tillgänglig via mobil eller dator –  när jag inte har undervisning. Här tror jag att skolan har en del att hämta.”

Kategorier
litteratur politik samhälle språk

Ideologifobi

Varför måste jag alltid skriva så långt? Som gammal akademiker med avhandling, rapporter, presentationer och föreläsningsmanus i bagaget tror jag nog att  man är skadad av en rädsla att utelämna något så att man framstår som okunnig. Låt mig försöka en annan strategi idag.

 

Venciendo fobias by Belfyta, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Belfyta 

 

 

I min älskade bastu där jag får de flesta idéerna från diverse läsning träffar jag bl.a. på ordet ideologifobi. Nu skall jag avstå från skriva läsaren på näsan min tolkning av vad detta innebär men jag har ju skrivit om avsaknaden av ideologi tidigare.

Ett annat uttryck som jag träffade på denna kväll är ekologisk förståelse och jag funderar genast på om jag själv har en sådan. Skribenten Kerstin Hamberger (Något är möjligt – ekologi som livsnjutning) uppmanar oss att blunda och visualisera vår ekologiska förståelse. Hur ser vår ekologiska tillvaro ut?

Ytterligare ett uttalande att fundera över är detta: ”samhällsbyggandet startar på fritids”. Ja, det tycker vi kanske kan vara rimligt men vi får oss en riktig käftsmäll av nästa citat: ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Idag går det 20 barn eller fler på varje fritidsledare. Inte konstigt då att skribentens associationer drar vidare till Goldings Flugornas Herre (som är en ruskig skildring av hur de starkare tar sig rättigheter gentemot de svagare).

Slutligen läser jag en anmälan av Svetlana Aleksijevitj bok Tiden Second Hand där man enligt anmälaren (Sara Molander) får en bild av skillnaden i behandling mellan ”äkta sovjetmänniskor” och ”stalinister” respektive övriga vanliga medborgare, kanske sådana som du och jag.

Den boken skall jag definitivt låna och läsa när (om?) biblioteken får lite lösare i koppel av de profithungrande förlagen så att man kan låna den som e-bok.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

Alliansballonger omvalskampanj Göteborg by Folkpartiet_Liberalerna, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Folkpartiet_Liberalerna 

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt  idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten:  Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

HÃ¥kan Juholt Ny partiledare socialdemok by claeskrantz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  claeskrantz 

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar  d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut.  En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver  röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.

Kategorier
education politik samhälle

Vad var det ja’ sa?

Den artikel jag länkat till nedan styrker mig i min uppfattning att det aldrig någonsin bör bedrivas samhälleliga åtaganden med vinstintresse. För mig är det en fullständig anomali att bedriva vård, omsorg eller utbildning i avsikt att skapa vinster åt verksamheternas ägare. JB-koncernen är ett tacksamt exempel för mig i detta avseende. Tidigare har ju skandalerna kring äldreomsorgsföretagen pekat i samma riktning.

Sen är det en helt annan sak ifall privata entreprenörer skulle vilja testa ifall det går att vara effektivare eller på annat sätt utveckla olika verksamheter utan att i första hand drivas av vinstmaximering.

http://allehanda.se/opinion/ledares/1.6149631-privata-vinster-gemensamma-forluster

Kategorier
politik samhälle trafik

Fara bland andra

Inte sällan läser man i dagspressen om problem med trafikanter som far med höga hastigheter genom samhällen. Dessvärre bör, såvitt jag kan bedöma, det samhälle där jag själv bor kunna inta en mindre hedrande topposition i denna liga. Efter att ha kunnat studera trafiken på nära håll alltsedan 1976 tror jag mig veta ganska väl vad jag talar om. Men även om såväl mina observationer som argument utgår från en plats i min närhet, vill jag ändå betrakta detta som ett inlägg med generell giltighet.

