Kategorier
informationsteknologi

10 New Ways Twitter Is Changing The College Lecture | Edudemic

http://edudemic.com/2012/07/twitter-college-lecture/

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Dårarnas marknad

Kanske är det så att den så  kallade ”marknaden” har den egenheten att den lockar fram de värsta egenskaperna hos människor och verksamheter. Låt mig ge tre exempel som jag nyligen stött på.

En av mina flitigaste twitterspanare hänvisade häromdagen till ett australiskt läkemedelsföretag som stämt en medicinsk expert för förtal eftersom experten hade ifrågasatt på påståendet att pillren kunde reducera skadeverkningarna av skräpmat. Genom att ta vissa doseringar av pillren kunde man utan problem äta hamburgare eller annat som angavs. Det är lätt att se att man här ”slår två flugor i en smäll”; folk kan äta  sin älskade skräpmat och företaget kan sälja sina piller.

untitled by procsilas, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  procsilas 

Ett annat, näst intill otroligt, exempel handlar om en amerikansk lag som förbjuder hemmaodling och försäljning av egenodlad mat. Den som transporterar det som inte uppfyller lagens krav betraktas som smugglare. Antagligen gynnar detta de stora företagen och deras genmanipulerade produkter. Lite bakvänt vekar väl detta vara i ett land där myten om att var och en skall vara ”sin egen lyckas smed” alltjämt hålls levande.

I det tredje exemplet återvänder vi så till farmakologins  värld. I Sverige har Marknaden numera även erövrat apoteksbranschen. Under stridsropen ”ökad tillgänglighet” och ”endast länder som Nordkorea har monopol” har pillerförsäljning blivit ett geschäft som alla andra. Det är säkert bra om människor kan få sin receptförskrivna medicin vid flera platser och på andra tider än vad som tidigare var möjligt men marknaden kan naturligtvis inte leva på att lämna ut receptförskriven medicin till de som behöver den. Här måste till mer försäljning! Här måste behov av olika preparat skapas. I brevlådan har det börjat dyka upp färggranna broschyrer med säsongens medikamenter såsom medel mot solbränna, myggor och annat. Naturligtvis måste det tidigare Apoteket lägga resurser på att hänga med.

Vid årets Vansbrosimningar kunde man se hur Apoteket gett sig in i marknadssvängen. Med en jättelik trailer, värdig ett mindre rockband, var Apoteket ”on tour” i landet för att ”informera” och bjuda ut sina varor. Jag gick aldrig in i trailern men utifrån kunde man skymta en hel butik med välfyllda hyllor. ”Den som sig i leken ger (eller med lagstiftning tvingas) får leken tåla.”

Kanske hade det varit möjligt att köpa några piller i apotekstrailern mot  den skräpmat jag intog vid målområdet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
friluftsliv fritid

Fiskafänge

Jag har alltid trott att det handlar om tur huruvida man får någon fisk eller inte. Man kan nog ha de finaste redskapen och ändå bli utan fångst. Slumpen är emellertid ganska rättvis då den behandlar fiskare med urmodig utrustning på samma sätt dvs ibland blir man utan men man kan också få fångst med urmodiga grejer. Jag skall berätta en historia om det senare alternativet.

Vi hälsade på en gammal släkting i Finland som har en stuga vid ett fiskevatten. Maken gick bort för mer än 30 år sedan och därefter har ingen använt hans fiskeredskap.

image

Vi grävde emellertid fram de gamla grejerna ur ett kallförråd, borstade bort den värsta spindelväven och försökte få linan att löpa ut. Efter lite trixande fram och tillbaka verkade linan löpa och veven gå runt på den gamla ABU-matiken.

I vilken kondition var linan? Svaret på den frågan är förstås helt avgörande för huruvida det går att fiska överhuvudtaget.

