Strövtåg

Jag läser den slående ingressen till en artikel i Fria Tidningen:

”Om de första stegen på privatiseringens väg togs i god tro tas fortsatta steg med berått mod av en regering som är förblindad av sin marknadsliberala dogmatism.”

  by  dutytodo 

Kanske var det så att man hade en förhoppning om ökad effektivitet och serviceinriktning ungefär på samma sätt som de flesta ICA-handlare är både förbindliga och serviceinriktade. Skillnaden är förstås att ICA-handlaren måste arbeta ihop sina pengar själv medan de som vill starta skola eller vill bedriva omsorgsverksamhet åt samh ället är en sorts bidragstagare som försöker maximera marginalen mellan det samhälleliga bidraget och de egna utgifterna för att därigenom maximera vinsten, en vinst som då och då kan trollas bort genom skattetekniska manipulationer.

Någon läste för mig ur en dagstidning om att lärarstudenter idag inte tycker att deras utbildning är relevant; det betyder kanske att de inte tycker att de får lära sig det de behöver?  Jag gick själv en lärarutbildning en gång i ”forntiden”, på medeltiden, som jag brukar säga när jag talar med yngre människor. Varje gång när jag tänker tillbaka på den utbildningen, tycker jag alltid att den var oerhört relevant och anpassad för det jag senare skulle göra i en lärarroll.

Eftersom man ju var förhållandevis ung på den tiden, på medeltiden, uppfattade man de som undervisade oss som i de flesta fall ärevärdiga och kunniga. Jag minns att jag nog tyckte att detta att undervisa studenter var något som jag skulle kunna tänka mig i en framtid och jag sa till mina studiekamrater att ”metodiklektor” det skall jag bli. Jag har faktiskt också under några kortare perioder i mitt yrkesverksamma liv varit detta, även om det då inte benämndes på samma sätt.

Så var det detta med relevansen. När jag beskriver min utbildning så här ”hundra år” senare, minns jag den alltid så här: Vår undervisning karakteriserades av att det var ”snälla tanter och farbröder” som noga och detaljrikt talade om för oss hur man skulle göra när man undervisade om det ena eller det andra i skolan. Detta gjorde att vi fick med oss väldigt tydliga ”manualer” för hur man genomförde en språklektion, en musiklektion, en idrottslektion, en matematiklektion eller en svensklektion (ja, det var en utbildning till folkskollärare). När vi sedan stod i klassrummet och skulle ”överleva” lektionen som orutinerade lärare, hade vi en mycket tydlig struktur att falla tillbaka på.

Senare, har jag förstått, har denna procedurkunskap fått stå tillbaka för ett mer reflekterande och akademiskt förhållningssätt. Frågan är väl om man ”kastat ut barnet med badvattnet”.  Reflektion över det man gör är förstås nödvändig men reflektion och genomtänkt handlande har en obehaglig egenhet att minska i stressfyllda situationer där man är tvungen att handla, oftast snabbt.

Kanske är det ingen slump att t.ex. piloter och stridsflygare använder checklistor och övar in rutiner att använda i kritiska situationer. Utan dessa är risken för ”tunnelseende” och dåliga beslut överhängande.

Jag läser en liten krönika i dagens GP av Malin Lindroth där hon reflekterar över vår irritation när vi inte får svar direkt. Hon tar ett exempel där hon skickat ett sms till en bekant och får  vänta på  svar lite längre än hon väntat sig. Jag tycker mig känna igen detta; man kan nästan bli lite förnärmad om man får vänta längre än beräknat. ”Varför svarar inte människan?”

Vi blir allt mindre tålmodiga verkar det. Idag kan jag också känna detta när jag använder ”stenåldersteknologin” epost. Genom att allt fler människor har sin epost kopplad via sin mobil har eposten på något vis kommit att närma sig sms och andra ”instant messagingtjänster”. Ett ”gammaldags” mail ger sig till känna i min ficka lika lätt som ett sms. Dessutom är det i princip gratis även om jag skickar bilder eller andra media.

Emellertid är det inte alla som svarar på direkten; mailen har ju alltjämt den fördelen att man kan välja att inte svara då man ju inte kan förutsättas bära med den i fickan. Ett sms känns lite svårare att negligera dock då i princip alla telefoner kan sända och ta emot sådana samtidigt som de ofta aviseras på något sätt.

Krönikan som jag inledde med avslutas med påståendet att det är allt fler som ropar i etern och att den därför är tjock av obesvarade meddelanden som via de sociala nätverken skickas ut till den som orkar svara. Trenden är att det är fler som ropar än som svarar.

Läser en härligt ironisk krönika av Gönczi i Fria tidningen där han skriver att olyckan i Tjernobyl endast ledde tilll tillfälliga insikter. Undanflykterna baseras på att ”vi är inte som de i Sovjet”. Inte heller var vi som amerikanarna i Harrisburg. Nej, säger Gönczi, vi är säkert inte som japanerna i Fukshima heller; vi är helt enkelt överlägsna dessa olika folk.

Ja, om detta skulle vara sant borde det ju visa sig på andra områden också, på idrottsplanen eller i bilindustrin för att ta några exempel. Jag erinrar mig onekligen Tage Danielssons obetalbara  sketch om Harrisburg. ”Sannolikheten att något skall hända är så låg att det som hänt nästan inte har hänt”.