History of UK speed enforcement by brizzle born and bred, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  brizzle born and bred 

 

Fartsträckan – visserligen med 30-skyltar – går rak genom samhället. Nyss fick den därtill en välbehövlig asfaltering. Ny asfalt blir emellertid som att ”kommma ur askan i elden” då det driver upp hasigheterna avsevärt hos de förare som ändå inte tänkt respektera 30-skyltarna.

Med den tidigare sönderkörda asfalten kunde det bli nödvändigt att minska hastigheten av flera olika skäl och det är just detta att man blir tvungen att minska hastigheten som är mitt huvudargument här. För att detta skall ske räcker det dessvärre inte att förlita sig på förarnas eget omdöme då detta varierar inom ganska vida gränser, om man väljer att uttrycka sig mer neutralt än vad man normalt gör i privata sammanhang. Privat kan man tillåta sig olika kategoriseringar – oftast mindre smickrande – av de som håller sig med personliga tolkningar av 30-gränsen. Ibland kan nog dessvärre rättsliga påföljder – oförenliga med svensk rättspraxis – anses lämpliga. Men alla sådana tankegångar bör man förstås hålla för sig själv och samtidigt sända en tacksamhetens tanke till att vi har ett objektivt och opersonligt rättssystem.

Den som händelsevis hoppats att risken att åka fast i en fartkontroll har en avskräckande inverkan på fartsyndaren kommer att bli besviken – främst av två skäl: fartkontroller är sällsynta och de sker nästan alltid vid fel tid på dygnet d.v.s vid en tid då de med eget tolkning av ”30” är relativt fåtaliga.

Som jag bedömer möjligheterna att få ner hastigheten återstår enbart möjligheten att det bokstavligen inte går att köra fortare än tillåtet. Här finns det trots allt en rad alternativ där en del är mer tilltalande och andra mindre. Vi börjar lite försiktigt och glider gradvis över till de mer repressiva åtgärderna.

  • Man kan måla väldigt tydligt, gärna måla så att vägen smalnar av. Måla gärna 30 upprepade gånger på vägen.
  • Man bör upprätta övergångsställen på ställen där fotgängare ändå korsar vägen, alltså fler övergångsställen – inte färre som verkar vara trenden.
  • Man kan sätta fartvarnare när man kör in i 30-området från vardera hållet för att påminna de som glömt.
  • Man kan höja upp övergångsställen och markera med färg och skyltar.
  • Man kan bygga chikaner så att det inte går att köra rakt; här finns många utmärkta exempel från olika kommuner.
  • Man kan sätta upp fartkameror (ännu bättre flera) i vardera änden där 30 km/h börjar.
  • Man kan, om inget annat hjälper, bygga vägbulor.

 

One-lane chicane 2 by Richard Drdul, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Richard Drdul 

 

Det finns som synes en rad åtgärder man skulle kunna vidta utan att begränsa själva framkomligheten. Om väghållaren faktiskt menade allvar med 30 km/h och inte slog sig till ro efter att ha ”gjort sin plikt och sänkt till 30”, skulle det väl vara ganska enkelt att få ner hastigheterna utan att vare sig utryckningsfordon eller tillfälliga omledningar av trafiken hindras.

 

Kategorier
politics politik samhälle

Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.

De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?”  eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.

EGOcentric Promo (2010) by PureBlackLove, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  PureBlackLove 

 
Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller?  Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!

Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta,  är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?

Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.

Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.

I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.

Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp.  Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).

Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.

Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.

1842 by Eva the Weaver, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Eva the Weaver 

 
Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.

I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!

Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
politics samhälle

När nya kvastar sopar

Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”

Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.

Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.

Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.

Anna-Karin Hatt möter Thorbjörn Fälld by Anna-Karin Hatt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Anna-Karin Hatt 

I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.

Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.

Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.

White Witch by Watt_Dabney, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Watt_Dabney 

Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.

Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.

Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.

Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.

Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”!  Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?

Vestigia terrent by Arenamontanus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Arenamontanus 

”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Kategorier
samhälle

Den tid som flytt

Även om jag inte tillför något i sak måste jag reflektera några minuter över en liten krönika av Elin Grelsson Almestad i GP den 5 november.