För att testa linans hållfasthet band jag fast den i bilens dragkrok och gick baklänges så långt jag bedömde att den behövde löpa ut vid ett eventuellt fiskafänge. Därefter låste jag rullen och drog så hårt som jag bedömde att det kunde bli nödvändigt om någon fisk skulle förirra sig till mitt drag.

Dragen hade förstås oxiderat efter att ha varit i det bräckta vattnet och efter att ha legat i förrådet under de trettio åren. Med lite fin sand och vatten blev de emellertid åter hyfsat glänsande.

När alla dessa förberedelser var avklarade var de så dags för kvällens fiske.

image

Vinden mojnade och solen värmde skönt på kvällen. Hustrun rodde (inte för att jag var lat utan snarare för att fiskegrejena krävde lite ”personlig handpåläggning”).

Vi gled sakta fram på den trånga vattenvägen där bladvassen stod tät och minst 2 meter hög. Här måste det nappa! Det borde vara näst intill omöjligt att undvika fångst här.

image

Vid ett ställe som liknade ett sund var det dags. Något hade fastnat på (de rostiga) krokarna. I början är det inte så lätt att känna vad slags fisk som fastnat när man inte fiskar regelbundet.

När den kom närmare kunde man emellertid börja utesluta allt utom gädda. Ännu hade den inte visat sig och jag tänkte att jag måste åtminstone få se vad som finns på kroken innan den sliter sig eller innan linan går av.

När den kom närmare gjorde den de typiska rusningarna och jag fick följa med så gott det gick med den opålitliga slirbromsen. Plötsligt kom den upp till ytan och jag fick se den svarta ryggen. Den var större än vad jag kunnat hoppas! Så dök den ner i djupet igen.

Nu kan man göra en sådan här fiskarhistoria hur lång som helst men jag skall inte uppehålla mig längre vid mina hjältebedrifter. När gäddan vid ett tillfälle kom upp till ytan, håvade hustrun resolut in den i båten och vi avgick med segern den här gången.

Gäddan blev emellertid lite ”störd” av att ligga i båten och eftersom vi inte hade räknat med något annat än småabborrar hade vi inget tillhygge att lugna den med. Hustrun drog då upp sin Victorinox med bladspärr och med den utförde jag snabbt ett oblodigt precisionsdåd vars detaljer jag utelämnar här. Gäddan kom emellertid på andra tankar eller mer troligt är väl att dess tankar helt uteblev för den släppte sitt bett om håven och draget kunde plockas ut.

Väl hemma igen kom en hederlig gammal betsman till användning och gäddan visade sig väga strax under tre kilo.

image

För att sluta historien där jag började så gjorde de gamla fiskegrejerna god tjänst och vi sände en tanke till dess förre ägare som varit en flitig fiskare.

Kategorier
e-reader fritid informationsteknologi kultur litteratur teknik

Läsa på platta

Efter det att jag skaffat mig en läsplatta har det blivit allt intressantare att undersöka vad man kan ladda hem fritt från nätet för läsning utöver de bibliotekslån man kan göra. Givetvis kan man också köpa eböcker och ladda ner direkt till sin läsplatta. Emellertid känns det inte direkt lockande att köpa böcker till sin läsplatta om de inte är markant billigare än en tryckt bok. Här tror jag förlagen har en hel del attt lära av ”appmarknaden” som bygger på volym istället för höga priser. Att betala runt tio kronor för en app känns inte så riskfyllt. Är den inte bra har man ändå inte gjort någon större förlust. Tänk om man kunde ladda ner eböcker för ca 10-20 kronor! Vilken fart försäljningen skulle ta (antar jag)!

iRiver Story eBook Reader Review by Andrew Mason, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Andrew Mason 

Som tur är finns det en massa intressanta saker man kan hämta hem alldeles fritt. På Gutenberg kan man hämta hem ett otal klassiker. På den svenska Litteraturbanken kan man också fritt hämta hem många svenska författares verk som t.ex. Strindberg, Söderberg och naturligtvis många fler.