Det börjar med att hon under en eftermiddag liksom i förbifarten slinker in på en visning av den film om Palme som för närvarande visas. När filmen är slut, övermannas Grelsson av känslor och hon inser att det är en sorg över att inte ha upplevt den tid som visats i filmen.

Olof Palme by strangnet, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  strangnet 

Hon inser att det kanske är romantiserade föreställningar men den tid hon har sett i filmen vara en tid av visioner, uppbyggande och kollektiva manifestationer.

Hon sörjer, skriver hon, över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen istället för att lägga över allt på individen, ett samhälle där visioner  var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Hon slutar med samma fråga som en ung man i den film hon just sett: ”Vad fan är det för samhälle vi anpassar oss till?”

Jag själv borde kanske kunna ge svar på det hon skriver om eftersom jag faktiskt har växt upp just i den tid hon saknar. Nu är det kanske inte samma sak att faktiskt ha varit med om något som att att romantiska föreställningar om något man inte har upplevt men nog känner jag igen mig.

Själv var jag aldrig någon öppet politisk aktivist och deltog aldrig i några manifestationer. Däremot sympatiserade jag med vietnamrörelsen som protesterade mot USAs krig mot det lilla landet långt borta i Asien.  Jag tror till och med att Maos Kina omgavs med ett visst romantiskt skimmer; den ”lilla röda” hade vi förstås även om jag inte läste det som stod där.

Att inte engagera sig öppet var en nagel i ögat på de som var övertygade om hur världen bäst borde organiseras. Omdömena om de som inte gick med i demonstrationstågen sammanfattades kanske bäst av uttrycket: ”De som inte är med oss är mot oss!”  De s.k. ”R-arna” betraktade oss med stort förakt. Själv var jag ju uppväxt i en riktig arbetarfamilj och därför visste jag ju att ”arbetarna” som man så generöst uttalade sig om, nog inte tänkte som de övertygade demonstranterna. För dem som faktiskt tillhörde arbetarklassen genom sin börd och sitt arbete var revolutionen nog en ganska främmande företeelse. Istället var det den av retorikerna så föraktade ”reformismen” d.v.s. socialdemokratin som erbjöd hopp om framtiden.

Från min egen bakgrund med fackföreningsmöten i hemmet, visste jag ju att det var Per Albin, Sträng, Erlander och Palme som var de verkliga hjältarna; knappast Lenin och ordförande Mao.

När jag själv tänker tillbaka på den som Grelsson saknar, minns jag hur vi nog var inte så lite stolta över att vara svenskar. Naivt eller inte hade vi (i alla fall jag) en bild av att Sverige var något ganska unikt i världen, ett land som stod upp för rättvisa och som tog de stora i örat. När Palme stod upp och utmanade den stora demokratin i väster så att de diplomatiska förbindelserna blev lite kyligare eller när ”diktaturens kreatur” fick smaka Palmes engagemang och bländande retorik, då var jag mäkta stolt.

Olof Palme funeral by Joakim.Westerlund, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Joakim.Westerlund 

Nog känner jag lite som Grelsson idag att det är något som Sverige har varit men inte längre är. Idag är vi bara en i mängden av små kapitalistiska stater som är upptagna av tillväxt och  jagar materiella fördelar på samma sätt som alla andra. Även om Borg säger att vi sticker ut för att vi har god ekonomi, så är det ett annat slags jämförelse än att stå upp för demokrati och föra kamp mot de mäktiga även om det kostar. Nej, vi är nog inte längre någon röst i världen. Kanske var det något vi inbillade oss men tankens makt är som bekant inte att förakta.

Det har ofta slagit mig att det kanske är Norge med dess karismatiske ledare som har övertagit rollen av det nordiska världssamvetet. Kan det vara så?

 

p.s. Oerhört pinsamt att jag råkade trycka ”gilla” på mitt eget inlägg. Enda ursäkten är att det skett av okunnighet om gränssnittet och inte av självupptagenhet. Allt annat brukar ju gå att göra om men här har jag inte lyckats hitta något sätt att ta bort det retfulla.  Ursäkta!

 
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License