William Shakespeare (1564–1616) by Books18, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Books18 

I fackföreningstidningen Lärarnas tidning hittade jag lite intressant information om författare på nätet och några länkar som jag ännu inte har hunnit pröva. Man kan t.ex. hämta hem Shakespeares samlade verk.. Författaren Mats Wahl lär läsa för osss på www.storyland.se och Aino Trosell bjuder helt gratis (enligt tidningen) på noveller på www.ainotrosell.se. På Karin Boyesällskapet, www.karinboye.se finns dikter av Karin Boye.

Ett litet intressant projekt som jag själv har letat upp är Bibeln. Jag insåg att jag faktiskt aldrig läst något annat ur Bibeln än det jag presenterats för i skolan. På en läsplatta kan man faktiskt hämta hem Biblens böcker och läsa i olika miljöer utan att väcka någon speciell uppmärksamhet för bokvalet, för det är väl alltjämt så att om man sitter på tåg eller andra offentliga miljöer och läser Bibeln så skapar man en del föreställningar hos andra människor. På www.bibeln.se kan man hämta hem de olika böckerna från Bibel 2000 och läsa dessa på sin läsplatta.

Open Bible by revger, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  revger 

Hittills har jag tagit mig igenom Moseböckerna till och med Samuels bok. Att läsa böckerna i sin helhet skiljer sig faktiskt väldigt mycket från ”moses i vassen” eller ”dansen kring guldkalven” och de berättelser man presenterades för i skolan. Framförallt är de mycket brutalare men där finns också en hel del långrandiga uppräkningar som känns som transportsträckor.

Med våra referensramar känns också Herrens agerande med sitt utvalda folk lite bisarrt. Det är inte mycket israeliterna gör rätt där de drar fram i öknen och som jag tänker måste de ständigt vara rädda för att göra något som misshagar Herren utan att de egentligen förstår detta från början. Konsekvenserna blir oftast ödesdigra för Herren befaller ganska ofta att ”då skall han dö”, inte sällan genom att man kastar sten på den utpekade missdådaren och ibland även på ”hela hans släkt”.

Utifrån vara referensramar känns det också som om Herren skulle vara betjänt av att ta en debatt med några riktigt hårdföra femininister. Möjligen skulle han också finna ett visst intresse av att besöka en svensk campingplats i semestertider då han verkar vara väldigt förtjust i lukten av bränt kött. ”Det är en lukt som gör Herren nöjd”.

Att de semesterfirande skulle ha tanken på att de sysslar med ”brännoffer” vid sina grillar förefaller däremot mindre sannolikt.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi fritid informationsteknologi kapitalism media politik samhälle sport

Valfri television

Att plocka bort reklamen i kommmersiell tv skulle vara jämförbart med att ICA plockade bort kassorna och lät folk ta maten gratis!

Detta slående påstående läste jag i en liten insändare i GP endera dagen som svar på att att någon tittare reagerat surt på de ständiga reklamavbrotten i någon kommersiell kanal; jag tror att det var i tv4:s bevakning av Europamästerskapen i fotboll helt nyligen. Den ursprunglige insändaren hade klagat på att utav den 15 minuter långa fotbollspausen användes visst ungefär 2,5 minuter till diskussion och analys av den halvlek som just hade spelats medan resterande tid användes till reklam.

Place Commercial Here by andrewneher, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  andrewneher 

Nu hör ju dessbättre fotboll till de mera uthärdliga tv-sporterna då man inte ständigt bryter av med reklam som man har gjorde i ishockey helt nyligen, ja, t.o.m. spelarna på isen får anpassa sig efter reklamen numera. Man tycker onlekligen lite synd om studiofolket som kanske är både intresserade och kunniga men inte får komma till tals därför att vi förväntas ta del av olika budskap om att köpa än det ena än det andra.

Vi som (i görligaste mån) undviker kommersiell tv och väljer ”fri tv” som Sveriges Television har valt att kalla sin verksamhet, vi vet ju sedan länge att målet med den kommersiella tv:n är att sälja ”tittarögon” d.v.s. programmen är enbart där som en sorts lockbete för att vi överhuvudtaget skall placera oss framför skärmen så att vi kan exponeras för de olika köpbudskapen. Men med vetskap om att det är på det viset kan vi ju utnyttja den omhuldade valfriheten och välja ”fri television” eller låta bli att titta  helt och hållet.

Den kommersiella tv:n lanserades under lockropet ”valfrihet” av de som var förespråkare för konkurrens och profit. Om jag inte minns fel, var det också någon högt uppsatt politiker som triumferande utropade parabolerna på väggar och tak som ”frihetssymboler”. Idag kan man kanske undra vari denna frihet består. Fast det är klart att vi har fått frihet att välja mellan olika amerikanska massproducerade tv-serier.

Det är naturligtvis så att något måste betala den kommersiella verksamheten; det är likadant med Facebook eller Google och det är vår aktivitet de kommersiella aktörerna lever på. Det är alltså inte vi som är Facebooks kunder; det är våra intressen och sociala aktiviteter man säljer (ifall vi alls är på FB förstås).

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
kultur litteratur språk teknik

Skriv!

Jag läser några reportage i magasinet Skriva (januari/februari, 2012) dels om Jan Guillo och dels om ett antal författare som ger sina tips om skrivande.

Reportaget om Guillo innehåller väl egentligen bara sådant man redan visste, nämligen att skrivande är ett hårt arbete och att s.k. inspiration bara är en inbillning eller en förevändning för att slippa skriva. I reportaget får vi vidare veta att Guillo har stränga rutiner för sitt skrivande vilka han inte avviker från. Varje dag skall det produceras en viss mängd text. En intressant upplysning är också att han alltid slutar skriva i något som inte är avslutat så att han liksom bygger upp en spänning att fortsätta. Jag tycker mig känna igen detta lite avlägset.

2008-01-26 (Editing a paper) - 31 by Nic
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Nic’s events 

Att Guillo också skriver på en gammal tysk mekanisk skrivmaskin till vilken han förvarar ett otal färgband i frysen tror jag att jag kände till från tidigare. Likaså att han gärna tar sig ett glas vin men att det aldrig får bli i sådana mängder att fingrarna får problem att hitta tangenterna på skrivmaskinen. Han retar säkert också någon med sitt uttalande om att det var pinsamt att Tranströmer fick Nobelpriset, inte för att Trnaströmer inte förtjänar det utan för att det är bisarrt att ett litet land som Sverige skulle hysa så proportionellt många stora litteraturbegåvningar och få förhållandevis så många Nobelpris.

Vad jag i högre grad uppfattade som värdefullt var hur ett antal andra författare gav råd om skrivande. Här skall relatera några goda råd från Stewe Claeson. Först säger Claeson att det inte går att skriva om man inte vet vad man vill säga. Att man sen blir bättre på att skriva genom att läsa mycket och eftertänksamt låter ganska logiskt, men då skall man tänka på att det finns de som tror att man inte skall läsa vad andra skriver för att inte bli påverkad. På sådana uttalande replikerar Claeson: ”Det märks att du inte läser, för det är oläsligt det du skriver!” Claeson menar att det är nödvändigt att försöka göra som andra oavsett om det gäller musik, måleri eller skrivande. Tids nog hittar man sin egen ton. Kanske är det som jag brukar säga själv: ”Imitation är inlärningens moder” som en travesti på det gamla uttrycket om repetition som inlärningens moder.

Det som gör en text dålig, säger Claeson, är att den inte är känd för författaren själv, att det bara är en sorts manér. En bra text träffar ögonblickligen rätt och där går det inte att flytta om något för att det skall låta bättre eller se finare ut. I vissa böcker, menar han, skullle man kunna ta bort halva sidor utan att det händer något med texten. Claeson fastslår att det är ett ”otroligt babblande” hos många uppburna författare.

Att läsa sina texter högt är ett bra sätt, enligt Claeson. Man upptäcker ögonblickligen om man är ”ute och cyklar”. Man känner direkt om man kan stå för det man skriver, menar han.

Att rensa i sina texter är en dygd, enligt Claeson. Kanske är det så att vi verkligen kommer igång med att producera text och att vi skriver i timmar bara för att det går så lätt. När man sedan återvänder till all denna text nästa dag, känns det som om man ville gå under jorden eller byta identitet därför att det är så ”jävla dåligt”. Emellertid har jag i denna stora textmassa faktiskt skrivit något av värde; det gäller att rensa fram det (känns nästan som att rensa i grönsakslandet!).

Claeson menar att vi skulle ha mycket färre romaner ute om författarna lärde sig att rensa. Det har blivit mycket värre sedan vi började skriva på dator, säger han. Förr var man tvungen att skriva om (och det är just vad Guillo gör, berättar han i reportaget ovan) och då blev texterna kortare och kortare men det blev bättre därför att man tätade till texten istället för att bara flytta om som vi gör idag med datorn. Claeson slår fast att alla texter är bortåt 40% större än vad de borde vara. Nu har vi datorn, som ju är ett fantastiskt hjälpmedel, och då måste man låta texterna ligga till sig (kanske jag borde göra med denna). När man sedan går tillbaka, menar Claeson, finns det faktiskt något som är värdefullt men det kan vara det sista man skrev och då gäller det att ”spola de första elva sidorna.”

Slutligen får vi tipset att stryka ”transportsträckorna”. Om en författare vill skriva om hur det är i ett annat land, säger Claeson, behöver vi inte beskriva hur han köper biljetter och åker dit. Om författaren i stället skriver ”När jag klev ut i Tunis…” fattar vi ju ändå att han har åkt dit. Skit i hela den ”töntiga skiten” och börja med det som är intressant!

manuscript by El Chupacabrito, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  El Chupacabrito 

Claeson avslutar med att säga att han är hjärtligt trött på uttalandet att man skall ”slå ihjäl sina älsklingar” (kill your darlings) eftersom det har blivit en klyscha; det handlar istället om att om man verkligen har skrivit något som inte bara håller utan dessutom är vackert formulerat och sant, då skall man börja där och strunta i resten.

Om jag nu tar ett steg tillbaka och funderar på det jag har skrivit, inser jag att det finns mycket visdom i det som Claeson lär oss. Naturligtvis borde jag följt hans råd och strukit den inledande delen om Guillo. Inte för att den är direkt ointressant men jag borde ju rensat. Skall försöka lära mig detta.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
samhälle skola språk utbildning

Engelska på köpet

Jag läste i någon tidning – det har dessutom varit i tv – om att svenska skolelever vara bäst i Europa på engelska. Det var ju glädjande men det var mindre tillfredsställande att det enbart gällde engelska. I spanska var visst resultatet ganska mediokert jämfört med de andra.

Students learning Spanish in Alicante by Zador Spanish schools Spain, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Zador Spanish schools Spain 

Tidningsskribenten drar slutsatsen att det beror på att vi har så mycket engelska i vår omgivning och det kan säkert stämma för om man tittar på på tv-tablåerna för de kommersiella kanalerna så domineras dessa nästan totalt av amerikanska serier. Svenska ungdomar, i den mån de tittar, kommer därför fullständigt att badas i det engelska språket eller snarare det amerikanska språket som ju skiljer sig en del från den brittiska engelskan. I de kommersiella kanalerna är ju också den amerikanska kulturimperialismen i det närmaste total. Program från europeiska länder, brittiska undantagna, är mycket sällsynta.

Det är naturligtvis bra att svenskar i allmänhet och ungdomar i synnerhet blir bra på ett främmande språk som kan fungera som ett lingua franca varhelst man kommer i världen men den slutsats som tidningsskribenten drar är att de goda kunskaperna i engelska inte beror på skolans undervisning utan just på ett mera informellt lärande i vardagen. Och det är förstås mindre smickrande än om man kunnat hävda att den svenska språkundervisningen hade varit av så hög kvalitet att svenska ungdomar av det skälet blir bättre eller åtminstone lika bra som de flesta andra europeiska ungdomar.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Parasitära relationer

Om man vill försöka förstå hur olika samhälleliga tjänster kunnat kommersialiseras i vårt land, det som jag i ett tidigare inlägg benämnde ”Leka affär”, får man mycket användbara verktyg i en artikel av professor Dennis Beach (”Den nyliberala utbildningsförändringen, dess drag och konsekvenser”, Forskning om undervisning och lärande, nr 8, juni 2012) där han analyserar omvandlingen av socialt nyttiga tjänster till ekonomisk produktion.

Capitalism by Juliano Mattos, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Juliano Mattos 

De utarmnings– och kommersialiseringsprocesser som sker inom de offentliga systemen i Sverige innebär ur ett visst perspektiv att socialt användbart arbete har förändrats till ett ekonomiskt produktivt arbete med privata vinstintressen. Genom att vinsterna blir privata berövas välfärdssamhället ekonomiska tillgångar som kunnat föras tillbaka till systemet till dem som utför eller är i behov av tjänsterna. Härigenom skapas en sorts parasitiskt förhållande där olika vinstdrivande verksamheter får sina bidrag från samhället medan vinsterna inte återförs till samhället.

Detta innebär en massiv förflyttning av samhällets kapital och andra tillgångar till kommersiella relationer som innefattar  köpande och säljande av arbetskraft för att skapa privata mervärden.

Det är väl detta som så träffande kallades ”leka affär” i ett annat inlägg och som med en allvarligare underton beskrevs som en statskupp där förändringarna inte skett genom att någon tagit makten utan att den getts bort av politiker som antingen inte begripit (t.ex. socialdemokratin)  eller med berått mod (t.ex. moderaterna)  verkat för denna marknadskapitalismens hegemoni.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola teknik utbildning

Teknik och förändring

Utan att på något sätt vara teknikdeterminist skall jag ge ett exempel på hur teknik och vårt sätt att utföra olika aktiviteter samspelar och gradvis (kanske också språngvis) leder till förändringar.

Alldeles uppenbart är detta förstås när det gäller skrivande d.v.s. ”produktion av text”. Just nu sitter jag med båda händerna på ett tangentbord och ser fascinerat (!) hur mina tankar materialiseras på en skärm; kanske är materialiseras fel ord eftersom det som jag uppfattar som bokstäver är det mönster av ljussignaler som mina tangenttryckningar förvandlas till på datorskärmen och som jag sedan uppfattar som bokstäver och text. Mera materiellt var det förstås i skolan när man skrev på papper med ett stift som man då och då doppade i bläck.

Keyboard by Shane Pope, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Shane Pope 

Att skriva på datorn där ens ansträngningar förvandlas tilll ”mönster av ljus” verkar inte vara riktigt samma sak som att ”skriva för hand”. En del författare har valt ett mellanläge och skriver på gamla mekaniska skrivmaskiner där typerna slår mot ett infärgat band och gör bokstavsavtryck på ett papper. Andra lär t.o.m. hålla fast vid att skriva med penna och papper därför att de finner omistliga kvaliteter i detta.

Keyboard by Quinn deEskimo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Quinn deEskimo 

Själv har jag sedan länge och utan saknad övergivit handskrivandet till förmån för tangentbordet och jag många gånger tacksamt tänkt på den tid då vi under lekfulla former, föräldrar och barn, tränade tangentbordsskrivning med ett, med nutida mått mätt, säkert mycket primitivt men ack så funktionellt datorprogram med namnet ”Tangent”.

Under lekfulla och ibland tävlingsliknande former lärde sig varje finger gradvis att hitta ”sina” tangenter på tangentbordet, så småningom också utan att man tittade på tangenterna. Med tiden ökade hastigheten så pass mycket att tidsspannet mellan de tankar och  idéer man ville beskriva och det som faktiskt tog form på skärmen blev allt kortare, vilket resulterade i en sorts loop där det man läste på skärmen inspirerade till nya idéer.

För den som skriver ”åt andra” och med det menar jag att man skriver utan direkt personligt engagemang d.v.s. avskrvining eller renskrivning i en sorts sekreterarroll är förstås en högt utvecklad tangentbordsfärdighet en verklig tillgång. Jag minns hur en skolgrabb en gång fascinerat berättade om sekreterarna på ”pappas jobb”. Förundrad hade han beskådat hur några sekreterare renskrev texter samtidigt som de faktiskt pratade med varandra om något helt annat än de aktuella texterna.

Kanske har detta vissa likheter med den berömda nidbilden av professorn som föreläser från sina gamla och välanvända anteckningar för sina ivrigt antecknande studenter. Det går ett rykte om anteckningarna från professorns papper tar vägen via talet direkt till studenternas pennor och slutligen till deras anteckningar utan att det kognitiva innehållet passerat någondera partens hjärnor.

Prefacio Bible in Spain en el Papyre by jmerelo, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  jmerelo 

Nu blev det dessvärre så som jag beskrev ovan att det jag skrev förledde mig att skriva något helt annat än det jag ursprungligen hade avsett; kanske är detta ett exempel på ”Strövtåg”. Jag hade ursprungligen tänkt att skriva något om Bibeln i en informationsteknologisk tidsålder. Inlägget kommmer nog så småningom.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Den självreglerande marknaden

Egentligen förstår jag mig inte på samhällsekonomi. Detta hade väl inte varit något större problem ifall jag kunnat vara säker på att våra politiker kunnat begripa detta åt mig. Dessvärre verkar även åtskilliga bland dessa vara förledda och förförda av vårt nya prästerskap, ekonomerna. Som bekant sysslar prästerskapet med trosfrågor och inte med vetenskap i gängse mening.

Mortgage Meltdown, Market Chaos and Test by ocean.flynn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ocean.flynn 

Det nya evangeliet kräver framförallt att staten skall hålla sig borta från utövarna av den nya tron. Håll lönerna nere, avreglera och ge de som har arbeten skattesänkningar så kommer det gå oss väl och vi må leva väl i vårt land.

Men om vi ser oss omkring råder finanskriser lite här och var och i vårt eget jämställda land ökar de sociala klyftorna. Är det bara en myt att marknaden skall reglera allt detta eller beror det på att det finns för många krångliga regleringar … alltjämt?

Tänk om det är så, hemska tanke, att de ekonomiska doktrinerna och trosbekännelserna inte fungerar så som man trodde? Om marknaden inte reglerar sig själv, vad gör vi då?

Ja, då får vi rycka in och hjälpa till. Om man är hädiskt lagd, skulle man kunna hävda att alla vinster i bankerna, ekonomernas tempel, är privata medan alla skulder socialiseras (att socialisera är fult; det har vi lärt oss sedan barnsben).

Men vad gör då politikerna? Och vilken roll har politiken? Dessvärre verkar det som om även politikerna är övertygade om att det nya evangeliet. Detta är förstås riktigt allvarligt. Om inte heller politikerna förstår utan bara rabblar sitt mantra: ”tillväxt”, ”tillväxt”, ”tillvääää…”

Hur blev det så här? Om det är så här, får jag väl tillägga, eftersom jag inledningsvis konstaterade att jag inte begriper något av samhällsekonomin. Ett skrämmande scenario förstås om jag är i gott sällskap med de som skall sköta politiken.